Som vanligt när det kommer till psykoanalyser och liknande beteendevetenskap blir det ofta en fråga om arv eller miljö. Så också när det kommer till Mike D'Antoni och hans hetsiga humör. Är det hans degos-blod eller är det de mångtaliga år han spenderade som basketspelare i det yvigt gestikulerande Italien som bidragit mest åt det makalösa skådespel som allt som oftast utspelar sig på sidlinjen då det är Mike D'Antoni som håller i tåtarna? Hur som helst verkar det ju kunna härledas till Italien på ett eller annat sätt.Och hur som helst så älskar jag det ungefär lika mycket som jag älskar tortelloni (vilket är väldigt mycket).
D'Antonis lag kan leda en match med 20-talet poäng men minsta lilla spelarfadäs eller, som oftast, dommarmiss riskerar att få Mike att gå i taket. Det fantastiska är dock att trots att Mike D vanligtvist är oerhört teatralisk och gestikulerande så förändras allt på nåt sätt när han blir riktigt förbannad.
Istället för de vanliga stora yviga gester som D'Antoni fyrar av när han är måttligt arg, och som mest kan liknas vid någon slags John Cleese-sketch, springer han när ilskan nått kokpunkten omkring med ena näven antingen i fickan eller på höften samtidigt som han fräsande och gormande vankar av och an på sidlinjen och pekar och hytter med den andra näven. Nästan lika underhållande som när Ari Gold brinner av i Entourage.
Något som tydligen inte bara är min kopp te:
Tyvärr hittade jag inget klipp på ett tvättäkta D'Antoni-utbrott men om ni pejlar in en Knicks-match i år så kan jag nästan garantera minst ett dunderutbrott per match. Så här kunde det i alla fall se ut under Mikes Phoenix-era:
Och för er som trodde att humöret stannade på basketplanan, guess again:
Ett fyrfaldigt leve för Mike ADHD'Antoni, HAN LEVE!
HURRA!
HURRA!
HURRA!
HURRAAAAAA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar