50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 6

Orsak 6: Gotta be the shoesI samband med att mitt basketintresse började anta näst intill episka proportioner i mitten på 90-talet började jag även, såsom många andra basketfantaster, intressera mig för skor. Sedan dess har mitt skointresse också det eskalerat, även om det, precis som världsekonomin gjort den senaste tiden, genomgått en regression sedan toppnoteringen runt 2006 då jag jobbade som lagerchef på en skobutik i London.

Detta skointresse har inte bara lett till drivor av sneakers, främst av märket Nike, utan även en hel del mer eller mindre vettig fakta och kunskap i ämnet. För skor är nämligen så mycket mer än sportartiklar eller fashion för mig. Det är teknik, uppfinningsrikedom, färgkombinationer och estetik. Det är konst.

Mina första riktiga basketskor var ett par svart-vita Nikes som jag tyvärr både har tappat bort och glömt namnet på. Bra och fina var de däremot. Sedan dess har åtskilliga par basketskor kommit och gått.

Jag kommer ihåg det som igår när jag släntrade in på sneakers'n'stuff i Stokholm oc köpte ett par And1 Tochillin just som det tuffa streetballmärket hade kommit till Sverige. Några par And1's till blev det men oftast har jag hållt mig till min första kärlek Nike, varför jag idag har ett 40-tal par Nikes i olika färger och modeller liggandes hemma. Och än fler par skor är det som kommit och gått.

Ett tag hade jag som strategi att alltid välja basketskor med synliga luftkuddsdämpningar. Vad som oftast hände var nämligen att dessa luftkuddar efter ett par månaders hårt utnyttjande sprack varvid man kunde reklamera dosorna och få ett par helt box fresh tillbaka.

Allt som åren gått och veckopengar har bytts mot månadspengar som bytts mot lön och studiebidrag så har skoinköpen ökat markant. Nu har jag tre par basketskor som jag spelar med inomhus samt 3-4 par som jag använder utomhus. Utöver de har jag ett 30-tal som jag bara använder som vanliga sneakers. Det kan tyckas sjukt för många men för mig är det fullt normalt. För mig är det ingen fråga om masskonsumtion eller dylikt utan ett genuint intresse precis som andra intresserar sig för vin, snickeri eller bilar.

Och återigen så står NBA-basketen där att tacka. Tack NBA-basketen!

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 7

Orsak 7: Kändispubliken
Få sportevenemang drar så mycket kändisar som basket. Och även om jag kanske inte tycker om alla kändisar så är det ändå något speciellt att se Jack Nicholson, Spike Lee, Jessica Alba (Hello!), Jay-Z and the likes vid sidlinjerna och i publikhavet. De blir liksom mänskliga. Eller är det jag som börjar känna mig som en kändis?

Hur som haver så gillar jag det, om än inte på samma sätt som Nicole Richie verkar gilla Kobe Bryant;

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 8

Orsak 8: Reglementet

Först och främst vill jag bara klargöra att det är hur reglerna är utformade som jag gillar och inte hur de efterföljs, för det bizznizzet kan ju vara minst sagt shady.

NBA är ju nämligen kanske världens mest dynamiska organisation när det gäller dess reglemente. Om vi tar fotboll som jämförelse så har ju den inte ändras mer än att man någon gång under medeltiden bestämde sig för att spela med lag istället för hela byar och att man inte fick slåss med högrepar och andra tillhyggen. Hur länge har de inte tjatat om målkameror och dylikt till exempel?

Nej, NBA är grejen. Där hittar man hela tiden på nya regler för att utveckla spelet till det bättre, det vill säga så att spelet ska bli mer rättvist och publikfriande. Tänk att NBA har genomdrivit regeländringar som medfört allt från trepoängslinjer (för att de små killarna och tjejerna skulle kunna hävda sig) och tresekundersområden (så att inte Wilt och company skulle kunna bänka sig under korgen) till 24-sekundersklockor (så att folk inte skulle kunna springa omkring och passa och studsa tills det att matchuret tog slut så fort de knipit en liten ledning) och bakåtspelsregeln (se föregående parentes) allt för att skapa bättre underhållning för dig och mig.

Hur många lagidrotter skulle inte bli sjukt mycket roligare bara av att införa bakåtspelsregeln, alltså att när det bollförande laget passerat halvplan är det rakt på mål som gäller och inga själsligt förlamande bakåtpassningar? Samma med 24-sekundersklockan. Visst, handbollen har någon slags passivitetsvarning som domarna måttar ut mellan tummen och pekfingret men vore det inte bättre om handbollslagen skulle få, säg, 30 sekunder på sig att göra mål? Jo det vore det.

Därför tycker jag att samtliga lag-bollsporter, pingis-dubbeln borträknad för den är så optimal som den kan bli, skulle snegla med ett öga bort mot basketparketten och ta efter ett och annat. Om inte någon speciell regel så åtminstone den pinne-i-arslet-fria inställning NBA verkar ha till reglementet - det är inga grundlagar vi har att göra med, det är spelregler! Och om man på något sätt kan ändra reglerna för att främja spelet för de spelande eller de åskådande, må så ske!

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 9

Orsak 9: Nellie Ball
Don Nelson är tidernas bästa filosof. Istället för att oroa sig över etik, moral, rymden, kärleken och annat ovettigt bryr han sig enbart om det viktigaste av allt - att göra flest poäng!

För att åstadkomma denna vision har Don, eller Nellie som han också kallas, uppfunnit Nellie Ball. Konceptet är oerhört enkelt. Istället för att spela basket på traditionellt vis (1 PG, 1 SG, 1 SF, 1 PF, 1 C) satsar Nellie allt på mindre, snabbare och mer tekniska spelare (exempelvis 1 PG, 1 SG, 2 SF, 1 PF).

Tanken är sedan att den mindre Nellie-formationen ska skapa huvudbry för motståndarlagets stora killar som tvingas försvara mindre men snabbare och mer tekniska spelare. Att de mindre spelarna oftast dessutom är bättre på att skjuta leder ofta till stora ytor att attackera på då skyttarnas försvarare måste hålla sig i närheten hela tiden för att inte bli dödade från trepoängslinjen.

Kort sagt, Nellie Ball = Anfall är bästa försvar.

Numera är det nästan regel att om ett lag går smått (byter in mindre spelare) så kontrar det andra laget med att sätta in spelare i liknande storlek. Trots detta faktum spottas det ofta på Nellie Ball eftersom det ännu inte lett till någon segerpokal.

Vi här på HDB hoppas dock att Nelson och hans efterföljare aldrig ger upp drömmen om mer poäng. För poäng är bland det bästa vi vet!

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 10

Orsak 10: Statistiken
Statistik-Stefan torde vara den första att skriva under på den här posten. Statistik är kul. Om jag hade fått räkna FG%, assist/turn-over-ratio, win-shares och whatnot på matematiklektionerna i skolan hade jag inte bara tyckt att matte var skoj, jag hade varit grym på det också.

Dock kommer jag nog aldrig bli lika bra som mister David The Arbitrarian Sparks. Sparks började publicera sina fantastiska statistiska kreationer på sin egen blogg men blev sedan värvad till basketbloggen Hardwood Paroxysm. Nu verkar det dock inte bättre än att Sparks fått ett riktigt jobb av något NBA-lag och kommer därför inte blogga som tidigare.

Statistik-freak och basketfantaster gråter blod. Men alla sagor har sitt slut och som tur är finns den här sagan sparad här:

The Arbitrarian

50 orsakar varför HDB älskar NBA; Nr. 12

Orsak 12: Mark Cuban
Säga vad man vill om superkapitalisten Mark Cuban, men visst skulle allt vara otroligt mycket tråkigare och ointressantare om han inte var Dallas Mavericks ägare?

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 13

Orsak 13: Walt "Clyde" Frazier
Walt Frazier är en av de tre NBA-spelare jag mött öga-mot-öga (de andra två Magic Johnson och ex-Dolphinsspelaren Jeff Taylor). Jag jobbade på en skoaffär i London och Puma hade just släppt Walts signatursko Puma Clyde på nytt. Det hela skulle ske med pompa och ståt, fest och ballonger och Frazier själv skulle komma till just min butik och signera skor och what-not.

Jag blev eld och lågor.

Walt är nämligen inte vilken före detta NBA-lirare som helst. Han ledde Knicks till sina två enda mästerskapssegrar, spelade sju All-Starmatcher (varav han blev All-Star MVP en gång), blev nominerad till All-NBA FirstTeam fyra gånger och Second Team två gånger samt All-NBA Defensive Team sju gånger. När han väl lämnade New York 1977 för att avsluta sin karriär i Cleveland hade han lagt beslag på nästan alla Knicks-rekord som fanns att ta.

Och om Clyde var en cool katt på planen så var han en supercool panter vid sidan av. Smeknamnet Clyde fick Frazier därför att han oftast bar en hatt av liknande modell som Warren Beatty i filmklassikern Bonnie And Clyde. Till denna hatt rockades stora brokiga rockar och pälsar, färggranna kostymer och bilar av finaste märken. Walt var under 70-talet Big Apple Cool personifierat och varhelst han rörde sig i Harlem eller på Manhattan så lades han minst sagt märkes till.

Därför var det sjukt kul att när sneakerheads och allsköns asiater köade i timtal utanför min butik för att få sina Puma-skor signerade trumfade jag med min Slam Classic-tidning där NBA:s 50 bästa spelare är listade, med mister cool himself på 20:e plats. Clyde blev helt rörd och började på gammalt manér vifta till sig vartenda kjoltyg i byggnaden för att visa bilden där han i hatt och rock står lutad mot en flådig Rolls Royce.

Nuförtiden, när han inte signerar skor och ägnar sig åt liknande jippon, jobbar Walt som kommentator för MSG Networks där han tillsammans med Mike Breen försöker förklara och kommentera all things Knicks, vilket den senaste tiden inte varit det lättaste. Men Walt gör det med lika delar bravur som artikulör och kommer ständigt med jive-inspirerade catch-frases som;

Dishing and swishing
Swooping and hooping
Bounding and astounding
Movin' and groovin'
Out-muscling and out-hustling
Shaking and baking
Spinning and winning
Posting and toasting
Stumbling and bumbling
Banking and thanking
Wheeling and dealing
Driving and mesmerizing
Hustling and muscling
Huffing and puffing
Running and stunning
Stopping and popping
Slamming and jamming
Styling and profiling
Hanging and banging
Continuity and spontaneity
It don't mean a thing, If you don't have that swing

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 14

Orsak 14: The Sports Guy
Tycker du som jag om NBA så hoppas jag verkligen inte att du missat Bill The Sports Guy Simmons krönikor på ESPN.com. Med en enorm dos humor, pricksäkra observationer och mängder av populärkulturella referenser guidar han oss, vecka ut och vecka in, handfast genom den amerikanska sportens (basket/baseball/football) helt fantastiska värld.

Härstammandes från Boston, Ma och dess nejder kryddas även Simmons haranger med en enorm lokalpatriotism och ett fantastskap som heter duga. Därför har det senaste året bjudit på bländande journalistik med New England Patriots plattfall i Superbowl och Boston Celtics återtagande som herre på baskettäppan som låg- respektive höjdpunkt.

Simmons bor numera i Los Angeles, dit han flyttade 2002 för att skriva för Jimmy Kimmel Show men där han numera endast jobbar som ett av ESPN.com:s stora dragplåster. Där har han, förutom att frodas som den kändis han är, skaffat säsongsbiljett hos Clippers och har bland annat i en krönika skrivit om känslan att sitta 10 meter med sin lilla dotter från sexförbrytaren Ruben Patterson. Simmons inkorporerar även väldigt ofta sina vänner i det han gör, vare sig det är i skrift eller någon av hans podcast som går vid namnet The B.S. Report.

Så har du missat Bill borde du kolla in honom genast:
The Sports Guy

Men fastän jag är hyggligt intresserad av football och inte har så mycket emot en baseball-match eller två så hade jag nog aldrig hittat till Sportkillen och hans kolumner om det inte vore för NBA.

Tack NBA, än en gång, för att du förgyller min tillvaro!

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 15

Orsak 15: Bargnanis bakis-look
Rufsigt, nyvaket hår. Tre-dagars skägg-stubb värdigt en Bukowski-karaktär, eller den gode suputen Charles själv. Blank och frånvarande blick som vore den påverkad av flunitrazepam. Och ständigt den där öppna fågelholksmunnen.

En vanlig bakis-lookdag i NBA-proffset Andrea Bargnanis liv.
Nothing more, nothing less.

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 17

Orsak 17: Nere på stan-katapulterna
Våra vardagliga liv tillbringar vi innanför ramen. Vi håller oss till normen och försöker oftast förenkla allt så mycket som möjligt. Det är därför något regalt, majestätiskt, nästan gudomligt, över att se NBA-spelares skott ta fart långt bortom den redan jättelånga trepoängslinjen och sedan flyga genom luften - SLASK! Inget annat än nät. Som vanlig dödlig så sitter man bara där och stirrar, stunned and amazed.

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 18

Orsak 18: Shawty is da shit
Nej, The Dream har inte gjort en Master P (eller P. Miller som entreprenören kallar sig numera) och förskt sig på en NBA-karriär. Nej den här posten är för den lilla killen där ute.

(förmodat) Kändast och kortast av de alla är Tyrone "Muggsy" Bogues. Men trots sin ringa längd, Bogues sträcker sig endast 160cm över jordskorpan, hade Muggsy inga problem att spela till sig en 14 år lång karriär och för evigt en plats i våra minnen och hjärtan.

När man såg Muggsy springa omkring sida vid sida med tvåmetersmänniskorna såg det nästan ut som att ett barn hade förirrat sig in på planen. Men Muggsy visade att man med rätt inställning kan överkomma vilka tillkortakommanden, haha tillkortakommanden, som helst!

Muggsys basketfärdigheter var så imponerande att han 1996 blev bestulen på all sin talang av utomjordiska Nerdlucks. Tack vare Bugs Bunny, Michael Jordan och Bill Murray fick han sedermera tillbaka sin talang och kunde fortsätta sin karriär fram till 2001 då han la skorna på hyllan.

Sedan dess har den korta fanan burits vidare av bland andra Earl Boykins, 165cm, och Nate Robinson, 175cm.

Kanske hade vi dock aldrig fått se dessa lirare om inte ett korthetens frö blivit sått säsongen 85/86.

Sommaren 1985 draftades nämligen ett pyttelitet busfrö vid namn Spud Webb av Detroit Pistons i den fjärde rundan. Webb blev dock snabbt cuttad från Detroits lag men fick en andra chans i Atlanta Hawks där hans NBA-karriär till slut tog fart. Något som kom att förändra ligan för alltid.

Webb, som med sina 168cm är den tredje kortaste spelaren genom tiderna efter tidigare nämnda Bogues och Boykins, hade en stabil rookie-säsong med lite mer än fyra assists och nästan åtta poäng per match men det var under All-starhelgens dunktävling han verkligen gjorde sig ett namn:

Webbs fenomenala uppvisning räknas fortfarande som en av de bästa dunktävlingarna någonsin. Hans karriär har även banat väg för fler korta spelare och fungerat som en motivationskälla för alla basketspelare som varit lite korta i rocken.

Kort sagt, Spud Webb - en hjälte!

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 19

Orsak 19: The Cal Ripken Jr. of referees
Eller ni kanske känner honom bättre som Dick Bavetta (Cal Ripken Jr. är en legendarisk basballspelare som spelade hela 20 säsonger för sitt Baltimore Orioles). Dick är inte bara en av de absolut bästa domarna i ligan, han är även den meste. Sedan debuten 1975 har han inte missat en enda av över två tusen matcher som han blivit tilldelad att dömma. Och på så många matcher har det hänt en hel del minnesvärda grejer.

Under mitten av 70-talet dömde Dick en match mellan Sixers och Nets tillsammans med en snubbe som hette Earl Strom. När Strom i slutet felaktigt blåste en foul på en Nets-spelare, som hade gett 76:ers vinsten, gick Bavetta in och ändrade domslutet. Efter matchen ska folk i närheten av domarnas omklädningsrum först bevittnat en uppflygande dörr följt av en utflygande Bavetta iklädd söndersliten domarklädsel och ett blåöga. Efter honom ska Strom sedan ha gormat; "You'll take another one of my fucking calls again, right, you motherfucker?"

Men om det var det värsta från Bavettas karriär så är det inte ens nära.

Endast två veckor och tre dagar innan jag föddes, 9:e november 1984, skulle Bavetta tillsammans med sin kollega Jack Madden dömma en match mellan Julius Ervings Philadelphia och Larry Birds Boston. Matchen mellan de båda ärkerivalerna sändes över hela landet via något som hette television, ja de såg basket på det sättet förr i tiden - inte genom streams och torrents som vi gör idag, och båda lagen var dessutom obesegrade för säsongen. En tuff match för en domarduo att dömma alltså.

Nu bar det sig dock inte bättre än att Dicks polare Jack under matchen bröt benet i en kollision med Celtics-guarden Dennis Johnson och att Bavetta således tvingades dömma matchen själv! Men historien tar inte slut här.

Larry "Legend" hade nämligen en gång för alla tänkt visa Doctor J vem som var den nya herren på 80-talstäppan och drog igång en våldsam show med nio poäng redan efter fem och en halv minut i första perioden. Sixers fightades dock tillbaka och ledde länge i början av matchen. Celtics tog dock tillbaka kontrollen och i slutet av den tredje perioden hade de byggt upp en 20-poängsledning, mycket tack vare Larry Bird som för kvällen stod för 42 poäng och ett utomordentligt skytte (17 av 23). Men det hade kunnat bli ännu mer!

Med 1:38 kvar av den tredje perioden hettade det nämligen till rejält. Ett våldsam slagsmål, med stryptag som huvudstrategi, bröt nämligen ut mellan den övertände Bird och en frustrerad Dr. J. Bavetta, som ju nu var ensam domare, fick tillsammans med spelare och ledare från de båda lagen skolja slagskämparna åt och både Bird och Erving, lagens absoluta stjärnlirare, blev utkastade från matchen och fick senare även dryga böter.

Dick dömde för övrigt även matchen mellan Knicks och Nuggets säsongen 06/07 där ett våldsamt slagsmål utbröt och hela tio spelare blev hänvisade till omklädningsrummet.

Men allt i Bavettas karriär har inte handlat om slagsmål, det har funníts en hel del kärlek också. Som det intima ögonblicket mellan Dick och Chuck efter att de under 2007 års All-Starmatch sprang i kapp:

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 20

Orsak 20: Stan "The Man" Van Gundy
Den är ungefär sinna lång!

Och när vi ändå är inne på Van Gundys, hur kan vi då inte ta med Stan "The Man".

Visst, han kanske inte är världens roligaste eller bästa coach men kan man annat än älska en snubbe som ser ut som en blandning mellan Ron Jeremy och Janne "Loffe" Carlsson?

Nej, tänkte väl det.

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 21

Orsak 21: Jeff Van Gundy
När vi ändå är inne på kommentatorer, vad passar bättre än en av de bästa?

Coachen JvG har aldrig varit någon större favorit på HDB-kontoret. De lag han har coachat i NBA, Knicks och Rockets, har i och för sig inte direkt varit några hatlag eller så men Van Gundys oerhört defensiva taktik har minst sagt blivit frowned upon.

Därför pukades och trumpetades det friskt när Houston efter säsongen 06/07 meddelade att Jeff inte längre var önskvärd som kapten på den i första slutspelsrundan ständigt sjunkade skutan. Ännu fler instrument - så som harpa, mandolin och fagott (no-homo) - spelades sedan då ESPN värvade den frispråkiga New Yorkern till sitt kommentatorscrew. För är det något Jeff Van Gundy kan, förutom basket då, så är det att kommentera!

Numera briljerar han med fantastiska iaktagelser, astronomiska mängder basketkunskap och personliga anekdoter vid sidan om de väldigt bra kompleterande Mike Breen och med-New Yorkern Mark Jackson.

När coachen JvG gick ut i massmedia och sa alltifrån att Michael Jordan daltades med av domarna och ligan och fick göra vad han ville till att Dallas Mavericks ägare Mark Cuban hade påverkat domare att hålla ett extra öga på Yao Ming lät han mer som en gnällig och dålig förlorare. Nu när han sitter på kommentatorsbänken och kan iakta det hela från sidan är hans tankar och åsikter dock spot on.

Kommentatortrion Breen, Jackson och Van Gundy är en fantastisk komposition där Breen sköter det mesta av det faktiska refererandet och där Jackson och Van Gundy kommer med instick och åsikter, som inte sällan går stick i stäv. Van Gundy och Jackson hamnar i muntliga dispyter ungefär lika många gånger per match som Tim Duncan skjuter planka-i, oftast med Van Gundy som debattvinnare. Det bästa är dock de mer personliga tankar och anekdoter som Jeff mer än gärna och allt som oftast delar med sig av:

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 22

Orsak 22: Charles Barkley, citatmaskin


Charles Barkley var en unik spelare. Det är något alla basketintresserade vet. Men något ännu mer unikt är den samling av brutalt ärliga citat han har fått ihop under sina år som både spelare och kommentator.

En lista över hans 50 bästa citat finns här. Brutalt ärligt, brutalt roligt, ibland bara brutalt: Charles har aldrig fått för sig att slå upp ordet självcensur i ordboken, och vi älskar honom för det.

Nummer 16:
Barkley on Hanno Mottola, who, as EJ remarked "is the first NBA player from Finland". Charles replies: "Of course he is the first NBA player from Finland, he's the only person in Finland."

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 23

Orsak 23: Kommentatorvirtuosen Bill Walton


Bill Walton, den före detta enormt begåvade hippie-centern som brukade klippa hövding med Grateful Dead, tjänar numera sitt uppehälle som expertkommentator åt ESPN, och som han gör det! Ingen annan kommentator blandar överdrifter, ironi och dramatisk vokabulär som denna virtuos. Tänka sig att han en gång i tiden stammade så illa att han helst bara ville hålla brödluckan stängd!

Här har vi en Walton-klassiker, där han - helt apropå ingenting - börjar jämföra den hyfsade forwarden Boris Diaw med romantiken i allmänhet och Ludwig Van Beethoven i synnerhet:



Resten av världens befolkning ser ut som frågetecken inför en sådan jämförelse, men för Walton faller den sig helt naturlig. Eller så är han ironisk. Eller så rökte han en holk för mycket då det begav sig. Ingen kan veta säkert.

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 24

Orsak 24: Mount Mutombos avgrundsdjupa röst

50 orsaker varför HDB älskar NBA; nr 25

Orsak 25: Levnadsödena


Leon Powe växte upp i Oakland, Kalifornien. Hans far lämnade familjen när lille Leon bara var två år. När han var sju brann familjens hus ner till grunden och de fick bo i härbärgen i flera år. Unge Leon som var det äldsta barnet fick agera som en andra förälder för sina småsyskon. Han tog hand om dem, bytte blöjor och lagade mat till de små. Sedan förlorade hans mamma vårdnaden om barnen de placerades i olika fosterhem.

Idag spelar Leon Powe forward för NBA-mästarna Boston Celtics, och i match nummer två av årets finalserie blev han kom han från bänken och blev matchhjälte med sina 21 poäng, som ledde Celtics ett steg närmare att vinna hela enchiladan.


Caron Butler började deala crack som elvaåring. För elva år sedan, när han var 16, satt Caron i fängelse, dömd för att ha dealat crack på gatorna i Racine, Michigan, samt för vapeninnehav. Han satt nio månader i ungdomsfängelse, och 15 dagar i isoleringscell för att ha hamnat i slaggis med en annan fånge. Väl i isolering bestämde sig Caron för att förändra sitt liv. Han började läsa bibeln. Det enda som syntes från isoleringscellens fönster var fängelsets basketplan, och Caron tänkte att Gud måste ha satt den där som ett tecken.

I dag är Caron Butler en av de stora stjärnorna i Washington Wizards, och valdes i år för första gången ut som NBA All-Star.

Detta är bara några av de rörande snyfthistorierna om NBA-spelare som överkommit stora svårigheter, fattigdom och kriminalitet för att med hjälp av idrotten ta sig till ett bättre liv, och sina drömmars mål. Sånt som man bara tycker är gay och fånigt när det händer på film. Men när det sker IRL, ja då jävlar är det så fint att man nästan får dåndimpen.

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 26

Orsak 26: Blitzkrieg

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 27

Orsak 27: Mike D'Antonis korta stubin
Som vanligt när det kommer till psykoanalyser och liknande beteendevetenskap blir det ofta en fråga om arv eller miljö. Så också när det kommer till Mike D'Antoni och hans hetsiga humör. Är det hans degos-blod eller är det de mångtaliga år han spenderade som basketspelare i det yvigt gestikulerande Italien som bidragit mest åt det makalösa skådespel som allt som oftast utspelar sig på sidlinjen då det är Mike D'Antoni som håller i tåtarna? Hur som helst verkar det ju kunna härledas till Italien på ett eller annat sätt.

Och hur som helst så älskar jag det ungefär lika mycket som jag älskar tortelloni (vilket är väldigt mycket).

D'Antonis lag kan leda en match med 20-talet poäng men minsta lilla spelarfadäs eller, som oftast, dommarmiss riskerar att få Mike att gå i taket. Det fantastiska är dock att trots att Mike D vanligtvist är oerhört teatralisk och gestikulerande så förändras allt på nåt sätt när han blir riktigt förbannad.

Istället för de vanliga stora yviga gester som D'Antoni fyrar av när han är måttligt arg, och som mest kan liknas vid någon slags John Cleese-sketch, springer han när ilskan nått kokpunkten omkring med ena näven antingen i fickan eller på höften samtidigt som han fräsande och gormande vankar av och an på sidlinjen och pekar och hytter med den andra näven. Nästan lika underhållande som när Ari Gold brinner av i Entourage.

Något som tydligen inte bara är min kopp te:


Tyvärr hittade jag inget klipp på ett tvättäkta D'Antoni-utbrott men om ni pejlar in en Knicks-match i år så kan jag nästan garantera minst ett dunderutbrott per match. Så här kunde det i alla fall se ut under Mikes Phoenix-era:


Och för er som trodde att humöret stannade på basketplanan, guess again:


Ett fyrfaldigt leve för Mike ADHD'Antoni, HAN LEVE!

HURRA!
HURRA!
HURRA!
HURRAAAAAA!