Franska revolutionen

När jag var liten var nästan alla icke-amerikanska spelare i NBA av öst-europeisk ursprung. Det var jugoslaver, balter och ryssar som gällde först och främst. Sedan fanns det också afrikanska spelare som Hakeem Olajuwon, Manute Bol och Dikembe Mutombo, karibiska spelare som Patrick Ewing och sist men inte minst hade vi den flygande holländaren Rik Smits och Dirks landsman Detlef Schrempf som stod för euro-trashandet.

Inte förrän 2001 kontrakterades den första fransmannen i form av Tony Parker och sedan dess har de franska spelarna strömmat in. Frankrike är nu det tredje mest representerade landet i NBA, efter USA och Serbien.

Förra året valdes Phoenix Suns allt-i-allo Boris Diaw till MIP (Most Improved Player) och Tony Parker har hela tiden haft en framträdande roll i sitt San Antonio Spurs, som han bland annat vann med 2003.

Den resterande kvintetten fransoser (Yakhouba Diawara - Denver Nuggets, Johan Petro och Mickael Gelabale - Seattle SuperSonics, Mickael Pietrus - Golden State Warriors och sist men inte minst Ronny Turiaf - Los Angeles Lakers) får alla hyfsat med speltid och ser alla lovande ut (ska tilläggas att de gör blott sin andra säsong, förutom Diawara som gör sin första).

Och redan nu till hösten kommer de förmodligen få sällskap ännu en fransman, eller en halv i alla fall.

Tippad att gå bland de fem första i årets draft är nämligen 210cm långe Joakim Noah, om han nu inte väljer att stanna i college som han gjorde förra året efter att hans Florida vunnit hela NCAA-turneringen.

Joakim, som är son till tennislegenden Yannick Noah och före detta fröken Sverige Cecilia Rohde, är efter Greg Oden och Kevin Durant den klarast lysande stjärnan i den amerikanska college-basketen. Han är stor och stark men också oerhört rörlig, snabb och teknisk.

Och även om Noah är född och uppvuxen i USA kommer han garanterat att tillföra extra kraft åt den redan pågående franska revolutionen.