Orsak 17: Nere på stan-katapulterna
Våra vardagliga liv tillbringar vi innanför ramen. Vi håller oss till normen och försöker oftast förenkla allt så mycket som möjligt. Det är därför något regalt, majestätiskt, nästan gudomligt, över att se NBA-spelares skott ta fart långt bortom den redan jättelånga trepoängslinjen och sedan flyga genom luften - SLASK! Inget annat än nät. Som vanlig dödlig så sitter man bara där och stirrar, stunned and amazed.
söndag 12 oktober 2008
lördag 11 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 18
Orsak 18: Shawty is da shit
Nej, The Dream har inte gjort en Master P (eller P. Miller som entreprenören kallar sig numera) och förskt sig på en NBA-karriär. Nej den här posten är för den lilla killen där ute.
(förmodat) Kändast och kortast av de alla är Tyrone "Muggsy" Bogues. Men trots sin ringa längd, Bogues sträcker sig endast 160cm över jordskorpan, hade Muggsy inga problem att spela till sig en 14 år lång karriär och för evigt en plats i våra minnen och hjärtan.
När man såg Muggsy springa omkring sida vid sida med tvåmetersmänniskorna såg det nästan ut som att ett barn hade förirrat sig in på planen. Men Muggsy visade att man med rätt inställning kan överkomma vilka tillkortakommanden, haha tillkortakommanden, som helst!
Muggsys basketfärdigheter var så imponerande att han 1996 blev bestulen på all sin talang av utomjordiska Nerdlucks. Tack vare Bugs Bunny, Michael Jordan och Bill Murray fick han sedermera tillbaka sin talang och kunde fortsätta sin karriär fram till 2001 då han la skorna på hyllan.
Sedan dess har den korta fanan burits vidare av bland andra Earl Boykins, 165cm, och Nate Robinson, 175cm.
Kanske hade vi dock aldrig fått se dessa lirare om inte ett korthetens frö blivit sått säsongen 85/86.
Sommaren 1985 draftades nämligen ett pyttelitet busfrö vid namn Spud Webb av Detroit Pistons i den fjärde rundan. Webb blev dock snabbt cuttad från Detroits lag men fick en andra chans i Atlanta Hawks där hans NBA-karriär till slut tog fart. Något som kom att förändra ligan för alltid.
Webb, som med sina 168cm är den tredje kortaste spelaren genom tiderna efter tidigare nämnda Bogues och Boykins, hade en stabil rookie-säsong med lite mer än fyra assists och nästan åtta poäng per match men det var under All-starhelgens dunktävling han verkligen gjorde sig ett namn:
Webbs fenomenala uppvisning räknas fortfarande som en av de bästa dunktävlingarna någonsin. Hans karriär har även banat väg för fler korta spelare och fungerat som en motivationskälla för alla basketspelare som varit lite korta i rocken.
Kort sagt, Spud Webb - en hjälte!
Nej, The Dream har inte gjort en Master P (eller P. Miller som entreprenören kallar sig numera) och förskt sig på en NBA-karriär. Nej den här posten är för den lilla killen där ute.(förmodat) Kändast och kortast av de alla är Tyrone "Muggsy" Bogues. Men trots sin ringa längd, Bogues sträcker sig endast 160cm över jordskorpan, hade Muggsy inga problem att spela till sig en 14 år lång karriär och för evigt en plats i våra minnen och hjärtan.
När man såg Muggsy springa omkring sida vid sida med tvåmetersmänniskorna såg det nästan ut som att ett barn hade förirrat sig in på planen. Men Muggsy visade att man med rätt inställning kan överkomma vilka tillkortakommanden, haha tillkortakommanden, som helst!
Muggsys basketfärdigheter var så imponerande att han 1996 blev bestulen på all sin talang av utomjordiska Nerdlucks. Tack vare Bugs Bunny, Michael Jordan och Bill Murray fick han sedermera tillbaka sin talang och kunde fortsätta sin karriär fram till 2001 då han la skorna på hyllan.
Sedan dess har den korta fanan burits vidare av bland andra Earl Boykins, 165cm, och Nate Robinson, 175cm.
Kanske hade vi dock aldrig fått se dessa lirare om inte ett korthetens frö blivit sått säsongen 85/86.
Sommaren 1985 draftades nämligen ett pyttelitet busfrö vid namn Spud Webb av Detroit Pistons i den fjärde rundan. Webb blev dock snabbt cuttad från Detroits lag men fick en andra chans i Atlanta Hawks där hans NBA-karriär till slut tog fart. Något som kom att förändra ligan för alltid.
Webb, som med sina 168cm är den tredje kortaste spelaren genom tiderna efter tidigare nämnda Bogues och Boykins, hade en stabil rookie-säsong med lite mer än fyra assists och nästan åtta poäng per match men det var under All-starhelgens dunktävling han verkligen gjorde sig ett namn:
Webbs fenomenala uppvisning räknas fortfarande som en av de bästa dunktävlingarna någonsin. Hans karriär har även banat väg för fler korta spelare och fungerat som en motivationskälla för alla basketspelare som varit lite korta i rocken.
Kort sagt, Spud Webb - en hjälte!
fredag 10 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 19
Orsak 19: The Cal Ripken Jr. of referees
Eller ni kanske känner honom bättre som Dick Bavetta (Cal Ripken Jr. är en legendarisk basballspelare som spelade hela 20 säsonger för sitt Baltimore Orioles). Dick är inte bara en av de absolut bästa domarna i ligan, han är även den meste. Sedan debuten 1975 har han inte missat en enda av över två tusen matcher som han blivit tilldelad att dömma. Och på så många matcher har det hänt en hel del minnesvärda grejer.
Under mitten av 70-talet dömde Dick en match mellan Sixers och Nets tillsammans med en snubbe som hette Earl Strom. När Strom i slutet felaktigt blåste en foul på en Nets-spelare, som hade gett 76:ers vinsten, gick Bavetta in och ändrade domslutet. Efter matchen ska folk i närheten av domarnas omklädningsrum först bevittnat en uppflygande dörr följt av en utflygande Bavetta iklädd söndersliten domarklädsel och ett blåöga. Efter honom ska Strom sedan ha gormat; "You'll take another one of my fucking calls again, right, you motherfucker?"
Men om det var det värsta från Bavettas karriär så är det inte ens nära.
Endast två veckor och tre dagar innan jag föddes, 9:e november 1984, skulle Bavetta tillsammans med sin kollega Jack Madden dömma en match mellan Julius Ervings Philadelphia och Larry Birds Boston. Matchen mellan de båda ärkerivalerna sändes över hela landet via något som hette television, ja de såg basket på det sättet förr i tiden - inte genom streams och torrents som vi gör idag, och båda lagen var dessutom obesegrade för säsongen. En tuff match för en domarduo att dömma alltså.
Nu bar det sig dock inte bättre än att Dicks polare Jack under matchen bröt benet i en kollision med Celtics-guarden Dennis Johnson och att Bavetta således tvingades dömma matchen själv! Men historien tar inte slut här.
Larry "Legend" hade nämligen en gång för alla tänkt visa Doctor J vem som var den nya herren på 80-talstäppan och drog igång en våldsam show med nio poäng redan efter fem och en halv minut i första perioden. Sixers fightades dock tillbaka och ledde länge i början av matchen. Celtics tog dock tillbaka kontrollen och i slutet av den tredje perioden hade de byggt upp en 20-poängsledning, mycket tack vare Larry Bird som för kvällen stod för 42 poäng och ett utomordentligt skytte (17 av 23). Men det hade kunnat bli ännu mer!
Med 1:38 kvar av den tredje perioden hettade det nämligen till rejält. Ett våldsam slagsmål, med stryptag som huvudstrategi, bröt nämligen ut mellan den övertände Bird och en frustrerad Dr. J. Bavetta, som ju nu var ensam domare, fick tillsammans med spelare och ledare från de båda lagen skolja slagskämparna åt och både Bird och Erving, lagens absoluta stjärnlirare, blev utkastade från matchen och fick senare även dryga böter.
Dick dömde för övrigt även matchen mellan Knicks och Nuggets säsongen 06/07 där ett våldsamt slagsmål utbröt och hela tio spelare blev hänvisade till omklädningsrummet.
Men allt i Bavettas karriär har inte handlat om slagsmål, det har funníts en hel del kärlek också. Som det intima ögonblicket mellan Dick och Chuck efter att de under 2007 års All-Starmatch sprang i kapp:
Eller ni kanske känner honom bättre som Dick Bavetta (Cal Ripken Jr. är en legendarisk basballspelare som spelade hela 20 säsonger för sitt Baltimore Orioles). Dick är inte bara en av de absolut bästa domarna i ligan, han är även den meste. Sedan debuten 1975 har han inte missat en enda av över två tusen matcher som han blivit tilldelad att dömma. Och på så många matcher har det hänt en hel del minnesvärda grejer.Under mitten av 70-talet dömde Dick en match mellan Sixers och Nets tillsammans med en snubbe som hette Earl Strom. När Strom i slutet felaktigt blåste en foul på en Nets-spelare, som hade gett 76:ers vinsten, gick Bavetta in och ändrade domslutet. Efter matchen ska folk i närheten av domarnas omklädningsrum först bevittnat en uppflygande dörr följt av en utflygande Bavetta iklädd söndersliten domarklädsel och ett blåöga. Efter honom ska Strom sedan ha gormat; "You'll take another one of my fucking calls again, right, you motherfucker?"
Men om det var det värsta från Bavettas karriär så är det inte ens nära.
Endast två veckor och tre dagar innan jag föddes, 9:e november 1984, skulle Bavetta tillsammans med sin kollega Jack Madden dömma en match mellan Julius Ervings Philadelphia och Larry Birds Boston. Matchen mellan de båda ärkerivalerna sändes över hela landet via något som hette television, ja de såg basket på det sättet förr i tiden - inte genom streams och torrents som vi gör idag, och båda lagen var dessutom obesegrade för säsongen. En tuff match för en domarduo att dömma alltså.
Nu bar det sig dock inte bättre än att Dicks polare Jack under matchen bröt benet i en kollision med Celtics-guarden Dennis Johnson och att Bavetta således tvingades dömma matchen själv! Men historien tar inte slut här.
Larry "Legend" hade nämligen en gång för alla tänkt visa Doctor J vem som var den nya herren på 80-talstäppan och drog igång en våldsam show med nio poäng redan efter fem och en halv minut i första perioden. Sixers fightades dock tillbaka och ledde länge i början av matchen. Celtics tog dock tillbaka kontrollen och i slutet av den tredje perioden hade de byggt upp en 20-poängsledning, mycket tack vare Larry Bird som för kvällen stod för 42 poäng och ett utomordentligt skytte (17 av 23). Men det hade kunnat bli ännu mer!
Med 1:38 kvar av den tredje perioden hettade det nämligen till rejält. Ett våldsam slagsmål, med stryptag som huvudstrategi, bröt nämligen ut mellan den övertände Bird och en frustrerad Dr. J. Bavetta, som ju nu var ensam domare, fick tillsammans med spelare och ledare från de båda lagen skolja slagskämparna åt och både Bird och Erving, lagens absoluta stjärnlirare, blev utkastade från matchen och fick senare även dryga böter.
Dick dömde för övrigt även matchen mellan Knicks och Nuggets säsongen 06/07 där ett våldsamt slagsmål utbröt och hela tio spelare blev hänvisade till omklädningsrummet.
Men allt i Bavettas karriär har inte handlat om slagsmål, det har funníts en hel del kärlek också. Som det intima ögonblicket mellan Dick och Chuck efter att de under 2007 års All-Starmatch sprang i kapp:
torsdag 9 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 20
Orsak 20: Stan "The Man" Van Gundy
Den är ungefär sinna lång!
Och när vi ändå är inne på Van Gundys, hur kan vi då inte ta med Stan "The Man".
Visst, han kanske inte är världens roligaste eller bästa coach men kan man annat än älska en snubbe som ser ut som en blandning mellan Ron Jeremy och Janne "Loffe" Carlsson?
Nej, tänkte väl det.
Den är ungefär sinna lång!Och när vi ändå är inne på Van Gundys, hur kan vi då inte ta med Stan "The Man".
Visst, han kanske inte är världens roligaste eller bästa coach men kan man annat än älska en snubbe som ser ut som en blandning mellan Ron Jeremy och Janne "Loffe" Carlsson?
Nej, tänkte väl det.
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 21
Orsak 21: Jeff Van Gundy
När vi ändå är inne på kommentatorer, vad passar bättre än en av de bästa?
Coachen JvG har aldrig varit någon större favorit på HDB-kontoret. De lag han har coachat i NBA, Knicks och Rockets, har i och för sig inte direkt varit några hatlag eller så men Van Gundys oerhört defensiva taktik har minst sagt blivit frowned upon.
Därför pukades och trumpetades det friskt när Houston efter säsongen 06/07 meddelade att Jeff inte längre var önskvärd som kapten på den i första slutspelsrundan ständigt sjunkade skutan. Ännu fler instrument - så som harpa, mandolin och fagott (no-homo) - spelades sedan då ESPN värvade den frispråkiga New Yorkern till sitt kommentatorscrew. För är det något Jeff Van Gundy kan, förutom basket då, så är det att kommentera!
Numera briljerar han med fantastiska iaktagelser, astronomiska mängder basketkunskap och personliga anekdoter vid sidan om de väldigt bra kompleterande Mike Breen och med-New Yorkern Mark Jackson.
När coachen JvG gick ut i massmedia och sa alltifrån att Michael Jordan daltades med av domarna och ligan och fick göra vad han ville till att Dallas Mavericks ägare Mark Cuban hade påverkat domare att hålla ett extra öga på Yao Ming lät han mer som en gnällig och dålig förlorare. Nu när han sitter på kommentatorsbänken och kan iakta det hela från sidan är hans tankar och åsikter dock spot on.
Kommentatortrion Breen, Jackson och Van Gundy är en fantastisk komposition där Breen sköter det mesta av det faktiska refererandet och där Jackson och Van Gundy kommer med instick och åsikter, som inte sällan går stick i stäv. Van Gundy och Jackson hamnar i muntliga dispyter ungefär lika många gånger per match som Tim Duncan skjuter planka-i, oftast med Van Gundy som debattvinnare. Det bästa är dock de mer personliga tankar och anekdoter som Jeff mer än gärna och allt som oftast delar med sig av:
När vi ändå är inne på kommentatorer, vad passar bättre än en av de bästa?Coachen JvG har aldrig varit någon större favorit på HDB-kontoret. De lag han har coachat i NBA, Knicks och Rockets, har i och för sig inte direkt varit några hatlag eller så men Van Gundys oerhört defensiva taktik har minst sagt blivit frowned upon.
Därför pukades och trumpetades det friskt när Houston efter säsongen 06/07 meddelade att Jeff inte längre var önskvärd som kapten på den i första slutspelsrundan ständigt sjunkade skutan. Ännu fler instrument - så som harpa, mandolin och fagott (no-homo) - spelades sedan då ESPN värvade den frispråkiga New Yorkern till sitt kommentatorscrew. För är det något Jeff Van Gundy kan, förutom basket då, så är det att kommentera!
Numera briljerar han med fantastiska iaktagelser, astronomiska mängder basketkunskap och personliga anekdoter vid sidan om de väldigt bra kompleterande Mike Breen och med-New Yorkern Mark Jackson.
När coachen JvG gick ut i massmedia och sa alltifrån att Michael Jordan daltades med av domarna och ligan och fick göra vad han ville till att Dallas Mavericks ägare Mark Cuban hade påverkat domare att hålla ett extra öga på Yao Ming lät han mer som en gnällig och dålig förlorare. Nu när han sitter på kommentatorsbänken och kan iakta det hela från sidan är hans tankar och åsikter dock spot on.
Kommentatortrion Breen, Jackson och Van Gundy är en fantastisk komposition där Breen sköter det mesta av det faktiska refererandet och där Jackson och Van Gundy kommer med instick och åsikter, som inte sällan går stick i stäv. Van Gundy och Jackson hamnar i muntliga dispyter ungefär lika många gånger per match som Tim Duncan skjuter planka-i, oftast med Van Gundy som debattvinnare. Det bästa är dock de mer personliga tankar och anekdoter som Jeff mer än gärna och allt som oftast delar med sig av:
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 22
Orsak 22: Charles Barkley, citatmaskin
Charles Barkley var en unik spelare. Det är något alla basketintresserade vet. Men något ännu mer unikt är den samling av brutalt ärliga citat han har fått ihop under sina år som både spelare och kommentator.
En lista över hans 50 bästa citat finns här. Brutalt ärligt, brutalt roligt, ibland bara brutalt: Charles har aldrig fått för sig att slå upp ordet självcensur i ordboken, och vi älskar honom för det.
Nummer 16:
Barkley on Hanno Mottola, who, as EJ remarked "is the first NBA player from Finland". Charles replies: "Of course he is the first NBA player from Finland, he's the only person in Finland."
Charles Barkley var en unik spelare. Det är något alla basketintresserade vet. Men något ännu mer unikt är den samling av brutalt ärliga citat han har fått ihop under sina år som både spelare och kommentator.
En lista över hans 50 bästa citat finns här. Brutalt ärligt, brutalt roligt, ibland bara brutalt: Charles har aldrig fått för sig att slå upp ordet självcensur i ordboken, och vi älskar honom för det.
Nummer 16:
Barkley on Hanno Mottola, who, as EJ remarked "is the first NBA player from Finland". Charles replies: "Of course he is the first NBA player from Finland, he's the only person in Finland."
onsdag 8 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 23
Orsak 23: Kommentatorvirtuosen Bill Walton
Bill Walton, den före detta enormt begåvade hippie-centern som brukade klippa hövding med Grateful Dead, tjänar numera sitt uppehälle som expertkommentator åt ESPN, och som han gör det! Ingen annan kommentator blandar överdrifter, ironi och dramatisk vokabulär som denna virtuos. Tänka sig att han en gång i tiden stammade så illa att han helst bara ville hålla brödluckan stängd!
Här har vi en Walton-klassiker, där han - helt apropå ingenting - börjar jämföra den hyfsade forwarden Boris Diaw med romantiken i allmänhet och Ludwig Van Beethoven i synnerhet:
Resten av världens befolkning ser ut som frågetecken inför en sådan jämförelse, men för Walton faller den sig helt naturlig. Eller så är han ironisk. Eller så rökte han en holk för mycket då det begav sig. Ingen kan veta säkert.
Bill Walton, den före detta enormt begåvade hippie-centern som brukade klippa hövding med Grateful Dead, tjänar numera sitt uppehälle som expertkommentator åt ESPN, och som han gör det! Ingen annan kommentator blandar överdrifter, ironi och dramatisk vokabulär som denna virtuos. Tänka sig att han en gång i tiden stammade så illa att han helst bara ville hålla brödluckan stängd!
Här har vi en Walton-klassiker, där han - helt apropå ingenting - börjar jämföra den hyfsade forwarden Boris Diaw med romantiken i allmänhet och Ludwig Van Beethoven i synnerhet:
Resten av världens befolkning ser ut som frågetecken inför en sådan jämförelse, men för Walton faller den sig helt naturlig. Eller så är han ironisk. Eller så rökte han en holk för mycket då det begav sig. Ingen kan veta säkert.
tisdag 7 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; nr 25
Orsak 25: Levnadsödena
Leon Powe växte upp i Oakland, Kalifornien. Hans far lämnade familjen när lille Leon bara var två år. När han var sju brann familjens hus ner till grunden och de fick bo i härbärgen i flera år. Unge Leon som var det äldsta barnet fick agera som en andra förälder för sina småsyskon. Han tog hand om dem, bytte blöjor och lagade mat till de små. Sedan förlorade hans mamma vårdnaden om barnen de placerades i olika fosterhem.
Idag spelar Leon Powe forward för NBA-mästarna Boston Celtics, och i match nummer två av årets finalserie blev han kom han från bänken och blev matchhjälte med sina 21 poäng, som ledde Celtics ett steg närmare att vinna hela enchiladan.
Caron Butler började deala crack som elvaåring. För elva år sedan, när han var 16, satt Caron i fängelse, dömd för att ha dealat crack på gatorna i Racine, Michigan, samt för vapeninnehav. Han satt nio månader i ungdomsfängelse, och 15 dagar i isoleringscell för att ha hamnat i slaggis med en annan fånge. Väl i isolering bestämde sig Caron för att förändra sitt liv. Han började läsa bibeln. Det enda som syntes från isoleringscellens fönster var fängelsets basketplan, och Caron tänkte att Gud måste ha satt den där som ett tecken.
I dag är Caron Butler en av de stora stjärnorna i Washington Wizards, och valdes i år för första gången ut som NBA All-Star.
Detta är bara några av de rörande snyfthistorierna om NBA-spelare som överkommit stora svårigheter, fattigdom och kriminalitet för att med hjälp av idrotten ta sig till ett bättre liv, och sina drömmars mål. Sånt som man bara tycker är gay och fånigt när det händer på film. Men när det sker IRL, ja då jävlar är det så fint att man nästan får dåndimpen.
Leon Powe växte upp i Oakland, Kalifornien. Hans far lämnade familjen när lille Leon bara var två år. När han var sju brann familjens hus ner till grunden och de fick bo i härbärgen i flera år. Unge Leon som var det äldsta barnet fick agera som en andra förälder för sina småsyskon. Han tog hand om dem, bytte blöjor och lagade mat till de små. Sedan förlorade hans mamma vårdnaden om barnen de placerades i olika fosterhem.
Idag spelar Leon Powe forward för NBA-mästarna Boston Celtics, och i match nummer två av årets finalserie blev han kom han från bänken och blev matchhjälte med sina 21 poäng, som ledde Celtics ett steg närmare att vinna hela enchiladan.
Caron Butler började deala crack som elvaåring. För elva år sedan, när han var 16, satt Caron i fängelse, dömd för att ha dealat crack på gatorna i Racine, Michigan, samt för vapeninnehav. Han satt nio månader i ungdomsfängelse, och 15 dagar i isoleringscell för att ha hamnat i slaggis med en annan fånge. Väl i isolering bestämde sig Caron för att förändra sitt liv. Han började läsa bibeln. Det enda som syntes från isoleringscellens fönster var fängelsets basketplan, och Caron tänkte att Gud måste ha satt den där som ett tecken.
I dag är Caron Butler en av de stora stjärnorna i Washington Wizards, och valdes i år för första gången ut som NBA All-Star.
Detta är bara några av de rörande snyfthistorierna om NBA-spelare som överkommit stora svårigheter, fattigdom och kriminalitet för att med hjälp av idrotten ta sig till ett bättre liv, och sina drömmars mål. Sånt som man bara tycker är gay och fånigt när det händer på film. Men när det sker IRL, ja då jävlar är det så fint att man nästan får dåndimpen.
måndag 6 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 27
Orsak 27: Mike D'Antonis korta stubin
Som vanligt när det kommer till psykoanalyser och liknande beteendevetenskap blir det ofta en fråga om arv eller miljö. Så också när det kommer till Mike D'Antoni och hans hetsiga humör. Är det hans degos-blod eller är det de mångtaliga år han spenderade som basketspelare i det yvigt gestikulerande Italien som bidragit mest åt det makalösa skådespel som allt som oftast utspelar sig på sidlinjen då det är Mike D'Antoni som håller i tåtarna? Hur som helst verkar det ju kunna härledas till Italien på ett eller annat sätt.
Och hur som helst så älskar jag det ungefär lika mycket som jag älskar tortelloni (vilket är väldigt mycket).
D'Antonis lag kan leda en match med 20-talet poäng men minsta lilla spelarfadäs eller, som oftast, dommarmiss riskerar att få Mike att gå i taket. Det fantastiska är dock att trots att Mike D vanligtvist är oerhört teatralisk och gestikulerande så förändras allt på nåt sätt när han blir riktigt förbannad.
Istället för de vanliga stora yviga gester som D'Antoni fyrar av när han är måttligt arg, och som mest kan liknas vid någon slags John Cleese-sketch, springer han när ilskan nått kokpunkten omkring med ena näven antingen i fickan eller på höften samtidigt som han fräsande och gormande vankar av och an på sidlinjen och pekar och hytter med den andra näven. Nästan lika underhållande som när Ari Gold brinner av i Entourage.
Något som tydligen inte bara är min kopp te:
Tyvärr hittade jag inget klipp på ett tvättäkta D'Antoni-utbrott men om ni pejlar in en Knicks-match i år så kan jag nästan garantera minst ett dunderutbrott per match. Så här kunde det i alla fall se ut under Mikes Phoenix-era:
Och för er som trodde att humöret stannade på basketplanan, guess again:
Ett fyrfaldigt leve för Mike ADHD'Antoni, HAN LEVE!
HURRA!
HURRA!
HURRA!
HURRAAAAAA!
Som vanligt när det kommer till psykoanalyser och liknande beteendevetenskap blir det ofta en fråga om arv eller miljö. Så också när det kommer till Mike D'Antoni och hans hetsiga humör. Är det hans degos-blod eller är det de mångtaliga år han spenderade som basketspelare i det yvigt gestikulerande Italien som bidragit mest åt det makalösa skådespel som allt som oftast utspelar sig på sidlinjen då det är Mike D'Antoni som håller i tåtarna? Hur som helst verkar det ju kunna härledas till Italien på ett eller annat sätt.Och hur som helst så älskar jag det ungefär lika mycket som jag älskar tortelloni (vilket är väldigt mycket).
D'Antonis lag kan leda en match med 20-talet poäng men minsta lilla spelarfadäs eller, som oftast, dommarmiss riskerar att få Mike att gå i taket. Det fantastiska är dock att trots att Mike D vanligtvist är oerhört teatralisk och gestikulerande så förändras allt på nåt sätt när han blir riktigt förbannad.
Istället för de vanliga stora yviga gester som D'Antoni fyrar av när han är måttligt arg, och som mest kan liknas vid någon slags John Cleese-sketch, springer han när ilskan nått kokpunkten omkring med ena näven antingen i fickan eller på höften samtidigt som han fräsande och gormande vankar av och an på sidlinjen och pekar och hytter med den andra näven. Nästan lika underhållande som när Ari Gold brinner av i Entourage.
Något som tydligen inte bara är min kopp te:
Tyvärr hittade jag inget klipp på ett tvättäkta D'Antoni-utbrott men om ni pejlar in en Knicks-match i år så kan jag nästan garantera minst ett dunderutbrott per match. Så här kunde det i alla fall se ut under Mikes Phoenix-era:
Och för er som trodde att humöret stannade på basketplanan, guess again:
Ett fyrfaldigt leve för Mike ADHD'Antoni, HAN LEVE!
HURRA!
HURRA!
HURRA!
HURRAAAAAA!
söndag 5 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 28
Orsak 28: Craig Sagers klädsmak
Hur...
...klär...
...sig...
...Craig...
...egentligen?
TNT:s "sartorialistiska" sidolinjereporters stasser går minsann inte av för hackor! Psykedeliskt mönstrade slipsar, pastellfärgade skjortor, tweed och manchesterkavajer - ja det finns inga gränser som denne man inte redan överskridit. De kreativa kreationerna skapar sådan galenskap att till och med annars hövliga och väluppfostrade spelare som Kevin Garnett och Steve Nash går bananas över de festligt färgglada tygstyckena:
Att karln näst intill är en made man gör inte saken sämre:
Keep it gangsta Craig!
Hur......klär...
...sig......Craig...
...egentligen?TNT:s "sartorialistiska" sidolinjereporters stasser går minsann inte av för hackor! Psykedeliskt mönstrade slipsar, pastellfärgade skjortor, tweed och manchesterkavajer - ja det finns inga gränser som denne man inte redan överskridit. De kreativa kreationerna skapar sådan galenskap att till och med annars hövliga och väluppfostrade spelare som Kevin Garnett och Steve Nash går bananas över de festligt färgglada tygstyckena:
Att karln näst intill är en made man gör inte saken sämre:
Keep it gangsta Craig!
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 29
Orsak 29: Upphävandet av tyngdlagen
Våra vardagliga liv tillbringar vi nere på marken. Vi är bundna till denna jord genom den okuvliga tyngdlagen. Det är därför något regalt, majestätiskt, nästan gudomligt, över att se NBA-spelare flyga genom luften som om planetens vanliga regler inte gäller för dem. Som vanlig dödlig så står man bara där och stirrar, stunned and amazed.
Våra vardagliga liv tillbringar vi nere på marken. Vi är bundna till denna jord genom den okuvliga tyngdlagen. Det är därför något regalt, majestätiskt, nästan gudomligt, över att se NBA-spelare flyga genom luften som om planetens vanliga regler inte gäller för dem. Som vanlig dödlig så står man bara där och stirrar, stunned and amazed.
lördag 4 oktober 2008
STAT blir glasögonorm
Hur STAT kan komma att se ut den kommande säsongen.Amare Stoudemire är ställd på Phoenix Suns skadelistan sedan han under en träning i onsdags olyckligt blivit petad i ögat av fransmannen Boris Diaw. STAT fick en mindre skada på ögats iris men både cornean och retinan klarade sig. Amare måste dock vila 5-10 dagar eftersom fysisk påfrestning skulle höja blodtrycket i ögat som därmed skulle börja blöda.
STAT är lite skärrad av händelsen och ska till tidningar ha sagt att han nu överväger att spela med glasögon, a la James Worthy.
Och om Amares agenter sköter sina kort rätt kanske det här kan leda till ett fett reklamkontrakt med Google. (Fattar ni, Google/goggle, hahahahahahaha)
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 30
Orsak 30: Den fantastiska fantasin
Nu är det snart dags igen! För för alla oss som inte platser i basketens förnämsta rum, NBA, finns fantasin. Och på fantasin finns det ingen hejd. Därför kan du och jag hitta på ett eget lag, värva spelare, bänka spelare, byta spelare, droppa spelare och allt eftersom den riktiga NBA-säsongen fortgår tjäna poäng till vårt fantasi-lag.
Basket är ju dessutom den kanske förnämsta fantasi-sporten med tanke på dess generösa statistik-underlag och upplägg. Ni som inte varit med förr får nu en krasch-kurs i fantasi-basketens underbara värld:
Fantasi-basket - en underbar värld
Fantasi-basket är en sport som till viss del utspelar sig i just fantasin men som på internet och i andra omodernare former, så som på papper och andra liknande kalkylblad, får en mer "fysisk" form. Det hela går ut på att man styr ett fantasi-basketlag och tävlar mot andra fantasi-basketlag efter hur de RIKTIGA basketlagen och spelarna i NBA presterar under den RIKTIGA säsongen.
Det finns (huvudsakligen) tre olika sätt att spela detta fantastiska fantasi-spel på; Rotisserie, Poängbaserat och Man-mot-man.
I en Rotisserie-liga, eller Roto-liga som det även kallas, rankas lagen inbördes inom olika, i förhand bestämda, statistiska kategorier och sedan drar man en snittranking för de samtliga kategorierna för att få fram en slutgiltig segrare. Till exempel; Lag A har startat en Roto-liga tillsammans med 9 kompisar. De har kommit överens om att bara räkna Poäng, Returer och Assists. Eftersom det är 10 lag med i ligan får den som kommer först i varje enskild statistisk kategori 10 poäng, den som kommer tvåa 9 poäng och så vidare ända ner till den som kommer sist som bara får 1 poäng. Om Lag A således hamnar tvåa i Poäng-kategorin, fyra i Retur-kategorin och sist i Assist-kategorin blir Lag A:s slutpoäng således 9(P)+7(R)+1(A)=17 pinnar. Is you with me?
I en poängbaserad liga får man istället för rankingpoäng efter hur hela ens lag presterat inom varje statistikkategori en speciell poäng för varje spelares produktion inom varje kategori. Till exempel; Lagen i den poängbaserade ligan har kommit överens om att bara ha 5 spelare per lag. Man har sedan kommit överens att precis som i exemplet ovan bara räkna med Poäng(P), Returer(R) och Assists(A). Skillnaden här är att man med förbestämda uträkningar sedan räknar om alla PRA:s så att de får ett ungefär likvärdigt värde. Vanligtvis brukar man räkna P*0.5, R*1.5 och A*1.99. Därefter läggs alla poäng på hög och den som i slutändan av säsongen lyckats samla på sig flest poäng vinner.
I den tredje och sista varianten, Man-mot-man, spelar man efter ungefär samma principer som i Roto bara det att man varje vecka just ställs man-mot-man mot ett annat lag. Den som efter veckan har vunnit flest kategorier vinner den matchen och man ställs sedan mot ett annat lag nästa vecka. Det hela fortlöper precis som vilken sportserie som helst och den som i slutändan har flest vinster vinner ligan.
Alla varianter har sina egna speciella för- och nackdelar men den vanligaste, och mest omtyckta varianten, är Rotisserie-varianten.
Vidare.
När man bestämt sig för vilken slags liga man vill ha är det sedan dags att sätta igång. Inför säsongen håller man en draft som sker ter sig ungefär likadant som den riktiga NBA-draften, till skillnad fårn att ALLA spelare är up for grabs (ska dock tilläggas att man kan ha regler som säger att man får behålla ett visst antal spelare till framtida säsonger men det tycker jag är ghey).
När lagen valt spelare gäller det sedan att försöka formera sina styrkor bäst möjligt. Man blir tvungen att hänga med lite mer än vanligt i NBA (nog för att jag förmodligen hänger med FÖR MYCKET mer än vanligt ändå) och tänka sig för vilka spelare man ska ha i på sin roster för var vecka. Skador, motståndare, antal matcher - sånt är vad en fantasi-manager måste ha i åtanke var vecka och han ska kunna tälja något fantasi-guld.
Så, det var en kort svenne-förklaring angående Fantasi-basketen, om du tyckte min förklaring var dålig och svår att förstå och vill ha en bättre förklaring eller bara vill ha mer kött på benen kan du få det här; MERA KÖTT!
Precis som ifjol, då Statistik-Stefan vann med hästlängder, har vi i år tänkt hålla en Hoop Dreams-fantasiliga. Och eftersom säsongspremiären närmar sig med stormsteg brinner det lite i knutarna. Intresserade tar kontakt med mig, snarast, på valfritt sätt eller lämnar en rad och en mail-address i kommentarsfältet. Draften kommer hållas en eller två veckor innan premiären och nytt för i år är att vi spelar Roto-liga istället för poängbaserat samt att vinnaren i år inte bara får ära och bragging rights utan även den pokal som är in the making. Bra skit alltså.
Så välkomna in i fantasins underbara värld - en av anledningarna till att vi älskar NBA.
(Hoop Dreams tar sig friheten att helt på eget behag sålla genom anmälningar och dylikt. Det är därför inte garanterat att du kan få en åtråvärd fantasibasket-plats men vi ska göra vårt yttersta för att tillfredställa allas behov, no-homo)
Nu är det snart dags igen! För för alla oss som inte platser i basketens förnämsta rum, NBA, finns fantasin. Och på fantasin finns det ingen hejd. Därför kan du och jag hitta på ett eget lag, värva spelare, bänka spelare, byta spelare, droppa spelare och allt eftersom den riktiga NBA-säsongen fortgår tjäna poäng till vårt fantasi-lag.
Basket är ju dessutom den kanske förnämsta fantasi-sporten med tanke på dess generösa statistik-underlag och upplägg. Ni som inte varit med förr får nu en krasch-kurs i fantasi-basketens underbara värld:
Fantasi-basket - en underbar värld
Fantasi-basket är en sport som till viss del utspelar sig i just fantasin men som på internet och i andra omodernare former, så som på papper och andra liknande kalkylblad, får en mer "fysisk" form. Det hela går ut på att man styr ett fantasi-basketlag och tävlar mot andra fantasi-basketlag efter hur de RIKTIGA basketlagen och spelarna i NBA presterar under den RIKTIGA säsongen.
Det finns (huvudsakligen) tre olika sätt att spela detta fantastiska fantasi-spel på; Rotisserie, Poängbaserat och Man-mot-man.
I en Rotisserie-liga, eller Roto-liga som det även kallas, rankas lagen inbördes inom olika, i förhand bestämda, statistiska kategorier och sedan drar man en snittranking för de samtliga kategorierna för att få fram en slutgiltig segrare. Till exempel; Lag A har startat en Roto-liga tillsammans med 9 kompisar. De har kommit överens om att bara räkna Poäng, Returer och Assists. Eftersom det är 10 lag med i ligan får den som kommer först i varje enskild statistisk kategori 10 poäng, den som kommer tvåa 9 poäng och så vidare ända ner till den som kommer sist som bara får 1 poäng. Om Lag A således hamnar tvåa i Poäng-kategorin, fyra i Retur-kategorin och sist i Assist-kategorin blir Lag A:s slutpoäng således 9(P)+7(R)+1(A)=17 pinnar. Is you with me?
I en poängbaserad liga får man istället för rankingpoäng efter hur hela ens lag presterat inom varje statistikkategori en speciell poäng för varje spelares produktion inom varje kategori. Till exempel; Lagen i den poängbaserade ligan har kommit överens om att bara ha 5 spelare per lag. Man har sedan kommit överens att precis som i exemplet ovan bara räkna med Poäng(P), Returer(R) och Assists(A). Skillnaden här är att man med förbestämda uträkningar sedan räknar om alla PRA:s så att de får ett ungefär likvärdigt värde. Vanligtvis brukar man räkna P*0.5, R*1.5 och A*1.99. Därefter läggs alla poäng på hög och den som i slutändan av säsongen lyckats samla på sig flest poäng vinner.
I den tredje och sista varianten, Man-mot-man, spelar man efter ungefär samma principer som i Roto bara det att man varje vecka just ställs man-mot-man mot ett annat lag. Den som efter veckan har vunnit flest kategorier vinner den matchen och man ställs sedan mot ett annat lag nästa vecka. Det hela fortlöper precis som vilken sportserie som helst och den som i slutändan har flest vinster vinner ligan.
Alla varianter har sina egna speciella för- och nackdelar men den vanligaste, och mest omtyckta varianten, är Rotisserie-varianten.
Vidare.
När man bestämt sig för vilken slags liga man vill ha är det sedan dags att sätta igång. Inför säsongen håller man en draft som sker ter sig ungefär likadant som den riktiga NBA-draften, till skillnad fårn att ALLA spelare är up for grabs (ska dock tilläggas att man kan ha regler som säger att man får behålla ett visst antal spelare till framtida säsonger men det tycker jag är ghey).
När lagen valt spelare gäller det sedan att försöka formera sina styrkor bäst möjligt. Man blir tvungen att hänga med lite mer än vanligt i NBA (nog för att jag förmodligen hänger med FÖR MYCKET mer än vanligt ändå) och tänka sig för vilka spelare man ska ha i på sin roster för var vecka. Skador, motståndare, antal matcher - sånt är vad en fantasi-manager måste ha i åtanke var vecka och han ska kunna tälja något fantasi-guld.
Så, det var en kort svenne-förklaring angående Fantasi-basketen, om du tyckte min förklaring var dålig och svår att förstå och vill ha en bättre förklaring eller bara vill ha mer kött på benen kan du få det här; MERA KÖTT!
Precis som ifjol, då Statistik-Stefan vann med hästlängder, har vi i år tänkt hålla en Hoop Dreams-fantasiliga. Och eftersom säsongspremiären närmar sig med stormsteg brinner det lite i knutarna. Intresserade tar kontakt med mig, snarast, på valfritt sätt eller lämnar en rad och en mail-address i kommentarsfältet. Draften kommer hållas en eller två veckor innan premiären och nytt för i år är att vi spelar Roto-liga istället för poängbaserat samt att vinnaren i år inte bara får ära och bragging rights utan även den pokal som är in the making. Bra skit alltså.
Så välkomna in i fantasins underbara värld - en av anledningarna till att vi älskar NBA.
(Hoop Dreams tar sig friheten att helt på eget behag sålla genom anmälningar och dylikt. Det är därför inte garanterat att du kan få en åtråvärd fantasibasket-plats men vi ska göra vårt yttersta för att tillfredställa allas behov, no-homo)
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 31
Orsak 31: Öl och pretzels
These pretzels are making me thirsty!
Tur som fan att de serverar öl på NBA-matcher i så fall. Och i ölmuggar med ihåligt handtag som man kan stoppa sin pretzel i! (no-homo)
Sport-arrangemang är sannerligen något utöver det vanliga i frihetens land, de modigas hem - USA.
These pretzels are making me thirsty!
Tur som fan att de serverar öl på NBA-matcher i så fall. Och i ölmuggar med ihåligt handtag som man kan stoppa sin pretzel i! (no-homo)
Sport-arrangemang är sannerligen något utöver det vanliga i frihetens land, de modigas hem - USA.
fredag 3 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 32
Orsak 32: Earvin Magic Johnson
Om det var självklart att orsak 33 var Larry Bird är det om möjligt ännu självklarare att numero 32 på vår orsakslista (som jag än en gång vill påpeka inte, jag upprepar; INTE, är någon topplista utan bara en rad, helt random, orsaker för varför vi älskar NBA) är Earvin Magic Johnson.
Precis som med Bird hoppas jag att Magic inte behöver någon närmare presentation. Jag nöjer mig med att rabbla lite simpla fakta istället;
5 NBA-titlar
3 MVP-titlar
3 Finals MVP-titlar
12 All-Star-nomineringar
10 All-NBA First och Second Team-nomineringar
1 OS-guld
1 stycke HIV
-1 stycke HIV
Helt makalös kille alltså. Han har dessutom det bästa assistsnittet per match genom tiderna (11.2) och har blivit invald både i Hall of Fame och bland de 50 bästa spelarna genom tiderna.
Många är vi väl också som kommer ihåg, och såg (jag såg två matcher), Magics Sverige-sejour då han tog över ligalaget M7 Borås och döpte om det till Magic M7. Det hela var helt sjukt och allt gick i graven ganska omgående. Ett riktigt spektakel alltså men jag är ändå nöjd och stolt över mina Magic-autografer som jag har hemma i en låda. Och på en t-shirt.
I alla fall, trots att du kommer hit och driver basketklubbar i konkurs är du självklart en av anledningarna till att vi älskar NBA. Att du har kommit på botemedlet mot HIV/AIDS är ju rätt ballt det också;
LADDA HEM OCH SE HÄR HUR DU BOTAR DITT HIV.
Om det var självklart att orsak 33 var Larry Bird är det om möjligt ännu självklarare att numero 32 på vår orsakslista (som jag än en gång vill påpeka inte, jag upprepar; INTE, är någon topplista utan bara en rad, helt random, orsaker för varför vi älskar NBA) är Earvin Magic Johnson.Precis som med Bird hoppas jag att Magic inte behöver någon närmare presentation. Jag nöjer mig med att rabbla lite simpla fakta istället;
5 NBA-titlar
3 MVP-titlar
3 Finals MVP-titlar
12 All-Star-nomineringar
10 All-NBA First och Second Team-nomineringar
1 OS-guld
1 stycke HIV
-1 stycke HIV
Helt makalös kille alltså. Han har dessutom det bästa assistsnittet per match genom tiderna (11.2) och har blivit invald både i Hall of Fame och bland de 50 bästa spelarna genom tiderna.
Många är vi väl också som kommer ihåg, och såg (jag såg två matcher), Magics Sverige-sejour då han tog över ligalaget M7 Borås och döpte om det till Magic M7. Det hela var helt sjukt och allt gick i graven ganska omgående. Ett riktigt spektakel alltså men jag är ändå nöjd och stolt över mina Magic-autografer som jag har hemma i en låda. Och på en t-shirt.
I alla fall, trots att du kommer hit och driver basketklubbar i konkurs är du självklart en av anledningarna till att vi älskar NBA. Att du har kommit på botemedlet mot HIV/AIDS är ju rätt ballt det också;
LADDA HEM OCH SE HÄR HUR DU BOTAR DITT HIV.
torsdag 2 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 33
Orsak 33; Larry Bird
The man, the myth, the mustache!
Vem trodde ni annars skulle vara orsak 33? Nej, självklart är orsak 33 Larry Legend - världens bästa vita basketspelare genom tiderna! Legenderna är många, min favorit är den om hur han en hel sommar bara, helt uteslutande, spelade basket med vänsterhanden för att förbättra sin teknik med den. Men han behöver väl förhoppningsvist ingen längre presentation (för er som vill läsa en massa random stuff om Larry; TROVÄRDIG FAKTA) så jag cuttar till chasen och utnämner kort och gott Larry Bird till en av orsakerna till varför vi älskar NBA!
Hur goofy-looking han än må vara!
Och för alla er youtube-junkies;
(OBS! Det är endast spelaren Bird som vi älskar. Managerrollen borde han droppa omedelbart.)
The man, the myth, the mustache!
Vem trodde ni annars skulle vara orsak 33? Nej, självklart är orsak 33 Larry Legend - världens bästa vita basketspelare genom tiderna! Legenderna är många, min favorit är den om hur han en hel sommar bara, helt uteslutande, spelade basket med vänsterhanden för att förbättra sin teknik med den. Men han behöver väl förhoppningsvist ingen längre presentation (för er som vill läsa en massa random stuff om Larry; TROVÄRDIG FAKTA) så jag cuttar till chasen och utnämner kort och gott Larry Bird till en av orsakerna till varför vi älskar NBA!
Hur goofy-looking han än må vara!
Och för alla er youtube-junkies;
(OBS! Det är endast spelaren Bird som vi älskar. Managerrollen borde han droppa omedelbart.)
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 34
Orsak 34: The walk-on guy
Inte förrns ditt lag i slutet av matchen antingen leder eller ligger under med 20-talet poäng, eller om ditt lag valt att satsa på någon form av hack-a-Shaq-taktik, kommer han in - bänkens bästa bastard.
Alltid påhejad av fansen (oftast redan då de ser honom stapplande mot sekretariatet signalerandes att han är på väg in i matchen) äntrar han planen, kall, men oerhört taggad. River, sliter, tar dåliga avslut. Allt det som vi förväntat oss från honom. Han är; The Walk-on Guy.
Termen Walk-on härstammar egentligen från den amerikanska college-footballen där de spelare som inte erbjudits stipendier för att spela för skollaget utan istället kämpat sig till en plats via try-outs fått benämningen. Termen har dock anammats i NBA som titel åt killen längst ut på bänken. Han som jobbar i det tysta. Han som är sämst.
Pat Burke på bilden ovan är en utomordentlig walk-on-kille. Han är inte bara den enda irländska NBA-spelaren genom tiderna (ska dock tilläggas att han flyttade till USA redan som fyraåring) utan han har även perfekta egenskaper för en walk-on. Han är stor, har bra moral, är relativt dålig men är framförallt vit. Han spelar halvrisigt försvar och i anfall skjuter han så fort han får bollen, speciellt från trepoängslinjen. Eller han sköt rättare sagt.
Burke har efter en förträfflig walk-on-karriär nämligen lämnat NBA för den ryska ligan. Men vi minns med en tår i ögonvrån speciellt säsongen 06/07 då han kom in och fick hela hemmahallen i Phoenix att lyfta i slutet av matcherna då Nash och STAT och kompani hade, bokstavligt talat, rusat iväg till en 25-poängsledning i slutet.
The Walk-on for three! Oh my goodness!
Inte förrns ditt lag i slutet av matchen antingen leder eller ligger under med 20-talet poäng, eller om ditt lag valt att satsa på någon form av hack-a-Shaq-taktik, kommer han in - bänkens bästa bastard. Alltid påhejad av fansen (oftast redan då de ser honom stapplande mot sekretariatet signalerandes att han är på väg in i matchen) äntrar han planen, kall, men oerhört taggad. River, sliter, tar dåliga avslut. Allt det som vi förväntat oss från honom. Han är; The Walk-on Guy.
Termen Walk-on härstammar egentligen från den amerikanska college-footballen där de spelare som inte erbjudits stipendier för att spela för skollaget utan istället kämpat sig till en plats via try-outs fått benämningen. Termen har dock anammats i NBA som titel åt killen längst ut på bänken. Han som jobbar i det tysta. Han som är sämst.
Pat Burke på bilden ovan är en utomordentlig walk-on-kille. Han är inte bara den enda irländska NBA-spelaren genom tiderna (ska dock tilläggas att han flyttade till USA redan som fyraåring) utan han har även perfekta egenskaper för en walk-on. Han är stor, har bra moral, är relativt dålig men är framförallt vit. Han spelar halvrisigt försvar och i anfall skjuter han så fort han får bollen, speciellt från trepoängslinjen. Eller han sköt rättare sagt.
Burke har efter en förträfflig walk-on-karriär nämligen lämnat NBA för den ryska ligan. Men vi minns med en tår i ögonvrån speciellt säsongen 06/07 då han kom in och fick hela hemmahallen i Phoenix att lyfta i slutet av matcherna då Nash och STAT och kompani hade, bokstavligt talat, rusat iväg till en 25-poängsledning i slutet.
The Walk-on for three! Oh my goodness!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
