Rond 2, Change of heart

Kalla mig medvinds-Moses, bandwagon-Blackman eller rätt och slätt falsk, men jag tror tamej fan att jag har börjat heja på Boston. När den här underbara finalserien började satte jag mig ned och listade för och nackdelar med de olika lagen. Här är ungefär vad jag kom fram till då;

Boston:
+, Kevin Garnett, Big Baby, Leon Powe, James Posey, Eddie House. Punkt.
-, Tråkigt och defensivt spel, värdelös coach, supertråkduon Pierce och Allen, Eddie Houses unge.

Los Angeles:
+, Kobe "the assassin", Snowboard-Vladimir, Derek Fisher, Derek Fishers unge, Lamar Odom, Sasha Vujacic, Ronny Turiaf, Ronny Turiafs peppdanser, Phil Jacksons tron, det fantastiska anfallsspelet.
-, Kobe "the rapeist" (NO means NO!), Jordan Farmars tatueringar, Chris Mihm.

Enkelt matematik sade därefter att Lakers var mitt lag att hålla på, men inte nu längre. För fastän jag tidigare aldrig riktigt accepterat Ray Allen som en superstjärna så har jag ändå börjat tycka om honom nu efter att han sög och sköt värre än Sam Cassell mot Detroit, bara för att plötsligt hitta sitt skott igen och bli den dödlige skytt han alltid varit.

Och trots att Paul Pierce bara toppas av Avery Johnson när det kommer till skräniga röster och fastän jag näst intill hatat honom (dels på grund av rösten, dels på grund av ett ganska otilltalande spelsätt på värdelösa Boston-lag) har jag även tagit honom till mig nu efter den heroiska insatsen i första matchen.

Och på samma sätt som jag börjat uppskatta Pierce och Allen har jag så smått börjat ogilla grinrivoslit-Vujacic.

Så istället för att leta fram min Magic-signerade Lakers-tisha har jag nu grävt fram mitt gamla Antoine Walker-linne (från den tiden då han spelade i Boston och fortfarande var bra) och kommer inatt sitta och skrika livet ur mig för ännu en Boston-seger.

Heja Boston friskt humör, linnet hänger utanför, BOSTON, BOSTON, BOSTON!