Släpp fångarna loss det är vår

Våren och värmen har kommit till Göteborg med allt vad det innebär av snöfria basketplaner och vantlösa dagar. Därav det för stunden så sporadiska postandet och det alltmer tilltagande basketspelandet.

Min stammisplan ligger som så många andra planer runt om i Sverige på en skolgård. Detta innebär att jag för att slippa alltför mycket snorungar, som frågar om man kan dunka eller om de får känna på bollen, måste vänta tills dess att skolan är slut för dagen och de flesta kidsen har gått hem.

Alltid är det dock en hel del människor i skiftande ålder och tillstånd som befinner sig på och ikring skolgården. Ibland träffar jag dock riktigt trevliga människor där. Som för några veckor sedan då en gammal mormor som hämtade sitt barnbarn kom fram och frågade om hon fick provskjuta en gång. De hade nämligen spelat så mycket "korgboll" när hon gick i skola och tyckte jag såg ut att ha så roligt där jag stod och sköt. Tyvärr var den trevliga, och skarpskjutande, tanten bara en bråkdel av allt folk som korsar min basketplan.

Idag var det till exempel några kiddon som envisades med att springa runt på och ikring basketplanen. Ett av de större barnen, som förmodligen var välsignad med en par tri bokstavskombinationer, frågade om han fick prova ett skott varvid följande ordväxling inträffade:

Dampungen: Duu får jag prova ett skott?

Jag: Eh, visst.

Dampungen: Spelar du i Högsbo?

Jag: Eh, nej.

Dampungen: Var spelar du då?

Jag: Jag spelar här.

Dampungen: Ahh så du spelar inte så mycket?

Jag: Nej, inte nu längre. Men jag brukade spela mycket då jag bodde i Umeå.

Dampungen: Åhh, Umeå, ni är värsta svingrymma på basket va?

Jag: Eh, näe inte direkt.

Dampungen: Ah, näe, det kanske var tjejfotboll ni var grymma på. Jag visste att jag hört Umeå någonstans i alla fall.

Jag: Hrmm, jag vill ha tillbaka min boll nu. Tack.