Kobe vill bli tradad från Lakers! Eller vill han det? Bitchen Bryant har de senaste dagarna givit lite otydliga signaler angående sitt vara eller icke vara i den gul-lila uniformen nästa säsong.
Kobe är sur som fan för att den inkompetenta Lakers-ledningen gång på annan sjabblar bort möjligheter att återigen göra Los Angeles till ett vinnande lag. De har försökt fylla det enorma hålet efter Shaq Daddy med en snorunge vid namn Andrew Bynum och bytte bort Kobes bästa kompis Caron Butler mot en av de mest misslyckade förstadrafterna någonsin, Kwame Brown.
Sedan lät de bli att värva Baron Davis, som är född och uppvuxen i South Central och som spelade för UCLA under sin collegetid, samt Carlos Boozer, som sedermera blivit både All Star- och landslagsmaterial. Och för att applicera ytterligare en klick grädde på inkompetensmoset tackade Lakers-ledningen nu senast nej till att byta den unge och ännu osäkra Bynum mot Jason Kidd, en av tidernas bästa point guards - ett managementfiasko som endast Kevin McHale och hans Timberwolves-stab skulle kunna komma i närheten av.
Kobe gick igår därför ut i radio och sa att han nu önskar att bli bortbytt, bara för att sedan återvända till etern några timmar senare och lite mer nyanserat förklara att; det är tufft just nu, han vill bort om inte Lakers tar sig i kragen och styr upp något men att han fortfarande litar på Phil Jackson och att om Lakers vill att han stannar så stannar han.
Ungefär vad han har gnällt om tidigare, alltså.
Men den här gången verkar det dock vara på allvar. Vi här på Hoop Dreams ser verkligen fram emot ett Kobe-byte, som förhoppningsvist kommer placera Bryant i den hopplösa Eastern Conference.
Personligen hoppas jag att Kobe går till Knicks (i utbyte mot Steve Francis, Quentin Richardson och kanske någon till) alternativt till Bulls (i utbyte mot Ben Gordon och Tyrus Thomas). För hur skulle det inte vara att se Kobe hålla låda i MSG eller som en MJ-reinkarnation i Chicago Bulls?
Jo det ska jag säger er, det skulle vara grejen!
(Hela, you know, radiointervjun, you know, har ni här, you know)
Jag har listat ut det. Hemligheten bakom Tim Duncans obesudlade spel. Och hela tiden har förklaringen så retligt funnits där rakt framför mina ögon. Allt jag behövde göra var bara att lägga ihop ett och ett.
Några av Duncans största kännetecken är ju det uttryckslösa ansiktet och hans stabila humör, som ibland kan verka sakna allt vad känslor heter. Detta tillsammans med hans otroligt jämna spel, vet någon om han någonsin har gjort en dålig match?, samt ständiga 20 poäng och 10 returer per match löste mysteriet.
Killen har autism!
Timmy är helt enkelt en savant. Därav hans problem att fungera socialt (för ni trodde väl inte hans snack om team efforts och supporting casts var ödmjukhet, nej Tim kan bara inte föra sig i sociala sammanhang) samt oförmåga att visa och förstå sig på känslor.
Savanter brukar ju väldigt ofta också ha extraordinära talanger, såsom absolut gehör och extrema matematiska färdigheter. Att spela korgboll är Duncans talang. Speciellt att spela hjälpförsvar och att skjuta planka-i.
Autismen gör även att Tim vill ha så lite förändring i sin omgivning som möjligt, därav den låga spelaromsättningen i Spurs laguppställning samt hans ständiga 20-10, vilket han nu mäktat med i de senaste 11 slutspelmatcherna.
Igår lottades turordningen till årets draft och denna säsongs Rookie Of the Year Brandon Roy, vald som nummer 6 förra året, var den som drog högsta vinsten. Något som han bara hade 5,4% chans till att göra - killen är en vinnare helt enkelt.
Turordningen är som följer: (Omdirigeringarna inom parentes är på grund av tidigare trades lagen emellan)
1. Portland 2. Seattle 3. Atlanta 4. Memphis 5. Boston 6. Milwaukee 7. Minnesota 8. Charlotte 9. New York (Kanske går till Chicago) 10. Sacramento 11. Indiana (Till Atlanta) 12. Philadelphia 13. New Orleans 14. LA Clippers 15. Orlando (Till Detroit) 16. Washington 17. New Jersey 18. Golden State 19. LA Lakers 20. Miami 21. Denver (Till Philadelphia) 22. Toronto (Till Charlotte via Cleveland) 23. Chicago (Kanske går till New York) 24. Cleveland (Till Phoenix via Boston) 25. Utah 26. Houston 27. Detroit 28. San Antonio 29. Phoenix 30. Dallas (Till Philadelphia via Denver och Golden State)
Andra rundan: 31. Memphis (Till Seattle) 32. Boston 33. Milwaukee (Till San Antonio) 34. Atlanta (Till Dallas) 35. Seattle 36. Minnesota (Till Golden State) 37. Portland 38. New York (Till Philadelphia via Chicago) 39. Sacramento (Till Orlando via Utah) 40. Charlotte (Till LA Lakers) 41. Philadelphia (Till Minnesota) 42. Indiana (Till Portland) 43. New Orleans 44. Orlando 45. LA Clippers 46. New Jersey (Till Golden State) 47. Washington 48. LA Lakers 49. Golden State (Till Chicago via Denver, Boston och Phoenix) 50. Miami (Till Dallas via LA Lakers) 51. Denver (Till Chicago) 52. Toronto (Till Portland) 53. Chicago (Till Portland) 54. Cleveland (Till Orlando) 55. Utah 56. Houston (Till Milwaukee) 57. Detroit 58. San Antonio 59. Phoenix 60. Dallas
Och eftersom det är näst intill lag på att välja bra centrar som förstaval tror jag precis som alla andra att Portland kommer välja Ohio States Greg Oden, och jävlar vilket lag de kommer få nästa säsong i så fall - triple threat i form av Zach Randolph, Greg Oden och Brandon Roy. Bra Skit.
Jag får be om ursäkt för fattigt basketbloggande på sistone men jag har turnat trix, packat flyttlådor och styrt upp sommarboende så jag har helt enkelt inte haft tid eller möjlighet att skriva här. Är sjukt efterbliven vad gäller NBA-slutspel och har till exempel inte sett Game 6 mellan Suns och Spurs eller några matcher alls från den östra sidan.
Har ju dock hänt en hel del; Warriors utslagna, skandalösa avstängningar på Diaw och Stoudemire samt comebacks i öst.
Detta och mycket mer kommer avhandlas från och med nästa vecka då mitt så fullspäckade schema blir helt tomt och jag startar mitt sommarlov.
Så länge kan ni besöka The Soul Lounge och ladda ner Ya Boy's Warriors-remix av Holla at Ya Boy.
Tidigare denna månad publicerade The New York Times en forskarrapport som under en trettonårsperiod, 1991-2004, undersökt domarinsatsen i NBA. Rapporten visade att honky-domarna oftare dömde fouls mot svarta spelare och att nigger-refsen oftare dömde fouls mot vitingar, fast där hudfärgsfoulsen var mindre frekventa bland de svarta domarna.
Ligan består till största delen av svarta spelare men den döms av en domarstab där mindre än 40% av domarna är färgade, varför de trehövdade domarteamen därför oftast är vitingdominerade. Rapporten visade vidare att de svarta spelarnas foulfrekvens kunde stiga med upp till 4,5% när matcherna dömdes av ett helvitt domarteam, trots att de svarta spelarna statistiskt sett begår färre fouls än sina vita medspelare.
Detta har lett till en häftig debatt där oberoende forskare har givit sitt stöd till rapporten men där spelare och andra aktörer i och ikring basketligan helt har förkastat och skitsnacksförklarat den.
Spelarfackets ordförande, och tillika guard i Utah Jazz, Derek Fisher uttryckte sig på följande sätt angående rapporten:
"We obviously discuss officiating and our feelings toward it. But I don't ever recall it being a racially motivated type of conversation where we felt like there were certain guys that had it out for me or him or whoever just because of the color of our skin. I don't know that I've ever really felt that there was a racial component to officiating."
Varvid Lebron James spinnade vidare på Fishers resonemang med:
“It’s stupid.”
NBA startade därför sin egen utredning där de använde data från 3,482 matcher från November 2004 till och med Januari 2007. Efter att ha gått igenom 155.000 avblåsningar och tittat på vem, och med vilken hudfärg, som dömt för eller emot vem, och med vilken hudfärg, hittades dock inga rasistiska samband.
NBA-rapporten och Utah-Fishers uttalande fick dock mina konspirationshjärnceller att gå igång på högvarv. Kan det vara så att NBA med Fisher i spetsen försöker mörklägga hela rasistdomargrejen och att Utah genom att anpassa sitt lag efter domarnas främlingsfientlighet har fått en fördel mot de andra lagen?
Fisher spelar ju som bekant i NBA:s kanske vitaste lag Utah Jazz. Jazz har så länge som jag kan minnas alltid bestått av mestadels vita spelare, speciellt under deras framgångsrika perioder.
Under deras senaste glansdagar under 90-talet dominerade de Western Conference med vita spelare som John Stockton, Jeff Hornacek, Greg Ostertag och Karl Malone - eller Onkel Tom som jag brukar kalla honom. Karl Malone ser nämligen svart ut på utsidan men jag kan lova att hans hjärta, själ och insida är vitare än renaste kokain. Och vi vet ju alla att det är insidan som räknas.
Numera ser deras förstafemma ut såhär: Deron Williams (borderlineviting), Carlos Boozer (borderlineviting), Mehmet Okur (vitaste turk jag någonsin sett), Andrei Kirilenko (vitaste viting jag någonsin sett) och slutligen Derek Fisher själv (som är förstafemmans “svartaste” spelare - en nanonyans mörkare än en kaffe latte).
Nu kanske ni tror att jag glömt bort den svarta rookietrojkan Paul Millsapp, Ronnie Brewer och Dee Brown, som ju till och med har ett färgat efternamn, men det har jag inte. Enda anledningen till att Jazz’s draft picks föll på dessa tre herrar var ju bara för att de enda värda vitingarna redan var valda av andra lag (Bargnani och Garbajosa till Toronto och Adam Morrison till Charlotte). Ni ska få se att de blir trade:ade mot ljusare alternativ inom en snar framtid.
När nykomlingarna är avklarade återstår så endast en spelare som inte är vit eller vitish, C.J. Miles, och han får knappt spela någonting.
Förutom att vara vita och tråkiga är Utah också allmänt kända för sin hårda, läs; fula, spelstil och ligger alltid i topp på listan över begågna fouls, 25.2 fouls per match den här säsongen. De har även en vida känd filosofi om att aldrig ge bort enkla poäng och foular därför alltid motståndarna när de går på lay-up, även om de inte ens har en teoretisk chans att komma åt bollen. Därför ligger de även etta på listan över straffkast dömda emot sig med 30.9 per match.
Nu kanske ni tycker att den här statistiken bara talar emot rasistrapporten och att mina konspirationsteorier bara är nonsens. Det berömda myntet har dock som bekant två sidor.
Jazz är nämligen också det lag som får flest fouls dömda till sin fördel, 24.5/match, och är det lag som skjuter näst flest straffkast per match, 30.0.
Att det erkänt tuffaste, läs; fulaste, laget får flest fouls och straffkast dömda EMOT sig är ju logiskt och riktigt men att de även ligger i topp på den motsatta listan är för mig rätt underligt och mycket misstänksamt. Kan det vara så att Utahs hätska spelstil får motståndarna att ge igen med samma medicin eller är det så att de med hjälp av sin ljusa hy får med sig billigare fouls från de rasistiska domarna?
Med tanke på hur många fouls i Walmart-prisklass som Carlos Boozer hittills fått med sig under matcherna mot Golden State är jag nästan övertygad om det senare.
Ps. Ytterligare bevis för rassemisstankar har ni här:
Bruce Bowen, som för tillfället är ligans vitaste svarting efter Derek Fisher, försöker ju helt uppenbart att avsiktligen stämpla allas älskling Amare Stoudemire över hälsenorna så att han ska skada sig, STAT som ju just kommit tillbaka från sin karriärshotande knäskada. Jag säger livstids avstängning på Bowen. Men vad gör domarna, inget. Vad gör ligan i efterhand, INGET! Skandal, skandal, en rassedomarskandal. Ds.
Den gode Lebron och hans kamrater har verkligen slagit mig på fingrarna för att jag inte visat de någon uppmärksamhet under den första slutspelsomgången. Mitt tips att New Jersey Nets skulle gå segrande ur den andra omgången verkar vara det dummaste jag skrivit sedan jag trodde att Miami skulle slå ut Chicago.
Cleveland har vunnit de båda inledande mötena, och de har gjort det på sitt gamla, beprövade sätt - genom att ta returerna (det blir nämligen en hel del då de bara mäktat med att skjuta strax över 40% från golvet). Cavs har under matchserien till exempel tagit 27 fler offensiva returer än Nets. Lebron har även dubbel-dubblat båda matcherna och Sasja Pavlovic har bidragit en hel del, hade bland annat en grym block på J-Kidd i första matchen och ett snitt på 16 poäng per match so far.
Fortsätter det såhär måste New Jerseys mannar spela näst intill felfritt för att jag inte ännu en gång ska stå där med skägget i brevlådan och sopkvasten uppkörd där bak. Men som sagt, det ser ju inte så vidare värst lovande ut varken för mig eller för Nets.
Eftersom vår favorit-torrentsida sportbit.org under mystiska och okända omständigheter ligger nere har det tyvärr blivit lite svårare att få tag på alla matcher. Visst, man kan ju streama skiten men om man måste gå upp 04.45 varje morgon känns inte det alternativet alltför hett. För att underlätta för er kära läsare hade vi därför tänkt att försöka länka torrents med matcherna här.
Tills vidare kan ni hitta de flesta matcher på: bt.davka.org
Eller egentligen utan cheese och utan salami också för den delen eftersom Toronto inte klarade sig vidare till den andra omgången den här gången heller. Därmed så får Raptors TV:s kommentator Chuck Swirsky hålla sig borta från sina favoritpålägg till nästa säsong. Blev heller ingen salami'n'cheese för Tracy McGrady och kompani, igen, som tyvärr förlorade den sjunde och avgörande matchen mot Utah Jazz. Därmed gick mina tips åt helvete och jag lyckades bara gissa rätt på hälften av förstarundorna vilket jag är väldigt besviken över (fast ok, egentligen trodde jag inte att Denver skulle klara av att slå ut Spurs men man måste tänka positivt).
Såhär ser i alla fall kvartsfinalerna ut:
East: Detroit Pistons - Chicago Bulls Den här matchserien tjuvstartade igår med storseger för Detroit. Intressant möte mellan Chicagos Big Ben och hans gamla klubb Pistons, som faktiskt båda två blivit bättre sedan Ben blev en Bull. Unga Chicago är förmodligen ganska nöjda med att ha tagit sig till kvartsfinal och har nog svårt att ladda om efter Miami-sweepandet, som för övrigt var första gången ever som ett titelförsvarande lag blev sweepat i en sjumatchers-serie. Detroit går vidare på ren rutin. Mitt tips: 4-1
Cleveland Cavalliers - New Jersey Nets Cleveland var ju vidare redan innan deras serie mot Washington började och har nu haft nästan en veckas vila. I New Jersey har Jason Kidd partajat like it's 2003 och snittade en triple-double mot Toronto samtidigt som Vince Carter och Richard Jefferson snittat över 20 poäng var. Har inte sett Cleveland på ett bra tag så jag famlar lite i mörkret här men jag tror Hovi's babies i Nets har formen och rutinen som behövs för att ta sig till Conference Finals. Mitt tips: 3-4
West: Phoenix Suns - San Antonio Spurs Omgångens roligaste match-up. De fantastiskt underhållande och konstruktiva Phoenix Suns mot de fantastiskt tråkiga och destruktiva San Antonio Spurs i en kamp om vad som är bäst, offense eller defense - gott eller ont. Suns har av många hållits som favoriter säsongen igenom, mest på grund av att de nu har Amare Stoudemire och Kurt Thomas skadefria, medan Spurs i det tysta bara glidit med strax utanför favoritdiskussionerna. Är orolig att Spurs kommer vinna, mest för att Phoenix inte klarar av att spela försvar på både Tony Parker och Manu Ginobili, men hoppas att Leandro Barbosas fina form håller i sig och att de anda solstrålarna ska komma upp en liten bit över normal standard. Mitt tips: 4-3
Utah Jazz - Golden State Warriors Den här serien kommer bli en Suns-Spurs light där jag tror, och hoppas, att Golden State går vinnande ur striden - bara de kan hålla sig skadefria. Viktigt för Warriors att även hålla tempot högt och att ta hand om de defensiva returerna. Skulle det bli San Antonio-Utah i Western Conference Finals ger jag upp min tro på det offensiva spelet i allmänhet och livet i synnerhet. Mitt tips: 2-4
Först och främst vill jag bara förklara mitt eventuellt väldigt oklara och svamlande skrivande med att jag den senaste timmen befunnit mig mitt i ett euforiskt rus som vägrar att avta. Anledningen - att årets upplaga av Golden State Warriors, det lag som jag hejat på absolut mest sedan Payton/Kemp-eran i Seattle Supersonics, i den sjätte matchen inte bara vann utan UTKLASSADE säsongens i särklass bästa lag Dallas Mavericks.
Och vilken jävla match. Golden State kopplade greppet direkt men Dallas höll sig kvar genom ett helt otroligt trepoängsskytte, Mavericks gjorde sina första 18 poäng från andra sidan linjen. När sedan Baron Davis sträckte sin skinklina i slutet av perioden blev jag mer än orolig. Warriors lyckades dock ta sig in i periodpaus med en trepoängsledning, 28-25.
Andra perioden började så som jag befarat. Baron såg väldigt besvärad ut av sin skada och orsakade genast några turnovers och Dallas tog över kommandot av matchen. Som tur var fick Davis, som trots skada mäktade med 13 poäng i den andra perioden, och Golden State någorlunda ordning på sitt spel och gick in i halvtid med en tvåpoängsledning, 50-48.
Tredje perioden har jag bara sviktande minnen ifrån, mitt glädjerus hade nämligen blivit så starkt att min kropp stängde av diverse kroppsfunktioner för att klara av det förhöjda blodtrycket. Kommer i alla fall ihåg att Stephen Jackson gick bananas och satte fyra trepoängare och att Golden State dödade matchen genom att vinna perioden med 36-15.
Sista perioden är inte heller den särskilt klar eftersom jag den största delen satt med rinnande ögon och grät av stolthet och glädje. Hur som helst kom Dallas inte ens i närheten av att komma ikapp och Golden State stod slutligen som segrare, 111-86.
Den store Dirk Nowitzki visade än en gång hur han viker ned sig då det verkligen gäller, denna match bara 8 poäng på 2 av 13 skott. Visst, Golden State gjorde verkligen allt de kunde med dubblingar och tripplingar för att Dirk inte skulle lyckas få bollen i korgen men hade samma sak hänt till exempel Steve Nash, som jag hade som min MVP, hade han med passningar och försvar ändå påverkat matchbilden. Därför skulle Dirk förmodligen inte ens vara topp-5 på min MVP-lista.
Hur som haver var denna "Biggest upset of the NBA playoff history", Warriors är det första laget någonsin att som 8-seedade slå ut ett 1-seedat lag i en sjumatchers-serie, inte något alltför oväntat för undertecknad. Ända sedan det stora spelarbytet mellan Warriors och Pacers trodde jag att Warriors skulle gå till slutspel och när de väl där ställdes mot Dallas kände jag att de skulle gå vinnande ur striden.
Vilka som blir Warriors nästa motståndare avgörs inatt då Tracy McGrady ska försöka att för första gången klara sig vidare från förstarundan genom att slå Utah Jazz. Mina förhoppningar är att Tracy ska lyckas men oavsett vilka det är som får möta Warriors i kvartsfinalen tror jag inte att de kan mäkta med Nellys small ball-tempo och om Warriors bara kan hålla sig skadefria så ger jag de en 60-40 att gå till NBA-final.
Cleveland 4 - 0 Washington Detroit 4 - 0 Orlando Chicago 4 - 0 Miami
Att Cleveland och Detroit skulle sopa banan med sina motståndare var ju ganska så väntat, för att inte säga självklart. Att Chicago lyckades slå ut fjolårets vinnare, Miami, och detta i fyra raka matcher var dock inte så väntat - speciellt inte som Dwayne Wade var någorlunda hel och ren igen och Chicago började se slitna ut mot slutet av grundsäsongen.
Tråkigt med ojämna och korta matchserier men detta speglar ju egentligen bara hur den ostliga säsongen har sett ut med klart sämre lag och spel än vad grabbarna i väst har bjudit på (och nu pratar jag inte om camembert och cowboys utan om väderstreck). För det är ju faktiskt bara Cleveland, Detroit och Chicago som hållit god standard säsongen igenom.
Som tur är har vi fortfarande en matchserie kvar i livet där Toronto, av mig tippade att gå till Conference Finals, inatt är piskade att vinna mot ett New Jersey där Jason Kidd och Vince Carter spelar som i fornstora dagar. Game on!
Jisses vad jag är besviken. Efter Denvers vinst i första matchen hoppades jag in i det sista att de faktiskt skulle kunna gå vidare. Eller riktigt "in i det sista" hoppades jag egentligen inte. När Spurs ledde med 3-1 i matcher och med över tio poäng i den sista perioden av den femte matchen gav jag upp. Spurs var helt enkelt för bra.
Och den här gången var det varken Monkeybutt, One Face eller Hemmafrun som avgjorde. Istället passade allas vår favoritakrobat, länk, Michael Finley på att slå Spurs playoffs-rekord för gjorda tre-poängare i en och samma match genom att sätta åtta av nio skott från nere på schtaen.
Finleys trepoängare tillsammans med San Antonios prickfria clamp down-försvar blev för mycket för Nuggets och efter fyra raka förluster mot Spurs är säsongen nu över för våra gul-blåa vänner. Men som tur är ses vi igen efter sommaren - då förhoppningsvist även med en skadefri Kenyon Martin. Det ser jag fram emot.
Kobe vill bli tradad från Lakers! Eller vill han det? Bitchen Bryant har de senaste dagarna givit lite otydliga signaler angående sitt vara eller icke vara i den gul-lila uniformen nästa säsong.
