New York Knickertraders

Nej, Donnie Walsh och Knicks har inte gett sig in i damunderklädesbranschen. De har bara börjat byta spelare, hej villt - därav rubriken.

Inatt blev det alltså helt officiellt. Efter att tidigare skickat iväg Jamal Crawford till Golden State i utbyte mot Al Harrington gick inatt även Zach Randolph och Mardy Collins till Clippers i utbyte mot Tim Thomas och Cuttino Mobley-bytet igenom. Anledningen till att bytets färdigställande har tagit så lång tid ska enligt säkra källor berott på att Cuttino Mobleys hjärta fortfarande var kvar hos Steve Francis, not that there´s anything wrong with that!
I alla fall. De här bytena ser ut att släpa Knicks slutspelsdrömmar i gruset för i år men man får istället chans på superduper-free agents sommaren 2010, även kallad The summer of dem Lebrons.

Jävligt surt är det dock för mig som har både Z-bo, som kommer fajtas om returer och speltid tillsammans med Chris Kaman (som även han är i mitt lag) och Marcus Camby, och Jamal Crawford, som till synes går från en bra fantasyomgivning till en annan, i mitt fantasylag Carlshöjd Corner Boys. Dock kan jag ju alltid hoppas att Nate the great Robinsons ljumskskada inte är alltför allvarlig och att han får mer speltid i övergivna Knicks.

Al Harrington kan nog få en riktig boost i Mike D´s anfallsspel och både Tim Thomas och Cuttino Mobley borde kunna smälta in också (Thomas spelade tidigare en halv säsong för D'Antoni i Phoenix vilket gick alldeles utmärkt) men visst känns det ändå som att New Yorkarna har bytt ner sig ganska rejält? Z-bo är den enda spelaren förutom Chris Bosh som snittar minst 20 poäng och 10 returer per match och Jamal Crawford har varit riktigt stabil i säsongsinledningen. Frågan är hur deras miljöombyte kommer påverka deras spel och mina fantasypoäng?

Intressanta följdfrågor finns även i både Clippers och Warriors där de förstnämnda har en fullbokad front court med Randolph, Kaman och Camby och de sistnämnda en ännu tightare back court med Crawford, Monta Ellis, Stephen Jackson, Corey Magette, Marcus Williams, C.J. Watson och rookien Anthony Morrow. Om alla dessa spelare är kvar på sina respektive lag när säsongen är över blir jag mycket förvånad.

Playoffs previews 2008, del 1

Eftersom mitt resesällskap börjar bli redigt less på att höra mig tjata om stuff i allmänhet och basket i synnerhet och eftersom jag inte lyckades få en audiens hos påve Benedict, som befann sig i Washington D.C. samtidigt som undertecknad, eller lyckades slita Gilbert från sitt Xbox för lite kvalitativ NBA-rantande tänkte jag lätta mitt hjärta för er mina kära läsare (eller borde jag kanske skriva för Dig min kära läsare?).

Golden State Warriors.
Kuken. Jag trodde verkligen mina böner blivit besvarade när Dirk stukade fossingen sin men den jäveln hade ju tydligen bättre läkkött än den där mänskliga cancersvulsten från Arkiv X (ni kommer ihåg han som blev handklovad till en polisbil i början av avsnittet men bröt loss sin tumme, smet hem och grodde en ny - bara sådär).

Men nu missade mina favvisar slutspel och jag befarar det värsta. Nellie kommer stanna hemma på Hawaii, Baron optar ut och börjar spela med något looserlag, Chris Mullin anställer Jeff Van Gundy som tränare, ESPN förlorar en av sina bästa expertkommentatorer GSW blir ligans defensivaste lag och Stephen Jackson drar slutligen en Sprewell på SVG av ren Psycho-frustration, blir avstängd för livstid och flyttar hem till Texas och startar en skytteklubb. Jag ger upp på livet.

Eastern Conference Playoffs:
Boston - Atlanta 4-0
It´s a sweep. Punkt.

Cleveland - Washington 2-4
Förmodligen mer min Gilbert-förälskelse som pratar än mitt intellekt men jag säger bara, beware of the Wizards. Washington har dessutom både Caron Butler och Antawn Jamison som matchar upp någorlunda med the mighty Lebron.

Orlando - Toronto 2-4
Howard har varit rätt fattig på sistone, Bosh har varit grym, Orlando har ingen bra PG, Toronto har 2. Jag går med underhunden även här även om Janne Loffe Gundy är en av mina favorittränare. Dessutom tror jag Kris Humphries kommer reta gallfebern på mighty Dwight som kommer kontra med en armbåge och en matchs avstängning.

Detroit - Philadelphia 4-0
It´s a sweep. Punkt.

Western Conference Playoffs:
LA Lakers - Denver 4-1
Såvida inte Iverson och Melo går helt bananas och J.R. Smith har minst en match med 45+ poäng har inte Denver en sucks chans att ta sig vidare. Lakers å andra sidan har, som sig bör för en förstaseed, fått den gräddigaste filen fram till Western-finalen och bara Kobes lillfinger håller ihop har jag sjukt svårt att se de åka ut innan dess.

Utah - Houston 4-1
In i det sista grät jag på mina bara, solkyssta, knän för att Utah och San Antonio skulle mötas i första rundan, men icket. Houston har nog inte mycket att sätta emot kuk-Utah men alla vi som kommer ihåg T-Macs outburst mot Spurs för ett par år sedan har dock lite hopp om en Rockets-triumf(ni som inte kommer ihåg eller av oförklarlig anledning missat det kan friska upp minnet HÄR).

San Antonio - Phoenix 2-4
Första matchen spelas imorgon och den som tror att de kan få med mig ut från mitt sunkiga motellrum i Knoxville mellan 3.00ET och 6.30ET kan GLÖMMA SIN DRÖM. Jag började bli redigt less på Phoenix innan Shaq-bytet men nu är de förmodligen det lag jag gillar mest efter utslagna Golden State. Det lag som tar sig vidare från denna giganternas kamp har stora möjligheter att möta upp med Lakers i finalen.

New Orleans - Dallas 4-3
Om Wizards är mitt överraskningslag i öst är nog Dallas mina mörkhästar i väst. Efter en minst sagt trevande inledning på Kidd.2-eran verkar de fått rejält med vind under cowboyhattarna på sistone. Jag blir inte alls förvånad om de lyckas slå ut ett ungt och tröttkört New Orleans Hornets men det ska nog mycket till om de ska ta sig vidare från en andrarunda mot antingen Suns eller Spurs.

Krigsfilosofi

Jag har ganska länge gått och funderat på att skriva en recension av Golden State Warriors och deras så fantastiskt okonvetionella lag, tränare och spelstil. Att inte rätta sig i ledet är nämligen ett av mina största intressen och kanske är det därför Warriors har blivit mina absoluta favoriter.

Men eftersom jag för tillfället är ganska upptagen av annat och inte har tid att skriva en Warriors-uppsats på 2500 tecken får ni nöja er med en liten sammanfattning signerad Stephen "Psycho" Jackson (angående gårdagens magnifika vinst mot Lakers där nämnda Jackson i absoluta slutskedet av matchen och med en enpoängsledning i bakfickan hystar iväg en enormt lång och matchavgörande trea, trots att det är gott om tid kvar på skottklockan):

"But after watching us all year, you should expect that we're going to do the opposite of the norm, you know what I mean? That's how we play, that's our team, that's what we're built on. Just making up our own stuff. You know Nellie, he does everything that you don't expect him to do."

En lång, en kort

Om det är någonting som jag stör mig extra mycket på i NBA så är det spelarnas och lagens oförmåga att utnyttja de, på utrikiska, så kallade "miss-matches" som uppstår gång efter annan under matcherna. Här är också en av de större skillnaderna som ligger i den europeiska basketens favör och varför Team USA misslyckats så kapitalt de senaste åren i den internationella mästerskapen (tillsammans med oförmågan att spela mot zon-försvar och att försvara trepoängslinjen).

Det jag finner mest besynnerligt med alla dessa storleksdifferenser som uppstår är att NBA-profsen har så mycket enklare att skapa något positivt och produktivt när det är en liten anfallare som får på sig en stor försvarare. Då börjar nämligen lillen, vi kan kalla honom Allen Iverson, att dribbla lite för att sedan göra någon fint mot korgen, ta ett steg tillbaka och om försvararen då följer efter går han lätt som en plätt förbi för en öppen lay-up, om inte - öppet skott. Hur som haver slutar typ 99% av dessa missmatcher i ett relativt enkelt avslut för lill-Allen (icke att förväxla med Lily Allen).

Andra bullar blir det när en stor snubbe får på sig en mindre försvarare, i alla fall i NBA. I den europeiska basketen är det i första hand denna felkomponering man är ute efter eftersom man då enkelt kan passa in bollen till den store spelaren som sedan bara kör över sin mindre försvarare för två enkla poäng. Men i NBA verkar detta vara stört omöjligt trots att den amerikanska regeln om olovligt hjälpförsvar samt den större planen borde förenkla det ytterligare för den stora spelaren.

Dock ser jag gång efter annan samma scenario.

Den stora spelare försöker, som det återigen på utrikiska heter (det är mycket utrikiska inom basket), "posta" upp sin mindre försvarare som kontrar genom att försöka "fronta" sin anfallare. Detta gör att spelaren med bollen blir ängslig och inte vågar passa in bollen för att han har för dålig vinkel, är för dålig på att passa eller helt enkelt hellre behåller bollen själv.

I den europeiska basketen hade nu bollen passats upp till toppen, den stora spelaren vid korgen hade låst sin spelare på ryggen, fått passningen och enkelt gjort två poäng. Men i NBA, nej. Istället börjar spelaren med bollen antingen dribbla mot korgen eller åt annat håll, kastar iväg något som ska liknas vid en pass men som landar någonstans mellan tredje och sjunde bänkraden och försvararna hinner byta tillbaka/får bollen och tillfället har runnit ut i sanden och jag och alla basketcoacher gråter blod över den spillda mjölken (eller egentligen blir jag glad eftersom det oftast är Golden State Warriors eller Phoenix Suns som agerar lill-killen).

Dock finns det några lag och spelare som bemästrar denna assemble terrible.

Först och främst har vi Orlando Magics där megamonstret Dwight Howard nu för tiden skapar en miss-match vem han än ställs mot. När han sedan är omringad av mer eller mindre passningsdugliga (passningsdugliga som i; "jag kan kasta en boll så att den hamnar inom ett avstånd av sisådär två meter från korgen/Dwight") är det inte en tillfällighet att Howard snittar fler dunkar per match än en del lag i NBA.

Phoenix Suns spelar efter samma pipa fast här är det allt som oftast Steve Nash som står för passandet och Amare Stoudemire som står för avslutandet. Dock nästan samma utförande och resultat nämligen lobb-pass, hopp, dunk.

Väldigt sällan de stora spelarna lyckas posta upp och backa in en mindre försvarare och frågan är vad det beror på? Är det stor-killarna som är för klena och inte kan posta upp, är medspelarna för dåliga passare och för själviska, är det mini-dudesen som är gjorde av ett starkare virke (lite lokalpatriotiskt är mitt förslag björk) eller är det som oftast en blandning av flera komponenter?

Om man spanar in killen nedanför, vilket ni vet att jag mer än gärna gör *grrrr* (ni som är out of the loop kan läsa mer om det HÄR), lägger jag min röst på björkvirket i alla fall.

So you think you can dance

I love Psycho

Jävlar vad jag älskar Stephen Jackson. Han är som en cool storebror som är fylld av fantastiska idéer och som alltid ställer upp för en, no matter what. Ni kommer väl ihåg hur han ställde upp för Ron Artest för två säsonger sen och hur han i somras så väldigt heroiskt bröt ett slagsmål utanför en strippklubb i Indianapolis genom att skjuta några skott i luften med sin pistol (killen går på strippklubb i sällskap med en pistol, hur grymt är inte det?).

Och nu är Stephen, aka Psycho, aka Dirkdödarn, Jackson om möjligt ännu coolare än någonsin. Han har nämligen skaffat en ny tatuering, och inte vilken tatuering som helst.

Nej Jackson, som sedan tidigare dels har en tatuering föreställandes sig själv som ruter knekt på ryggen samt en snubbe som skjuter med ett automatvapen på ena underarmen, har nu skaffat ett par beende samt pistolhållande händer framför ett kyrkofönster - MITT PÅ MAGEN. Magiskt.

Och om inte det var nog förklarade han sin nya magkonst som "I pray I never have to use it again" bara för att sekunden senare förklara den numera inte bara tatueringsprydda utan även nästan tio kilo nedbantade magen med att han "wasn't trying to. I'm a sexy guy, you know? It happens."

Vilken hjälte!

För mer intressant läsning om Psycho:
SE HÄR.

Ps. Anmälningarna till Hoop Dreams Fantasy-liga fullkomligen strömmar in men än finns några få platser över. Först till kvarn. Ds.

Dallas Mavericks @ Golden State Warriors, Game 6 (spoilers)

Först och främst vill jag bara förklara mitt eventuellt väldigt oklara och svamlande skrivande med att jag den senaste timmen befunnit mig mitt i ett euforiskt rus som vägrar att avta. Anledningen - att årets upplaga av Golden State Warriors, det lag som jag hejat på absolut mest sedan Payton/Kemp-eran i Seattle Supersonics, i den sjätte matchen inte bara vann utan UTKLASSADE säsongens i särklass bästa lag Dallas Mavericks.

Och vilken jävla match. Golden State kopplade greppet direkt men Dallas höll sig kvar genom ett helt otroligt trepoängsskytte, Mavericks gjorde sina första 18 poäng från andra sidan linjen. När sedan Baron Davis sträckte sin skinklina i slutet av perioden blev jag mer än orolig. Warriors lyckades dock ta sig in i periodpaus med en trepoängsledning, 28-25.

Andra perioden började så som jag befarat. Baron såg väldigt besvärad ut av sin skada och orsakade genast några turnovers och Dallas tog över kommandot av matchen. Som tur var fick Davis, som trots skada mäktade med 13 poäng i den andra perioden, och Golden State någorlunda ordning på sitt spel och gick in i halvtid med en tvåpoängsledning, 50-48.

Tredje perioden har jag bara sviktande minnen ifrån, mitt glädjerus hade nämligen blivit så starkt att min kropp stängde av diverse kroppsfunktioner för att klara av det förhöjda blodtrycket. Kommer i alla fall ihåg att Stephen Jackson gick bananas och satte fyra trepoängare och att Golden State dödade matchen genom att vinna perioden med 36-15.

Sista perioden är inte heller den särskilt klar eftersom jag den största delen satt med rinnande ögon och grät av stolthet och glädje. Hur som helst kom Dallas inte ens i närheten av att komma ikapp och Golden State stod slutligen som segrare, 111-86.

Den store Dirk Nowitzki visade än en gång hur han viker ned sig då det verkligen gäller, denna match bara 8 poäng på 2 av 13 skott. Visst, Golden State gjorde verkligen allt de kunde med dubblingar och tripplingar för att Dirk inte skulle lyckas få bollen i korgen men hade samma sak hänt till exempel Steve Nash, som jag hade som min MVP, hade han med passningar och försvar ändå påverkat matchbilden. Därför skulle Dirk förmodligen inte ens vara topp-5 på min MVP-lista.

Hur som haver var denna "Biggest upset of the NBA playoff history", Warriors är det första laget någonsin att som 8-seedade slå ut ett 1-seedat lag i en sjumatchers-serie, inte något alltför oväntat för undertecknad. Ända sedan det stora spelarbytet mellan Warriors och Pacers trodde jag att Warriors skulle gå till slutspel och när de väl där ställdes mot Dallas kände jag att de skulle gå vinnande ur striden.

Vilka som blir Warriors nästa motståndare avgörs inatt då Tracy McGrady ska försöka att för första gången klara sig vidare från förstarundan genom att slå Utah Jazz. Mina förhoppningar är att Tracy ska lyckas men oavsett vilka det är som får möta Warriors i kvartsfinalen tror jag inte att de kan mäkta med Nellys small ball-tempo och om Warriors bara kan hålla sig skadefria så ger jag de en 60-40 att gå till NBA-final.

Dallas Mavericks @ Golden State Warriors (spoilers)

Vilken match. Från försnacket med Chuckey B:s beef med hela Bay Area till Don Nelson på presskonferensen efter matchen, en av de mest underhållande matcherna den här säsongen.

TORRENT

Sista natten med gänget

Inatt smäller det. Sista grundomgången för denna säsong och äntligen, ÄNTLIGEN är det dags för slutspel igen. Inte för att grundsäsongen saknat spänning och underhållning utan bara för att NBA-slutspelet är det största och bästa skådespel sedan Gud lyckades skapa all den här skiten på bara sex dagar.

De senaste omgångarna har bjudit på en hel del skrällar, mest beroende på att lag som Spurs och Mavericks har vilat sina bästa spelare, och de som hållit sig framme har nog kunnat vrida en och annan krona ur de stora spelbolagens fickor. Senast inatt vann Warriors mot Mavericks för tredje gången den här säsongen. Ska dock tilläggas att Dirk, Josh Howard, Stackhouse och Dampier inte spelade för Dallas.

Därmed leder Golden State fortfarande med en hel match över L.A. Clippers som igår överraskande vann mot Phoenix Suns, som till skillnad från Spurs och Mavericks har fortsatt att spela med sin vanliga uppställning. I sista omgången möts Golden State Warriors mot Portland Trailblazers och L.A. Clippers mot New Orleans/Oklahoma City Hornets. Clippers måste vinna samtidigt som Warriors förlorar för att gå vidare vilket betyder att Golden State, som inte varit i slutspel de 12 senaste säsongerna, har allt i sina egna händer.

Small ball

Såg just klart Phoenix Suns match mot Golden State Warriors från i förrgår. Var ungefär som att titta på tennis. Härligt.

Don Nelson och Mike D'Antoni borde få dela på Nobelpriset i basketfilosofi.

Matchen i fråga.

Annars är det helhelg som gäller på basketfronten. Det fina vädret håller i sig, Final Four i NCAA-turneringen och imorgon, Söndag, är det smygpremiär på möjliga confrence-finaler då Suns och Mavericks möts för sista gången innan slutspelet och Detroit Pistons tar sig an Miami Heat. Härligt.