50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 35

Orsak 35: 13 poäng på 33 sekunder

Vi tar oss tillbaka till den tionde december 2004. Klockan börjar närma sig två på natten och jag och J-Homo sitter uppe och käkar loaf cake och Doritos i en sunkig kvart i svenne-ghettot Marble Arch, London (no-homo). Vi har sedan midnatt suttit och tittat på Channel Fives NBA-sändning och kvällens drabbning står mellan de fröjdiga Houston Rockets och de mer än hatade San Antonio Spurs.

Stämningen har blivit lite tryckt eftersom det än en gång ser ut som att kuk-Spurs ska förstöra vår basketuppesittarkväll - Spursledning med 10 poäng och under en minut kvar att spela. Då brakar helvetet lös!

Yao Ming dunkar i två poäng efter en fin pass av mäster Tracy McGrady och när Spurs ska passa in bollen stjäls den av en Rockets-spelare (som jag inte kommer ihåg vem det var och på grund av sunkig videokvalitet har svårt att se vem det är. Battier? Novak? Jag är tacksam för svar) som dunkar i två poäng till. Spurs-ledningen är nu nere i 6 poäng och det är nu T-Mac tar över matchen totalt.

Resten är historia och en av de bästa sista-minuten-bedrifterna genom NBA:s historia! Och som tur är finns den såklart sparad på Youtube;



Tack T-Mac! Du räddade vår natt! Det är på grund av sådana som du som vi älskar NBA (no-homo)!

Houst-Ron, we got no problems!

Ett av ligans bästa försvar blev just ett par snäpp bättre. Ron Artest har nämligen äntligen tagit sig ifrån Sac-town och i utbyte mot Bobby Jackson, Donte Green och ett förstarundans draftval nästa år landat i Houston, Texas. Eller det hela är inte officiellt än på grund av Donte Greens komplexa rookie-kontrakt, men om cirkus två veckor så ska det stå skrivet i sten.

Sjukt bra för Houston som inte bara får en av ligans mest underskattade spelare (alla kategorier) som dessutom är bland de bästa två-vägsspelarna utan de får även lite jävlar anamma i jakten på slutspelets andrarunda and beyond.

Med Artest i truppen är jag nästan benägen att utse Houston till Lakers huvudutmanare i väst, så länge Yao och T-Mac inte går sönder helt och hållet.

Tuffa Texas och vilda västern har alltså blivit ännu tuffare och vildare.

För Kings ser det väl hyfsat ut också. De hade ändå inte gått till slutspel med Ron-Ron i laget så det var lika bra att få ut det mesta och bästa möjliga. Bobby Jackson är en gammal publikfavorit i Sacramento men har å andra sidan blivit lite till åren. Han har dock bara ett år kvar på sitt kontrakt så för Maloof-bröderna är det all good.

Nu får även Kevin Martin vara the man på riktigt, utan konkurrens från duktiga veteraner som fallet var tidigare då Mike Bibby och Artest stal skott från honom. Donte Green ska enligt expertutlåtanden vara en talangfull kille och Sacramento ser ut att ha ett ungt och lovande lag samt, inte minst, lönetakshöjd över inför den så omtalade 2010-sommaren då Lebron, D-Wade, CB4 och många, många fler kan bli tillgängliga.

Men nu är det nu som gäller och då kommer Rockets skjuta i höjden!

The return of the Jedi

Inatt återvänder Allen Iverson till Philadelphia för första gången sedan han med dunder och brak lämnade klubben innan jul förra säsongen. Överallt skrivs det spaltmetrar om Iversons betydelseför spelet, ligan, Sixers och yada-yada - läs på ESPN om ni är intresserade - men eftersom jag själv redan vet allt det där och tycker att A.I. är bland det största och bästa någonsin är jag personligen bara intresserad av att se matchen inatt för om Denver skulle förlora är nog också slutspelsdrömmen definitivt förlorad (såvida inte Carlos Boozer eller Derron Williams skadar sig och Utah förlorar massa matcher, hoppas, hoppas, HOPPAS!).

Oh, och Houston fick bögstryk av Boston igår (JÄVLAR vad bra försvar Boston spelar).

Två tvåor i-rad

Houston 22 raka. Och på vilket sätt de satte dit conference-rivalerna Los Angeles Lakers.

Lakers och Rockets låg på delad första plats i Western Conference inför nattens drabbning och många trodde nog att matchen skulle innebära slutet på Rockets 21 matcher långa vinstsvit. Men icke sa Rafer!

Rafer "Skip 2 My Lou" Alston satte 8 trepoängare och bokfördes totalt för karriärsbästat 31 poäng. Men Skips hot streak var inte det enda som banade väg för Houstons historiska 22:a. Här är tre andra YTTERST avgörande faktorer från kvällens match:

1. Shane Battiers försvar på Kobe Bryant.
Battier är inte för inte en av de som står på Jerry Colangelos Team USA-short list över defensiva spelare som kanske får följa med till OS i Peking nu i sommar. Battie-boy var i Kobes ansikte exakt hela tiden som Bryant var på banan och stod för vad kommentatorn Mark Jackson kallade "the best defense on Kobe Bryant this season!". Battier drog dessutom bara på sig två fouls trots sin extramt svåra defensiva uppgift. Bra jobbat Shane.

2. Tracy McGrady.
Medan ni nu tänker "nigga please" ska jag förklara min sak. Visst, T-Mac sköt bara 25% från golvet, 50% från straffkastlinjen och stod för ynka 11 poäng (varav 0, 0!, i första halvleken) men spelade trots detta en väldigt avgörande roll i Houston-vinsten. McGrady hade 6 assists och säkert dubbelt så många andrahandsassists, eller så kallade hockeyassists - det vill säga assist till assisten, och så fort han rörde bollen drog han på sig hela vida Los Angeles uppmärksamhet. Sedan när Lakers började närma sig i slutskedet steg han fram med 8 poäng i den sista perioden. Bra jobbat Tracy.

3. Adelmans coachande.
Inför denna säsong bytte Houston tränare från den defensive Jeff Van Gundy, som kvällen till ära mycket passande istället satt på kommentatorsbänken, till den offensive virtuosen Rick Adelman. Rick raketstartade dock inte säsongen som många, inklusive oss här på Hoop Dreams, trodde och innan Rockets började sin enorma vinstradda låg de på 10:de plats i den Schwarzenegger-hårda Western Conference. 22 matcher senare ligger de etta och mycket tack vara Adelmans superba ledarskap. Mot Lakers valde han till exempel att spela en enormt liten femma, där nyss nämnda Tracy McGrady med sina 6-9 stod längst, under nästan hela sista perioden - en period som Rockets vann 33-26 och satte fyra helt avgörande trepoängare i. Bra jobbat Rick.

Nu väntar Boston på tisdag och lyckas Rockets vinna där är jag beredd att inkludera de bland årets titelkandidater.

Blackjack!

21 raka och se hur hela Houston lyser!

Houston we've got a problem, NOT!

När Yao Ming, eller Ming Yao som jag brukar kalla honom (vad är grejen med knäppkineser och att ha efternamnet först?!?!), drog på sig sin årliga långskada, som den här gången var säsongsavslutande, trodde jag att det var över för Houstonraketerna. Loppet var kört, boken var tillbakalämnad på biblioteket, den feta madame'n hade sjungit. För inte kunde väl Houston som knappt legat på slutspelsplats under hela säsongen kunna klara sig vidare till detta nyss nämnda slutspel UTAN deras bästa(!?) spelare i en benhård Western Conference?

Nu har dock dessa Rockets med Tracy McGrady i spetsen vunnit 19 raka matcher (12 med Ming Yao, 7 utan) och ligger nu trea i West och är bara en match efter divisionsrivalen San Antonio Kuk-Spurs. Och från att ha legat utanför slutspelsplatserna blir de nu utan Ming Yao och med en potentiell näst-bästa-rekord-brytande vinnarsvit nämnda i nästan samma andetag som Lakers, Celtics, Pistons och Kuk-Spurs som främsta utmanare om ligaguldet (fan vad ordet "ligaguld" inte kändes basket och NBA).

Och jag kan bara hålla med om att det är helt otroligt att McGrady och hans rövarband till medspelare har chans på den näst längsta vinstraden sedan Bucks 20 raka säsongen 70/71, OM de nu bara vinner inatt mot Atlanta och mot Charlotte på fredag. Men det ser väl mer än möjligt ut.

Dock är jag inte lika snabb på att kalla de för titelfavoriter för som jag och min vän och vapendragare Jakob pratade om häromdagen, säkert två dagar innan Tim Legler skrev detta på ESPN.com: "Of greater significance, let's jump ahead to next week, putting aside what happens in the next two games. Starting Sunday, the road ahead will bring some challenges, with five games against the Lakers, Celtics, Hornets, Warriors and Suns approaching.", så är det mycket möjligt att Rockets efter sin näst-bästa vinstrad på 21 förlorar 5 raka och sedan är i riskzonen att missa slutspelet, igen. (Om jag och Jakob skulle haft en notarie som hängde efter oss och skrev ner alla våra NBA-dialoger och sedan publicerade de här så skulle vi vara först med typ hälften av alla liknande tankar och funderingar istället för att som nu vara sjukt efter och sedan vara killarna som sa vi var först med allt, damn this lathet och notarielöshet)

Om detta skulle hända, att Rockets missar slutspel alltså (dock inte så troligt med tanke på hur berg-och-dal-banigt Denver spelat på sistone, R.I.P. slutspels-Denver), skulle de två lag med längst winning streaks den här säsongen missa slutspelet, nämligen Houston och Portland. Some weird shit up in dat! (Men som sagt är det inte så troligt.)

Vad som dock är troligt är att jag inatt sitter och håller tummarna för Houston trots att de spelar mot mina mini-favvisar Atlanta (som dessutom kämpar för en slutspelsplats), för är det nåt som jag tycker om så är det när rekord slås i bitar!

Dallas Mavericks @ Golden State Warriors, Game 6 (spoilers)

Först och främst vill jag bara förklara mitt eventuellt väldigt oklara och svamlande skrivande med att jag den senaste timmen befunnit mig mitt i ett euforiskt rus som vägrar att avta. Anledningen - att årets upplaga av Golden State Warriors, det lag som jag hejat på absolut mest sedan Payton/Kemp-eran i Seattle Supersonics, i den sjätte matchen inte bara vann utan UTKLASSADE säsongens i särklass bästa lag Dallas Mavericks.

Och vilken jävla match. Golden State kopplade greppet direkt men Dallas höll sig kvar genom ett helt otroligt trepoängsskytte, Mavericks gjorde sina första 18 poäng från andra sidan linjen. När sedan Baron Davis sträckte sin skinklina i slutet av perioden blev jag mer än orolig. Warriors lyckades dock ta sig in i periodpaus med en trepoängsledning, 28-25.

Andra perioden började så som jag befarat. Baron såg väldigt besvärad ut av sin skada och orsakade genast några turnovers och Dallas tog över kommandot av matchen. Som tur var fick Davis, som trots skada mäktade med 13 poäng i den andra perioden, och Golden State någorlunda ordning på sitt spel och gick in i halvtid med en tvåpoängsledning, 50-48.

Tredje perioden har jag bara sviktande minnen ifrån, mitt glädjerus hade nämligen blivit så starkt att min kropp stängde av diverse kroppsfunktioner för att klara av det förhöjda blodtrycket. Kommer i alla fall ihåg att Stephen Jackson gick bananas och satte fyra trepoängare och att Golden State dödade matchen genom att vinna perioden med 36-15.

Sista perioden är inte heller den särskilt klar eftersom jag den största delen satt med rinnande ögon och grät av stolthet och glädje. Hur som helst kom Dallas inte ens i närheten av att komma ikapp och Golden State stod slutligen som segrare, 111-86.

Den store Dirk Nowitzki visade än en gång hur han viker ned sig då det verkligen gäller, denna match bara 8 poäng på 2 av 13 skott. Visst, Golden State gjorde verkligen allt de kunde med dubblingar och tripplingar för att Dirk inte skulle lyckas få bollen i korgen men hade samma sak hänt till exempel Steve Nash, som jag hade som min MVP, hade han med passningar och försvar ändå påverkat matchbilden. Därför skulle Dirk förmodligen inte ens vara topp-5 på min MVP-lista.

Hur som haver var denna "Biggest upset of the NBA playoff history", Warriors är det första laget någonsin att som 8-seedade slå ut ett 1-seedat lag i en sjumatchers-serie, inte något alltför oväntat för undertecknad. Ända sedan det stora spelarbytet mellan Warriors och Pacers trodde jag att Warriors skulle gå till slutspel och när de väl där ställdes mot Dallas kände jag att de skulle gå vinnande ur striden.

Vilka som blir Warriors nästa motståndare avgörs inatt då Tracy McGrady ska försöka att för första gången klara sig vidare från förstarundan genom att slå Utah Jazz. Mina förhoppningar är att Tracy ska lyckas men oavsett vilka det är som får möta Warriors i kvartsfinalen tror jag inte att de kan mäkta med Nellys small ball-tempo och om Warriors bara kan hålla sig skadefria så ger jag de en 60-40 att gå till NBA-final.

Raketsnackis

Jag har alltid tyckt att Tracy McGrady sedan han kom till Houston Rockets varit en av de mest malplacerade spelarna i hela NBA. Hans skelande jaggörvadjagkännerför-image går liksom inte ihop med de andra helyllekillarna i laget.

Jag menar, vem ska T-Mac snacka hoes'n'gats med på de långa bortaresorna? Shane Battier, knappast. Steve Nowak, åh nej han vet nog inte ens vad en hoe är. Yao Ming, kan nog hålla timmeslånga föredrag om ris men hoes'n'gats vet han nog ingenting om.

Man skulle ju kunna tänka sig att Dikembe Mutombo, som härstammar från det då kallade Zaire där varenda 12-åring springer runt med en ak47:a hängades över axeln, skulle kunna ett och annat om vapen men då måste man tänka på att man inte förstår ett ord av vad han säger. Allt som kommer ur hans mun låter mer som ett avgrundsvrål med afrikansk brytning än någonting annat.

Nej om jag var Tracy skulle jag genast gå upp till lagledningen och kräva att de skulle försöka byta till sig Ron Artest eller nån annan bad boy, det verkar onekligen vara väldigt ensamt på Rocketstoppen (se bildbevis).