En lång, en kort

Om det är någonting som jag stör mig extra mycket på i NBA så är det spelarnas och lagens oförmåga att utnyttja de, på utrikiska, så kallade "miss-matches" som uppstår gång efter annan under matcherna. Här är också en av de större skillnaderna som ligger i den europeiska basketens favör och varför Team USA misslyckats så kapitalt de senaste åren i den internationella mästerskapen (tillsammans med oförmågan att spela mot zon-försvar och att försvara trepoängslinjen).

Det jag finner mest besynnerligt med alla dessa storleksdifferenser som uppstår är att NBA-profsen har så mycket enklare att skapa något positivt och produktivt när det är en liten anfallare som får på sig en stor försvarare. Då börjar nämligen lillen, vi kan kalla honom Allen Iverson, att dribbla lite för att sedan göra någon fint mot korgen, ta ett steg tillbaka och om försvararen då följer efter går han lätt som en plätt förbi för en öppen lay-up, om inte - öppet skott. Hur som haver slutar typ 99% av dessa missmatcher i ett relativt enkelt avslut för lill-Allen (icke att förväxla med Lily Allen).

Andra bullar blir det när en stor snubbe får på sig en mindre försvarare, i alla fall i NBA. I den europeiska basketen är det i första hand denna felkomponering man är ute efter eftersom man då enkelt kan passa in bollen till den store spelaren som sedan bara kör över sin mindre försvarare för två enkla poäng. Men i NBA verkar detta vara stört omöjligt trots att den amerikanska regeln om olovligt hjälpförsvar samt den större planen borde förenkla det ytterligare för den stora spelaren.

Dock ser jag gång efter annan samma scenario.

Den stora spelare försöker, som det återigen på utrikiska heter (det är mycket utrikiska inom basket), "posta" upp sin mindre försvarare som kontrar genom att försöka "fronta" sin anfallare. Detta gör att spelaren med bollen blir ängslig och inte vågar passa in bollen för att han har för dålig vinkel, är för dålig på att passa eller helt enkelt hellre behåller bollen själv.

I den europeiska basketen hade nu bollen passats upp till toppen, den stora spelaren vid korgen hade låst sin spelare på ryggen, fått passningen och enkelt gjort två poäng. Men i NBA, nej. Istället börjar spelaren med bollen antingen dribbla mot korgen eller åt annat håll, kastar iväg något som ska liknas vid en pass men som landar någonstans mellan tredje och sjunde bänkraden och försvararna hinner byta tillbaka/får bollen och tillfället har runnit ut i sanden och jag och alla basketcoacher gråter blod över den spillda mjölken (eller egentligen blir jag glad eftersom det oftast är Golden State Warriors eller Phoenix Suns som agerar lill-killen).

Dock finns det några lag och spelare som bemästrar denna assemble terrible.

Först och främst har vi Orlando Magics där megamonstret Dwight Howard nu för tiden skapar en miss-match vem han än ställs mot. När han sedan är omringad av mer eller mindre passningsdugliga (passningsdugliga som i; "jag kan kasta en boll så att den hamnar inom ett avstånd av sisådär två meter från korgen/Dwight") är det inte en tillfällighet att Howard snittar fler dunkar per match än en del lag i NBA.

Phoenix Suns spelar efter samma pipa fast här är det allt som oftast Steve Nash som står för passandet och Amare Stoudemire som står för avslutandet. Dock nästan samma utförande och resultat nämligen lobb-pass, hopp, dunk.

Väldigt sällan de stora spelarna lyckas posta upp och backa in en mindre försvarare och frågan är vad det beror på? Är det stor-killarna som är för klena och inte kan posta upp, är medspelarna för dåliga passare och för själviska, är det mini-dudesen som är gjorde av ett starkare virke (lite lokalpatriotiskt är mitt förslag björk) eller är det som oftast en blandning av flera komponenter?

Om man spanar in killen nedanför, vilket ni vet att jag mer än gärna gör *grrrr* (ni som är out of the loop kan läsa mer om det HÄR), lägger jag min röst på björkvirket i alla fall.