Inte förrns ditt lag i slutet av matchen antingen leder eller ligger under med 20-talet poäng, eller om ditt lag valt att satsa på någon form av hack-a-Shaq-taktik, kommer han in - bänkens bästa bastard. Alltid påhejad av fansen (oftast redan då de ser honom stapplande mot sekretariatet signalerandes att han är på väg in i matchen) äntrar han planen, kall, men oerhört taggad. River, sliter, tar dåliga avslut. Allt det som vi förväntat oss från honom. Han är; The Walk-on Guy.
Termen Walk-on härstammar egentligen från den amerikanska college-footballen där de spelare som inte erbjudits stipendier för att spela för skollaget utan istället kämpat sig till en plats via try-outs fått benämningen. Termen har dock anammats i NBA som titel åt killen längst ut på bänken. Han som jobbar i det tysta. Han som är sämst.
Pat Burke på bilden ovan är en utomordentlig walk-on-kille. Han är inte bara den enda irländska NBA-spelaren genom tiderna (ska dock tilläggas att han flyttade till USA redan som fyraåring) utan han har även perfekta egenskaper för en walk-on. Han är stor, har bra moral, är relativt dålig men är framförallt vit. Han spelar halvrisigt försvar och i anfall skjuter han så fort han får bollen, speciellt från trepoängslinjen. Eller han sköt rättare sagt.
Burke har efter en förträfflig walk-on-karriär nämligen lämnat NBA för den ryska ligan. Men vi minns med en tår i ögonvrån speciellt säsongen 06/07 då han kom in och fick hela hemmahallen i Phoenix att lyfta i slutet av matcherna då Nash och STAT och kompani hade, bokstavligt talat, rusat iväg till en 25-poängsledning i slutet.
The Walk-on for three! Oh my goodness!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar