Bytesbetyg

Excuse moi que je suis en retard men kanske fick vi se säsongens största byte den gångna veckan? Allmighty Allen The Answer Iverson till Detroit Pistons i utbyte mot Chauncey Mr Big-Shot Billups, Antonio McDyess och Cheik Samb. Och det ser ut som att båda kommer tjäna på det!

Detroit får i Iverson den go-to-guy som de aldrig har haft under den senaste stopp-i-Conference-Finals-perioden. A.I.:s fantastiska förmåga att ta sig till korgen kommer leda till öppna skott för Pistons skyttar och att motståndarnas hjälpförsvar sätts på prov. Detroit kan med det här bytet bli mer rörligt och oförutsägbart i anfall, dock verkar det ha samma inverkan på försvaret. Och i slutspelet där det blir allt viktigare att ha duktiga en-mot-en-spelare, speciellt mot slutet av matcherna, kan Iverson visa sig vara guld värd.

Det stora tjänet för Pistons är dock det ekonomiska. Denna säsong är den sista på Iversons kontrakt så till nästa sommar och sommaren därefter, om man sköter sina kort rätt, kommer Detroit ha mängda cap-room över till eventuella free-agents.

Även för Denvers del ser bytet fördelaktigt ut. Melo-Iverson-experimentet funkade ju inget vidare så det var nog lika bra att ge sig efter vad de eentligen behövde, en stabil point guard som är bra defensivt och som ändå kan producera offensivt = Chauncey Billups. Att storskytten dessutom är född i Denver samt har spelat både High School-, College- och NBA-basket där tidigare är ju även det ett plus.

Att Iverson nu är borta öppnar ju även upp minuter för J.R. Smith och Linas Kleiza från bänken. Räkna med att Smith kommer göra sig ett namn på allvar den här säsongen.

Som sagt så ser det ut som slutet gott, allting gott!

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 40

Orsak 40: Skott-ärmen
Den damp ned runt millenieskiftet nån gång då NBA desperat försökte med allt för att få bort ghetto-stämpeln från ligan. Tanken var att skott-ärmen skulle täcka över obscena tatueringar som en del (ehrm, svarta) spelare hade på sina armar. Det sägs även att den ska ge stöd och värme men därom tvistar de bloggande (se; Basketbawful).

Ärm-grejen har dock föga oghettofierat ligan utan har istället fått grym hood status sedan först Allen Iverson och numera även Carmelo Anthony sportar skiten. Och är det något vi gillar, förutom AI och Melo förstås, så är det hood status!

Ärmen kommer i "one size-fits most" enligt annonserna så kvar finns bara för oss att säga; If the shit fits, WEAR IT!

The return of the Jedi

Inatt återvänder Allen Iverson till Philadelphia för första gången sedan han med dunder och brak lämnade klubben innan jul förra säsongen. Överallt skrivs det spaltmetrar om Iversons betydelseför spelet, ligan, Sixers och yada-yada - läs på ESPN om ni är intresserade - men eftersom jag själv redan vet allt det där och tycker att A.I. är bland det största och bästa någonsin är jag personligen bara intresserad av att se matchen inatt för om Denver skulle förlora är nog också slutspelsdrömmen definitivt förlorad (såvida inte Carlos Boozer eller Derron Williams skadar sig och Utah förlorar massa matcher, hoppas, hoppas, HOPPAS!).

Oh, och Houston fick bögstryk av Boston igår (JÄVLAR vad bra försvar Boston spelar).

God jul

Denver hade spelat en riktigt urusel match mot sunkiga Sacramento Kings och var på väg mot ännu en förnedrande bortaförlust. Så hände det. Det så omtalade men sällan skådade och upplevda julmiraklet.

Som sagt, Nuggets hade spelat pinsamt dåligt i tre perioder och låg riktigt risigt till långt in i den fjärde. Men med ungefär tre och en halv minut kvar sänker Allen Iverson, som annars under matchen varit ytterst medioker, en trepoängare och slajsar ner Kings-ledningen till fyra poäng och matchen finns nu där for the taking.

Efter tre minuters poängbytande och time-outande, och då menar jag inte att tiden plötsligt blev avslöjad som homosexuell utan bara att lagen tog en massa time-outs hit och dit, hade Sacramento bollen med en trepoängsledning och ynka 36 sekunder kvar på matchuret. Vid det här laget var jag sjukt less på att jag suttit uppe och genomlidigt ännu en svag insats av ett av mina favoritlag som nu stod på nederlagets brant och var näst intill uträknade.

Sacramento passar in bollen till Beno Udrih, som har fått värsta stjärnstatusen (i alla fall i Sacramento och fantasy-kretsar) sedan han anlände från San Antonio, som direkt fastnar i en Denver-dubbling men domaren blåser (ganska tveksamt) av för foul och Beno, som för säsongen satt nästan 90% från välgörenhetslinjen, får två straffkast och kan i princip avgöra matchen.

Första skottet studsar runt på ringen för att sedan försmädligt ramla av till publikens stora förtret. Beno lugnar sina medspelare och säger att han minsann ska fixa biffen, men icket! Även den andra straffen får smaka ringstål och mexikanaren Eddie Najera river åt sig returen och tar time-out.

Snabbt som ögat rusar Carmelo Anthony i en lay-up direkt ut time-outen och Kings leder nu med fjuttiga en poäng med ynkliga 17 sekunder kvar att spela. Sacramentos tur att ta time-out och den här gången byta in sina bästa straffskyttar.

Bollen går in till Brad Miller som direkt blir foulad av Mexar-Najera och Brad, som lyckats sätta 85% av sina tidigare straffar, får två sprillans nya med chans att åtminstone säkra en eventuell förlängning.

Men skräp-Brad går samma öde till mötes som boom-Beno och missar båda straffkasten å det grövsta. Carmelo Anthony tar den defensiva returen och passar bollen till Allen Iverson som sätter iväg mot motståndarkorgen som ett jehu.

Kings-spelarna är dock snabbt tillbaka och stannar upp Iverson just utanför trepoängslinjen men alla vet nu vad som komma skall. Svaret på frågan dribblar runt lite och låter klockan sakta ticka nedåt och sedan gör han sin grej - han fintar bort sin försvarare, bryter in mot mitten, stannar på en femöring sådär som bara han kan och släpper iväg ett litet lobbskott medan han sakta faller bakåt.

Det är bara det att skottet är för kort och stannar på den främre ringkanten. KUKEN!

På ungefär en halv sekund hinner jag förbanna mitt liv och hela världens menlösa existens men då som på en glimrande vit springare stiger en litauisk prins fram som räddaren i nöden.

Linas Kleiza får nämligen på något sätt med sig bollen ur klungan med spelare som står och fajtas under korgen, tar en snabb titt på klockan och hivar iväg ett skott. KLOCKRENT. Denver vinner 106-105 och jag kan nu när jag sätter min sista punkt i det här inlägget somna in i en härlig eufori.

God jul.

Bögbasket

Ingen missade väl när den reslige britten och före detta NBA-spelaren John Amaechi på alla hjärtans dag i år stegade ut ur garderoben med pompa, ståt samt en bok och förklarade att han var homosexuell (ni som gjorde det kan läsa mer HÄR). Tim Hardaway missade det inte i alla fall (se mer HÄR).

Nu ska den gode Amaechi, som jag har spenderat så många nätter tillsammans med (sluta genast fantisera om mig och Big John rullandes i halmen, han var faktiskt bisittare under NBA-sändningarna på Channel five under en tid då jag bodde i London. Jag är straight - damn straight), inviga Salt Lake Citys Gay Pride-helg som börjar idag.

Amaechi spelade i Utah Jazz under sina två sista säsonger, 01-03, men fick inte spela särdeles mycket eftersom hans filosofi om att basketen bara var hans jobb och inte hans liv inte riktigt stämde överens med Jerry Sloans. John, som är den enda öppet homosexuella NBA-spelaren genom tiderna, trivdes dock väldigt bra i Salt Lake City och har kallat den annars så konservativstämplade staden "the hippest, gayest place east of San Francisco."

Med tanke på hur många spelare som spelar och har spelat i NBA är det väldigt konstigt att John skulle vara den enda som är gay - öppet. Fast jag antar att de som faktiskt var på väg ut ur garderoben strax efter Amaechis uttåg snabbt skrämdes tillbaka av Tim "Gaybashern" Hardaways homofobiska uttalanden. Synd att folk fortfarande år 2007 är så trångsynta och otoleranta.

Vi här på Hoop Dreams är dock väldigt toleranta, gayvänliga och trendigt metrosexualla så här kommer min Topp5-lista över spelare som jag hade hoppats var gay om jag var gay (men det är jag inte, not that there's something wrong with it):

5. Adam Morrison: U-G-L-Y, you aint got no alibi, you UGLY!, tänker ni. Fel-fel-fel-fel-fel, säger jag. För Adam är en av de charmigaste spelare någonsin och att han tycker om att spela tv-spel samt har min gamla barndomshjälte Che Guevara som idol gör oss till en perfekt kombo. För som man säger; lika barn leka bäst och vi vet ju alla att det är insidan som räknas.

4. Shaquille O'Neal: Killen måste vara blind!, skriker ni. Men det är bara för att ni är så ytliga och inte kan tänka ett steg längre. Jag tänker tre steg längre.
1) Shaq har ju även han en väldigt charmig och skojfrisk personlighet, på gränsen till barnslig. Och som Kritan Krunk skulle ha sagt; Jag gillar barn.
2) Som utbildad polis har han ju inte bara en stilig uniform utan förmodligen även en batong och handklovar.
3) Shaq har 57 i skostorlek, och vi vet ju alla vad man brukar säga om killar med stora fötter.
Eller som Ciara skulle sagt till den stora, i ordets alla bemärkelser, Stålmannenfantasten; "You can be my superman save me here I am".

3. Robert Horry: 100% klass. Big Shot Rob är inte bara helt makalöst stilig utan han fullkomligt osar av champagnedrinkar, bubbelbad och jordgubbar också. Coach Poppovich säger ständigt att Horry är den som gör alla de små grejerna som vinner stora matcher. Min eviga 6th man of the year skulle lätt få bli min sex man of the year och göra vad han ville med min lilla grej.

2. Allen Iverson: Ögonen! Tänk bara att sitta och stirra in i de där avgrundssvarta Bambiögonen kväll efter kväll med D'angelos Untitled på repeat. Att jag gillar farliga killar med tatueringar som sysslar med droger och vapen gör ju inte saken sämre (läs mer HÄR).


1. Baron Davis: Min för tillfället absoluta favoritspelare i NBA har inte bara ligans största leende, han har ju även den största och mest välformade stussen. Jag och Baron skulle kunna ligga hela dagarna och prata om våra hårda uppväxter, hans i South Central och min på Carlshöjd, och pilla varandra i skägget. Sen är han ju så gullig med sin mormor också! Det är du och jag Baron, du och jag.

NBA Ink

Numera är det nästan mer regel än undantag med tatueringar på spelarna i den amerikanska basketligan. Det hela startade med Dennis Rodman i början av 90-talet men den stora tatueringshypen började först i och med Allen Iversons inträde i ligan.

Iverson såg rent utseendemässigt ut som vilken rookie som helst under sitt första år, med endast ett fåtal mindre tatueringar, men hans kroppskonstverk växte allteftersom miljonerna rullade in och bollarna trillade i.

Kidsen älskade det men NBA-ligaledningen som försökte profilera sig mot den vita medelklassen såg Iverson och hans tatueringar som ett hot och tvingade honom att spela med en strumpa på armen. När de till slut, i sin tur tvingade av Allens talang och popularitet, hade med honom på omslaget till branschtidningen Inside Stuff var vissa av hans tatueringar bortretuscherade.

En enorm mediediskussion utbröt i USA och NBA utmålades som en gangsterliga, ett rykte som de nu mestadels blivit av med men som Ron Artest gör allt för att ta tillbaka.

Iverson hävdar nu att han inte ska skaffa några fler tatueringar, på grund av att han fått nog av smärtan, men de amerikanska tatuerarna behöver nog knappast oroa sig. I Iversons nya lag Denver har till exempel både J.R Smith och Carmelo Anthony fler tatueringar än den lille trendsettern, också känd som The Answer, och skadade Kenyon Martin är inte långt efter.

Av övriga spelare i NBA kan nämnas de fina tatueringarna på:
Shaquille O'Neal - som har stålmannens märke intatuerat på armen, och som för övrigt har inrett halva sitt hus med samma märke.
Carlos Boozer - den Alaska-födde Boozer har en varg och en bild på Fantomen på sina armar.
Damon Stoudemire - med Mighty Mouse förevigad på sin arm.
Brad Miller - Sacramentos store skräpspelare stoltserar med sin tatuering av Scooby Doos brorson Scrappy Doo.

Tyvärr är inte alla tatueringar lika lyckade, passande och estetiskt tilltalande som nyss nämnda. Personligen skulle jag önska att typ hälften av Larry Hughes tatueringar, Mike Bibbys korskedja och Luke Waltons hedniska offerdanstatuering skulle kunna retuscheras bort från bilder, deras kroppar och mitt minne.

Värst av alla är dock Lakers-rookien Jordan Farmars pedofilihyllning. Sådant hör inte hemma på en basketplan.