San Antonio Spurs. Bara jag hör namnet så fylls jag av vrede. Detta är laget som har förstört slutspelsförhoppningar för flera av mina favoritlag. Som har använt fula knep för att vinna. Som ÄR sjukt fula (Tim Duncan ser ut som en oversizad chipmunk, Bruce Bowen ser ut som en basset hound, Tony Parker ser ut som gargamel och i Manu Ginobilis ansikte ser det ut som en helt annan livsform växer och frodas, precis där näsan på en normal människa skulle sitta). Som klagar oavbrutet på domarna. Och som till råga på allt, ofta vinner hela skiten! Ja, Spurs är helt enkelt en jävla pina, och jag hatar dom med samma intensitet som Sarah Palin hatar aborter.
Men paradoxalt nog innebär mitt hat att NBA-upplevelsen ibland blir ännu mer njutbar. Jag talar om de känslor som väcks till liv varje gång något lag jag gillar spelar mot Spurs, detta onda imperium. Dessa matcher är en konstant emotionell bergochdalbana, där alla av människan kända känslor får komma till tals. Och hur många gånger, jag frågar er, hur många gånger har inte en Spurs-förlust gjort min dag eller vecka? Självklart vet ni inte svaret,så jag svarar själv: minst fyrtio gånger. Ändå rätt många. Och vänta bara tills Tim tråk-jävla Duncan går i pension, då ska jag personligen åka till Texas, korka upp en flaska Patron (eller vadhelst som är coolaste spriten just då) och dansa på Det Onda Imperiets metaforiska grav. Can't wait.
1 kommentar:
Hater!
Den enda liraren i det där laget jag hatar är Bowen, han är nog den mest respektlösa spelaren i NBA... Jag önskar att Barkley eller SHaq satt sig på honom någon gång så han aldrig kunde sparka någon igen.
Skicka en kommentar