Voyeurism

Läste nyligen en post på True Hoop angående vad för slags basketfantaster journalistpersonen i fråga hade stött på under årets Summer League. Tänkte därför själv beskriva de små liv jag stött på de få gånger jag besökt matcher i den svenska basketligan, vad den nu heter igen.

Först och främst ska det understrykas att jag när det kommer till att analysera den svenska basketpubliken knappast ens har material till en C-uppsats under bältet, men har frånvaron av fakta och empiriska uppgifter någonsin hindrat den här bloggen från att skriva skit om skit som ingen bryr sig om, nej.

Min karriär som basketpublik i den högsta ligen, som väl är den enda basketserien söder om Luleå som har något man skulle kunna kalla publik, började 1998 när Umeå Nordics gjorde entré i Basketligen. Stämningen var enorm och det euforiska ruset vid slutsignalen från segern i premiären ger mig fortfarande rysningar. Nordics gick ju dock omgående i konkurs och efter endast en säsong med säsongsbiljett i den högsta ligan har det bara blivit sporadiska besök i Luleå, Sundsvall, Södertälje, Borås och nu senast i Göteborg.

Publiken har dock till mångt och mycket sett likadan ut överallt:

1. Halva hallen är reserverad till företagsbiljetthavare där randomkostymgubbar blir förbluffade över hur högt svarta människor kan hoppa och hur långa de är. Det är bland annat även på grund av alla dessa kostymer som alla jävla regler, gång efter annan, förklaras av matchspeakern.

2. Cirka 90% av de resterande platserna består av basketkids som har fått gratisbiljetter av sin tränare. De har dragit med sig halva skafferiet hemifrån och står och bankar med slevar på kastruller och skriker könsord till motståndarna och rättsskiparna. Det är just detta bankande och skrikande, tillsammans med colan och korven i halvtid, som är höjdpunkten. Visst blir de förbannade när deras lag förlorar, men mest bara för att de då inte får förlöjliga förlorarmotståndarna.

3. Den sista lilla delen består av basketnördarna. De har sin egen blog, de rabblar statistik från de tre senaste säsongerna och de hate:ar som fan på resten av den ignoranta åskådarskaran. De har spelat basket sedan de var små och spelar numera i någon slags korpenverksamhet. De gillar egentligen inte spektaklet som basketen har utvecklats till utan drömmer sig tillbaka till det fröjdiga 70-talet. Men de återvänder ständigt och spenderar sina sista pengar - de som är över efter att diverse basketvisande betalkanaler, baskettidningsprenummerationer och DVD:er från Pontel har betalats - för de älskar den här skiten.

Själv skulle jag nog vara tvungen att kryssa i rutan vid svarsalternativet; All of the above.

Det är dock rätt annorlunda i Luleå där var och varannan randomsvenne är helt tokig i basket, på riktigt. Alla vet allt om deras så högt värderade och djupt älskade Plannja Basket. Deras baskethysteri och besatthet är utom dess like och kontroll. Det är rent ohälsosamt vad mycket tid och energi de lägger på den här leken.

Vi här på Hoop Dreams har dock kommit på ett botemedel: Niggas need to get their drank on.


När vi ändå är inne på ämnet Umeå Nordics och folk som älskar basket vill vi här hedra minnet av Hans Larsson som förra veckan gick bort efter en kort tids sjukdom. Hans var en helt fantastisk person och har gjort enormt mycket för basketen, speciellt i Umeå. Hans, vi kommer sakna dig.

För mer om Hans: Basket-Umeå sörjer en vän.