Racist refs

Tidigare denna månad publicerade The New York Times en forskarrapport som under en trettonårsperiod, 1991-2004, undersökt domarinsatsen i NBA. Rapporten visade att honky-domarna oftare dömde fouls mot svarta spelare och att nigger-refsen oftare dömde fouls mot vitingar, fast där hudfärgsfoulsen var mindre frekventa bland de svarta domarna.

Ligan består till största delen av svarta spelare men den döms av en domarstab där mindre än 40% av domarna är färgade, varför de trehövdade domarteamen därför oftast är vitingdominerade. Rapporten visade vidare att de svarta spelarnas foulfrekvens kunde stiga med upp till 4,5% när matcherna dömdes av ett helvitt domarteam, trots att de svarta spelarna statistiskt sett begår färre fouls än sina vita medspelare.

Detta har lett till en häftig debatt där oberoende forskare har givit sitt stöd till rapporten men där spelare och andra aktörer i och ikring basketligan helt har förkastat och skitsnacksförklarat den.

Spelarfackets ordförande, och tillika guard i Utah Jazz, Derek Fisher uttryckte sig på följande sätt angående rapporten:

"We obviously discuss officiating and our feelings toward it. But I don't ever recall it being a racially motivated type of conversation where we felt like there were certain guys that had it out for me or him or whoever just because of the color of our skin. I don't know that I've ever really felt that there was a racial component to officiating."

Varvid Lebron James spinnade vidare på Fishers resonemang med:

“It’s stupid.”

NBA startade därför sin egen utredning där de använde data från 3,482 matcher från November 2004 till och med Januari 2007. Efter att ha gått igenom 155.000 avblåsningar och tittat på vem, och med vilken hudfärg, som dömt för eller emot vem, och med vilken hudfärg, hittades dock inga rasistiska samband.

NBA-rapporten och Utah-Fishers uttalande fick dock mina konspirationshjärnceller att gå igång på högvarv. Kan det vara så att NBA med Fisher i spetsen försöker mörklägga hela rasistdomargrejen och att Utah genom att anpassa sitt lag efter domarnas främlingsfientlighet har fått en fördel mot de andra lagen?

Fisher spelar ju som bekant i NBA:s kanske vitaste lag Utah Jazz. Jazz har så länge som jag kan minnas alltid bestått av mestadels vita spelare, speciellt under deras framgångsrika perioder.

Under deras senaste glansdagar under 90-talet dominerade de Western Conference med vita spelare som John Stockton, Jeff Hornacek, Greg Ostertag och Karl Malone - eller Onkel Tom som jag brukar kalla honom. Karl Malone ser nämligen svart ut på utsidan men jag kan lova att hans hjärta, själ och insida är vitare än renaste kokain. Och vi vet ju alla att det är insidan som räknas.

Numera ser deras förstafemma ut såhär: Deron Williams (borderlineviting), Carlos Boozer (borderlineviting), Mehmet Okur (vitaste turk jag någonsin sett), Andrei Kirilenko (vitaste viting jag någonsin sett) och slutligen Derek Fisher själv (som är förstafemmans “svartaste” spelare - en nanonyans mörkare än en kaffe latte).

Nu kanske ni tror att jag glömt bort den svarta rookietrojkan Paul Millsapp, Ronnie Brewer och Dee Brown, som ju till och med har ett färgat efternamn, men det har jag inte. Enda anledningen till att Jazz’s draft picks föll på dessa tre herrar var ju bara för att de enda värda vitingarna redan var valda av andra lag (Bargnani och Garbajosa till Toronto och Adam Morrison till Charlotte). Ni ska få se att de blir trade:ade mot ljusare alternativ inom en snar framtid.

När nykomlingarna är avklarade återstår så endast en spelare som inte är vit eller vitish, C.J. Miles, och han får knappt spela någonting.

Förutom att vara vita och tråkiga är Utah också allmänt kända för sin hårda, läs; fula, spelstil och ligger alltid i topp på listan över begågna fouls, 25.2 fouls per match den här säsongen. De har även en vida känd filosofi om att aldrig ge bort enkla poäng och foular därför alltid motståndarna när de går på lay-up, även om de inte ens har en teoretisk chans att komma åt bollen. Därför ligger de även etta på listan över straffkast dömda emot sig med 30.9 per match.

Nu kanske ni tycker att den här statistiken bara talar emot rasistrapporten och att mina konspirationsteorier bara är nonsens. Det berömda myntet har dock som bekant två sidor.

Jazz är nämligen också det lag som får flest fouls dömda till sin fördel, 24.5/match, och är det lag som skjuter näst flest straffkast per match, 30.0.

Att det erkänt tuffaste, läs; fulaste, laget får flest fouls och straffkast dömda EMOT sig är ju logiskt och riktigt men att de även ligger i topp på den motsatta listan är för mig rätt underligt och mycket misstänksamt. Kan det vara så att Utahs hätska spelstil får motståndarna att ge igen med samma medicin eller är det så att de med hjälp av sin ljusa hy får med sig billigare fouls från de rasistiska domarna?

Med tanke på hur många fouls i Walmart-prisklass som Carlos Boozer hittills fått med sig under matcherna mot Golden State är jag nästan övertygad om det senare.

Ps.
Ytterligare bevis för rassemisstankar har ni här:

Bruce Bowen, som för tillfället är ligans vitaste svarting efter Derek Fisher, försöker ju helt uppenbart att avsiktligen stämpla allas älskling Amare Stoudemire över hälsenorna så att han ska skada sig, STAT som ju just kommit tillbaka från sin karriärshotande knäskada.
Jag säger livstids avstängning på Bowen.
Men vad gör domarna, inget.
Vad gör ligan i efterhand, INGET!
Skandal, skandal, en rassedomarskandal.
Ds.

Dallas Mavericks @ Golden State Warriors, Game 6 (spoilers)

Först och främst vill jag bara förklara mitt eventuellt väldigt oklara och svamlande skrivande med att jag den senaste timmen befunnit mig mitt i ett euforiskt rus som vägrar att avta. Anledningen - att årets upplaga av Golden State Warriors, det lag som jag hejat på absolut mest sedan Payton/Kemp-eran i Seattle Supersonics, i den sjätte matchen inte bara vann utan UTKLASSADE säsongens i särklass bästa lag Dallas Mavericks.

Och vilken jävla match. Golden State kopplade greppet direkt men Dallas höll sig kvar genom ett helt otroligt trepoängsskytte, Mavericks gjorde sina första 18 poäng från andra sidan linjen. När sedan Baron Davis sträckte sin skinklina i slutet av perioden blev jag mer än orolig. Warriors lyckades dock ta sig in i periodpaus med en trepoängsledning, 28-25.

Andra perioden började så som jag befarat. Baron såg väldigt besvärad ut av sin skada och orsakade genast några turnovers och Dallas tog över kommandot av matchen. Som tur var fick Davis, som trots skada mäktade med 13 poäng i den andra perioden, och Golden State någorlunda ordning på sitt spel och gick in i halvtid med en tvåpoängsledning, 50-48.

Tredje perioden har jag bara sviktande minnen ifrån, mitt glädjerus hade nämligen blivit så starkt att min kropp stängde av diverse kroppsfunktioner för att klara av det förhöjda blodtrycket. Kommer i alla fall ihåg att Stephen Jackson gick bananas och satte fyra trepoängare och att Golden State dödade matchen genom att vinna perioden med 36-15.

Sista perioden är inte heller den särskilt klar eftersom jag den största delen satt med rinnande ögon och grät av stolthet och glädje. Hur som helst kom Dallas inte ens i närheten av att komma ikapp och Golden State stod slutligen som segrare, 111-86.

Den store Dirk Nowitzki visade än en gång hur han viker ned sig då det verkligen gäller, denna match bara 8 poäng på 2 av 13 skott. Visst, Golden State gjorde verkligen allt de kunde med dubblingar och tripplingar för att Dirk inte skulle lyckas få bollen i korgen men hade samma sak hänt till exempel Steve Nash, som jag hade som min MVP, hade han med passningar och försvar ändå påverkat matchbilden. Därför skulle Dirk förmodligen inte ens vara topp-5 på min MVP-lista.

Hur som haver var denna "Biggest upset of the NBA playoff history", Warriors är det första laget någonsin att som 8-seedade slå ut ett 1-seedat lag i en sjumatchers-serie, inte något alltför oväntat för undertecknad. Ända sedan det stora spelarbytet mellan Warriors och Pacers trodde jag att Warriors skulle gå till slutspel och när de väl där ställdes mot Dallas kände jag att de skulle gå vinnande ur striden.

Vilka som blir Warriors nästa motståndare avgörs inatt då Tracy McGrady ska försöka att för första gången klara sig vidare från förstarundan genom att slå Utah Jazz. Mina förhoppningar är att Tracy ska lyckas men oavsett vilka det är som får möta Warriors i kvartsfinalen tror jag inte att de kan mäkta med Nellys small ball-tempo och om Warriors bara kan hålla sig skadefria så ger jag de en 60-40 att gå till NBA-final.