I don't back away from nobody except the law

Mark Cuban kanske valde den sämsta guldklimpen att kalla för "punk". Hade jag valt att dissa någon Nugget inför dess mama hade jag nog snarare klankat ner på Jason Hart än på 120kg K-Mart.

The return of the Jedi

Inatt återvänder Allen Iverson till Philadelphia för första gången sedan han med dunder och brak lämnade klubben innan jul förra säsongen. Överallt skrivs det spaltmetrar om Iversons betydelseför spelet, ligan, Sixers och yada-yada - läs på ESPN om ni är intresserade - men eftersom jag själv redan vet allt det där och tycker att A.I. är bland det största och bästa någonsin är jag personligen bara intresserad av att se matchen inatt för om Denver skulle förlora är nog också slutspelsdrömmen definitivt förlorad (såvida inte Carlos Boozer eller Derron Williams skadar sig och Utah förlorar massa matcher, hoppas, hoppas, HOPPAS!).

Oh, och Houston fick bögstryk av Boston igår (JÄVLAR vad bra försvar Boston spelar).

God jul

Denver hade spelat en riktigt urusel match mot sunkiga Sacramento Kings och var på väg mot ännu en förnedrande bortaförlust. Så hände det. Det så omtalade men sällan skådade och upplevda julmiraklet.

Som sagt, Nuggets hade spelat pinsamt dåligt i tre perioder och låg riktigt risigt till långt in i den fjärde. Men med ungefär tre och en halv minut kvar sänker Allen Iverson, som annars under matchen varit ytterst medioker, en trepoängare och slajsar ner Kings-ledningen till fyra poäng och matchen finns nu där for the taking.

Efter tre minuters poängbytande och time-outande, och då menar jag inte att tiden plötsligt blev avslöjad som homosexuell utan bara att lagen tog en massa time-outs hit och dit, hade Sacramento bollen med en trepoängsledning och ynka 36 sekunder kvar på matchuret. Vid det här laget var jag sjukt less på att jag suttit uppe och genomlidigt ännu en svag insats av ett av mina favoritlag som nu stod på nederlagets brant och var näst intill uträknade.

Sacramento passar in bollen till Beno Udrih, som har fått värsta stjärnstatusen (i alla fall i Sacramento och fantasy-kretsar) sedan han anlände från San Antonio, som direkt fastnar i en Denver-dubbling men domaren blåser (ganska tveksamt) av för foul och Beno, som för säsongen satt nästan 90% från välgörenhetslinjen, får två straffkast och kan i princip avgöra matchen.

Första skottet studsar runt på ringen för att sedan försmädligt ramla av till publikens stora förtret. Beno lugnar sina medspelare och säger att han minsann ska fixa biffen, men icket! Även den andra straffen får smaka ringstål och mexikanaren Eddie Najera river åt sig returen och tar time-out.

Snabbt som ögat rusar Carmelo Anthony i en lay-up direkt ut time-outen och Kings leder nu med fjuttiga en poäng med ynkliga 17 sekunder kvar att spela. Sacramentos tur att ta time-out och den här gången byta in sina bästa straffskyttar.

Bollen går in till Brad Miller som direkt blir foulad av Mexar-Najera och Brad, som lyckats sätta 85% av sina tidigare straffar, får två sprillans nya med chans att åtminstone säkra en eventuell förlängning.

Men skräp-Brad går samma öde till mötes som boom-Beno och missar båda straffkasten å det grövsta. Carmelo Anthony tar den defensiva returen och passar bollen till Allen Iverson som sätter iväg mot motståndarkorgen som ett jehu.

Kings-spelarna är dock snabbt tillbaka och stannar upp Iverson just utanför trepoängslinjen men alla vet nu vad som komma skall. Svaret på frågan dribblar runt lite och låter klockan sakta ticka nedåt och sedan gör han sin grej - han fintar bort sin försvarare, bryter in mot mitten, stannar på en femöring sådär som bara han kan och släpper iväg ett litet lobbskott medan han sakta faller bakåt.

Det är bara det att skottet är för kort och stannar på den främre ringkanten. KUKEN!

På ungefär en halv sekund hinner jag förbanna mitt liv och hela världens menlösa existens men då som på en glimrande vit springare stiger en litauisk prins fram som räddaren i nöden.

Linas Kleiza får nämligen på något sätt med sig bollen ur klungan med spelare som står och fajtas under korgen, tar en snabb titt på klockan och hivar iväg ett skott. KLOCKRENT. Denver vinner 106-105 och jag kan nu när jag sätter min sista punkt i det här inlägget somna in i en härlig eufori.

God jul.

Eternal gayness of the spotless game (spoilers)

Jisses vad jag är besviken. Efter Denvers vinst i första matchen hoppades jag in i det sista att de faktiskt skulle kunna gå vidare. Eller riktigt "in i det sista" hoppades jag egentligen inte. När Spurs ledde med 3-1 i matcher och med över tio poäng i den sista perioden av den femte matchen gav jag upp. Spurs var helt enkelt för bra.

Och den här gången var det varken Monkeybutt, One Face eller Hemmafrun som avgjorde. Istället passade allas vår favoritakrobat, länk, Michael Finley på att slå Spurs playoffs-rekord för gjorda tre-poängare i en och samma match genom att sätta åtta av nio skott från nere på schtaen.

Finleys trepoängare tillsammans med San Antonios prickfria clamp down-försvar blev för mycket för Nuggets och efter fyra raka förluster mot Spurs är säsongen nu över för våra gul-blåa vänner. Men som tur är ses vi igen efter sommaren - då förhoppningsvist även med en skadefri Kenyon Martin. Det ser jag fram emot.

Aparsel (slutspelsspoilers)

I den pågående matchserien mellan Denver och San Antonio får Tim Duncan och Denvers försvar mot honom den mesta uppmärksamheten. Detta är helt och fullt logiskt eftersom Duncan är Spurs största stjärna, med sina karaktäristiska 20-10 och där hans avsaknad av star quality just är hans star quality, och där nederlagstippade Denvers försvar förmodligen kommer vara det som make:ar eller break:ar dem.

När jag personligen följer de spännande slutspelsmatcherna lagen emellan är det dock en annan indikator som jag tittar på. Denna indikator och vågmästare för vilka som i slutänden står som segrare är argentiske Manu "Monkeybutt" Ginobili (ni som är bekanta med Pablo Fransiscos komik och har sett Manu snett bakifrån/uppifrån vet vad jag pratar om).

Manu, som jag egentligen gillar men som jag inte kan heja på eftersom han spelar i sug-jävla-kuk-Spurs, började säsongen i förstafemman (ST-ADSL-AGET-D-E-VI-SOM-E-D) men flyttades till bänken när Gregg Popovich kom på att den inte bestod av annat än tråk-försvarare och tråk-trepoängsskyttar. Sedan dess har han kommit in och dominerat när Tony Parker och Tim Duncan har blivit trötta eller kört fast. Till exempel så satte Ginobili 24 raka poäng i en match mot Atlanta i slutet av Februari. I första slutspelsmatchen mot Denver kom han dock verkligen till korta, satte bara 4 av 15 skott, och var tillsammans med en blek Tim Duncan anledningen till att Spurs förlorade.

Andra bullar blev det dock i den andra matchen.

Manu kom in efter att Spurs tagit ledningen och spelade som sitt gamla jag med dribblingar, finter och avslutningar mer aviga än om Kriss Kross hade vänt sina byxor ut-och-in och ställt sig på händer i Lustiga Husets spegelsal. Han slutade matchen med 17 poäng efter att ha satt hälften av sina skott från golvet och alla sina straffkast. Och eftersom Denver, tillsammans med de flesta andra lagen i NBA, saknar en bra match up med Ginobili, medan både Nene och Camby kan spela utmärkt mot Duncan, kommer Manu fortsätta ha sin vågmästarroll serien igenom.

Såvida inte Denver totalt stänger ned både Parker och Duncan i resterande matcher, men det tror inte ens jag som Denver-fantast är möjligt.

Small ball

Såg just klart Denver Nuggets match mot Phoenix Suns från i förrgår. Var ungefär som att titta på tennis. Härligt.

George Karl och Mike D'Antoni borde få dela på Nobelpriset i basketfilosofi.

Matchen i fråga.