Orsak 35: 13 poäng på 33 sekunder
Vi tar oss tillbaka till den tionde december 2004. Klockan börjar närma sig två på natten och jag och J-Homo sitter uppe och käkar loaf cake och Doritos i en sunkig kvart i svenne-ghettot Marble Arch, London (no-homo). Vi har sedan midnatt suttit och tittat på Channel Fives NBA-sändning och kvällens drabbning står mellan de fröjdiga Houston Rockets och de mer än hatade San Antonio Spurs.
Stämningen har blivit lite tryckt eftersom det än en gång ser ut som att kuk-Spurs ska förstöra vår basketuppesittarkväll - Spursledning med 10 poäng och under en minut kvar att spela. Då brakar helvetet lös!
Yao Ming dunkar i två poäng efter en fin pass av mäster Tracy McGrady och när Spurs ska passa in bollen stjäls den av en Rockets-spelare (som jag inte kommer ihåg vem det var och på grund av sunkig videokvalitet har svårt att se vem det är. Battier? Novak? Jag är tacksam för svar) som dunkar i två poäng till. Spurs-ledningen är nu nere i 6 poäng och det är nu T-Mac tar över matchen totalt.
Resten är historia och en av de bästa sista-minuten-bedrifterna genom NBA:s historia! Och som tur är finns den såklart sparad på Youtube;
Tack T-Mac! Du räddade vår natt! Det är på grund av sådana som du som vi älskar NBA (no-homo)!
måndag 29 september 2008
söndag 28 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 37
Orsak 37: Farvälen
I NBA-sammanhang finns ingenting så sentimentalt som när en legendar spelar sin sista match. Särskilt om de får göra det på hemmaplan, där fansen kan få skandera ut sin villkorslösa kärlek för hemmahjälten en sista gång.
Michael Jordans sista match 2003 i all ära, men det blir ännu mer hjärtskärande när en gammal legend som aldrig nådde målet - att vinna NBA-titeln - säger farväl.
Stackars Reggie Miller, som trots sina många slutspelsbravader aldrig nådde ända fram. Man ser besvikelsen skriven i hans ansikte. När till och med motståndarlaget ger honom en stående ovation, ja, jag börjar jag grina. Så vad? Jag förstår inte hur ni kan hålla tillbaka tårarna. Ni har ett mörkt vakuum där jag har ett bultande hjärta.
I NBA-sammanhang finns ingenting så sentimentalt som när en legendar spelar sin sista match. Särskilt om de får göra det på hemmaplan, där fansen kan få skandera ut sin villkorslösa kärlek för hemmahjälten en sista gång.
Michael Jordans sista match 2003 i all ära, men det blir ännu mer hjärtskärande när en gammal legend som aldrig nådde målet - att vinna NBA-titeln - säger farväl.
Stackars Reggie Miller, som trots sina många slutspelsbravader aldrig nådde ända fram. Man ser besvikelsen skriven i hans ansikte. När till och med motståndarlaget ger honom en stående ovation, ja, jag börjar jag grina. Så vad? Jag förstår inte hur ni kan hålla tillbaka tårarna. Ni har ett mörkt vakuum där jag har ett bultande hjärta.
lördag 27 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 38
Orsak 38: White Chocolate
Han var aldrig bäst, han var faktiskt aldrig ens nära att vara bäst. Men han var, i ett par år, den mest spektakulära spelaren i hela NBA. Skuttande dribblingar, no look-passningar, trepoängare från 12 meter - Jason Williams gjorde allt med en flashighet som överträffar det mesta som skådats på en professionell basketplan.
Man kan säga att han under sin rookie-säsong 1999 blev lite av NBA:s Beastie Boys. Precis som de tog hip-hop, ett fenomen som var någorlunda underground, till den stora publiken, tog Jason Williams AND1-basketen från gatuplaner och mixtapes och presenterade det i full flärd för världens NBA-fans.
Och för en femtonåring i Umeå var det kanske det läckraste som någonsin skådats (möjligtvis med undantag för dom där H&M-affischerna med Salma Hayek på - hello!!)
Men nu är det slut på det roliga. Inte för att det blev så mycket av det roliga på senare år, då skador och stränga coacher gjorde att J-Will, AKA White Chocolate, knappt fick visa sina flashiga moves alls. Williams har alltså låtit meddela att han lägger av med basketen. Ingen mer vit choklad att götta oss med alltså. Men som tur är finns videoklippen kvar, som bevis på okuvlig kreativitet, ungdomsfull entusiasm, och främst av allt: makalös swagger.
(Hoop Dreams vill förresten beklaga den fullkomligt värdelösa låten i det här klippet, som i övrigt är top notch)
Han var aldrig bäst, han var faktiskt aldrig ens nära att vara bäst. Men han var, i ett par år, den mest spektakulära spelaren i hela NBA. Skuttande dribblingar, no look-passningar, trepoängare från 12 meter - Jason Williams gjorde allt med en flashighet som överträffar det mesta som skådats på en professionell basketplan.
Man kan säga att han under sin rookie-säsong 1999 blev lite av NBA:s Beastie Boys. Precis som de tog hip-hop, ett fenomen som var någorlunda underground, till den stora publiken, tog Jason Williams AND1-basketen från gatuplaner och mixtapes och presenterade det i full flärd för världens NBA-fans.
Och för en femtonåring i Umeå var det kanske det läckraste som någonsin skådats (möjligtvis med undantag för dom där H&M-affischerna med Salma Hayek på - hello!!)
Men nu är det slut på det roliga. Inte för att det blev så mycket av det roliga på senare år, då skador och stränga coacher gjorde att J-Will, AKA White Chocolate, knappt fick visa sina flashiga moves alls. Williams har alltså låtit meddela att han lägger av med basketen. Ingen mer vit choklad att götta oss med alltså. Men som tur är finns videoklippen kvar, som bevis på okuvlig kreativitet, ungdomsfull entusiasm, och främst av allt: makalös swagger.
(Hoop Dreams vill förresten beklaga den fullkomligt värdelösa låten i det här klippet, som i övrigt är top notch)
fredag 26 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 39
Orsak 39: Närheten mellan publik och plan
"We were getting hit by sweat!"
Kramer är extatisk. Han har just varit på Knicks-match och berättar för sin vän Jerry om upplevelsen. Han berättar om hur häftigt det var att komma så nära spelarna, och det är faktiskt unikt att en så stor sport tillåter publiken att komma så nära matchen som de gör i NBA. De som betalar mest för sina biljetter kan få sitta på samma trägolv som spelarna, bara någon meter från sidlinjen.
Det var nära att allt detta ändrades efter det stora rallarslagsmålet 2004, då Ron Artest sprang ut i publiken och började svinga vilt mot någon stackare som kanske eller kanske inte hade kastat en öl på honom. Men turligt nog blev det inte något plexiglas mellan spelare och fans, utan åskådarna får fortsätta bli träffade av luftburna svettpärlor.
Det hela är ju dock inte totalt riskfritt, vilket bevisas i det här videoklippet, där vi ser Shaquille O'Neal i rollen som Hoba-meteoriten och delar av Phoenix:s hemmapublik i rollen som stackarn till nedslagspunkt:
"We were getting hit by sweat!"
Kramer är extatisk. Han har just varit på Knicks-match och berättar för sin vän Jerry om upplevelsen. Han berättar om hur häftigt det var att komma så nära spelarna, och det är faktiskt unikt att en så stor sport tillåter publiken att komma så nära matchen som de gör i NBA. De som betalar mest för sina biljetter kan få sitta på samma trägolv som spelarna, bara någon meter från sidlinjen.
Det var nära att allt detta ändrades efter det stora rallarslagsmålet 2004, då Ron Artest sprang ut i publiken och började svinga vilt mot någon stackare som kanske eller kanske inte hade kastat en öl på honom. Men turligt nog blev det inte något plexiglas mellan spelare och fans, utan åskådarna får fortsätta bli träffade av luftburna svettpärlor.
Det hela är ju dock inte totalt riskfritt, vilket bevisas i det här videoklippet, där vi ser Shaquille O'Neal i rollen som Hoba-meteoriten och delar av Phoenix:s hemmapublik i rollen som stackarn till nedslagspunkt:
torsdag 25 september 2008
Basketettanpremiär; Virtus Vs. Tälje
Dags för alla Umeå-med-omnejd-bor att gå man ur huse för nu på lördag är det äntligen säsongspremiär i Basketettan. Umeå Virtus tar emot Tälje Knights i den första matchen som spelas 12.30 på Gammliahallen. Lördag var det. Kom en, kom alla!
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 40
Orsak 40: Skott-ärmen
Den damp ned runt millenieskiftet nån gång då NBA desperat försökte med allt för att få bort ghetto-stämpeln från ligan. Tanken var att skott-ärmen skulle täcka över obscena tatueringar som en del (ehrm, svarta) spelare hade på sina armar. Det sägs även att den ska ge stöd och värme men därom tvistar de bloggande (se; Basketbawful).
Ärm-grejen har dock föga oghettofierat ligan utan har istället fått grym hood status sedan först Allen Iverson och numera även Carmelo Anthony sportar skiten. Och är det något vi gillar, förutom AI och Melo förstås, så är det hood status!
Ärmen kommer i "one size-fits most" enligt annonserna så kvar finns bara för oss att säga; If the shit fits, WEAR IT!
Den damp ned runt millenieskiftet nån gång då NBA desperat försökte med allt för att få bort ghetto-stämpeln från ligan. Tanken var att skott-ärmen skulle täcka över obscena tatueringar som en del (ehrm, svarta) spelare hade på sina armar. Det sägs även att den ska ge stöd och värme men därom tvistar de bloggande (se; Basketbawful). Ärm-grejen har dock föga oghettofierat ligan utan har istället fått grym hood status sedan först Allen Iverson och numera även Carmelo Anthony sportar skiten. Och är det något vi gillar, förutom AI och Melo förstås, så är det hood status!
Ärmen kommer i "one size-fits most" enligt annonserna så kvar finns bara för oss att säga; If the shit fits, WEAR IT!
onsdag 24 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 41
Orsak 41: Kurt Rambis
Jag menar, det är politiskt inkorrekt att inte tycka om någon som ser sådär retarderad ut. Och är vi politiskt inkorrekta? Hell no!
Kanske var det dock Rambis provocerande mongoutseende som låg till grund för historiens mest kända bröstvärmare i basketsammanhang, signerad Kevin McHale;
Snygg landning där av cepe-Kurtan och hade han bara lyckats sopa till McHale istället för att ramla ut i publiken så hade vi tyckt om honom ännu mer.
Jag menar, det är politiskt inkorrekt att inte tycka om någon som ser sådär retarderad ut. Och är vi politiskt inkorrekta? Hell no!Kanske var det dock Rambis provocerande mongoutseende som låg till grund för historiens mest kända bröstvärmare i basketsammanhang, signerad Kevin McHale;
Snygg landning där av cepe-Kurtan och hade han bara lyckats sopa till McHale istället för att ramla ut i publiken så hade vi tyckt om honom ännu mer.
tisdag 23 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 42
Orsak 42: Yinka Dare
Yinka Dare började spela basket först när han var 20 år gammal. Han hade en riktigt bra college-karriär och ledde sitt George Washington University till NCAA-turneringens "sweet 16" under sitt första år, vilket är skolans bästa placering någonsin. Dare hängde kvar en säsong till och draftades sedan av New Jersey Nets 1994. Och det var i NBA legenden Yinka Dare tog sin form.
I sin första NBA-match hann han bara spela 3 minuter innan han skadade knäet så illa att han missade resten av säsongen. Säsongen efter mäktade han med konststycket att på 58 matcher, vilket var det mesta han spelade någon säsong, begå 72 turn-overs utan att ackrediteras en enda assist. Han är än idag den spelare som spelat flest minuter i rad utan att få en assist. Under sin fyra år långa karriär blev det också bara fyra assists för den reslige nigerianen. Respect!
Yinka dog väldigt tragiskt av en hjärtattack 2004 vid en ringa ålder av 32. Men i våra baskethjärtan lever han vidare som Yinka - killen som inte kunde passa!
Yinka Dare började spela basket först när han var 20 år gammal. Han hade en riktigt bra college-karriär och ledde sitt George Washington University till NCAA-turneringens "sweet 16" under sitt första år, vilket är skolans bästa placering någonsin. Dare hängde kvar en säsong till och draftades sedan av New Jersey Nets 1994. Och det var i NBA legenden Yinka Dare tog sin form.I sin första NBA-match hann han bara spela 3 minuter innan han skadade knäet så illa att han missade resten av säsongen. Säsongen efter mäktade han med konststycket att på 58 matcher, vilket var det mesta han spelade någon säsong, begå 72 turn-overs utan att ackrediteras en enda assist. Han är än idag den spelare som spelat flest minuter i rad utan att få en assist. Under sin fyra år långa karriär blev det också bara fyra assists för den reslige nigerianen. Respect!
Yinka dog väldigt tragiskt av en hjärtattack 2004 vid en ringa ålder av 32. Men i våra baskethjärtan lever han vidare som Yinka - killen som inte kunde passa!
måndag 22 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 45, 44, 43
Efter en helgs försäsongsturnerande har bloggen halkat lite efter i orsakslistandet. därför river jag idag av tre orsaker i samma post. Posten kallar jag; Tripple threat-posten (och nej, det har inget med Posten att göra även om Seinfeld et al gjort sig lustiga över hur hotfulla arga brevmän kan bli).
Orsak 45: Passen
Redan långt innan dunkar, trepoängslinjer, tatueringar och skivkontrakt fanns den där att dra ooohs och aaahs från publiken. Cousy satte standarden. Pistol Pete Maravich visade vad han gick för. Magic och Bird ägde 80-talet. Stockton tog över på 90-talet och är, om inte den flashigaste, åtminstone den meste passaren genom tiderna. Jason Kidd, Jason "White Chocolate" Williams och Steve Nash förde i tur och ordning fanan vidare och nu verkar den lämnas över till Chris Paul.
Den som kan nåt om basket vet att passen, och inte dunken, är skiten men om du inte redan är nere med den så kan the late and great Pistol Pete lära dig;
Just like milkin' a cow! Snap!
Orsak 44: Dribblingen
När ni nu kan passa så är det dags för Allen Iverson att lära er att dribbla:
...och sist men inte minst:
Orsak 43: Skottet
Men som vi alla vet så vinner man inte matcher genom vare sig passar eller dribblingar - man gör det genom att göra mest poäng.
I jämna matcher blir det dessutom ofta de som sist gör poäng som vinner. Hell, i basket kan man ju till och med göra poäng även efter tiden har tagit slut - så länge som bollen lämnat handen innan matchuret står på noll - hur många andra sporter händer det i? Ingen jag kan komma på i alla fall.
Därför hyllar vi avslutningsvis det basketaktigaste skottet av de alla, när det betyder som mest - Playoff Buzzer Beatern:
Orsak 45: Passen
Redan långt innan dunkar, trepoängslinjer, tatueringar och skivkontrakt fanns den där att dra ooohs och aaahs från publiken. Cousy satte standarden. Pistol Pete Maravich visade vad han gick för. Magic och Bird ägde 80-talet. Stockton tog över på 90-talet och är, om inte den flashigaste, åtminstone den meste passaren genom tiderna. Jason Kidd, Jason "White Chocolate" Williams och Steve Nash förde i tur och ordning fanan vidare och nu verkar den lämnas över till Chris Paul. Den som kan nåt om basket vet att passen, och inte dunken, är skiten men om du inte redan är nere med den så kan the late and great Pistol Pete lära dig;
Just like milkin' a cow! Snap!
Orsak 44: Dribblingen
När ni nu kan passa så är det dags för Allen Iverson att lära er att dribbla:
...och sist men inte minst:
Orsak 43: Skottet
Men som vi alla vet så vinner man inte matcher genom vare sig passar eller dribblingar - man gör det genom att göra mest poäng.
I jämna matcher blir det dessutom ofta de som sist gör poäng som vinner. Hell, i basket kan man ju till och med göra poäng även efter tiden har tagit slut - så länge som bollen lämnat handen innan matchuret står på noll - hur många andra sporter händer det i? Ingen jag kan komma på i alla fall.
Därför hyllar vi avslutningsvis det basketaktigaste skottet av de alla, när det betyder som mest - Playoff Buzzer Beatern:
fredag 19 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 46
Orsak 46: Frederic Weis
With the 15th pick of the 1999 NBA draft the New York Knicks selects Frederic Weis, out of France.
Orden var kommissionär Sterns och året var som sagt '99. Frederic Weis, en stor och talangfull center från Frankrike, hade fått sin basketdröm uppfylld - han skulle äntligen få kröna sin karriär med ett NBA-kontrakt. Weis valde dock att stanna ytterligare ett år i sin franska klubb Limoges istället för att kasta sig på första bästa atlantångare med riktning västerut. Något han förmodligen alltid kommer ångra.
Sommaren 2000. De Olympiska Spelen skulle avgöras i Sydney, Australien, och Frederic var en av de största stjärnorna i det franska basketlaget. I den fjärde gruppspelsmatchen, där båda lagen redan var klara för slutspel, mötte Frankrike de regerande OS-mästarna Team USA. I den matchen förändrades livet för Weis och alla vi som satt och tittade på matchen.
Eftersom matchen i sig var rätt så betydelselös blev spelet väldigt hafsigt och många var vi väl som hade svårt att hålla ögonen uppe. Då händet DET. Ett dåligt amerikanskt anfall leder till fransk kontring men en slarvig fransk pass plockas lätt upp av (f.d.) dunk-virtuosen Vince Carter och resten är historia;
PO-STER-mafakkin-IZED!
Frankrike och Team USA möttes igen i finalen där jänkarna efter en rätt så jämn match återigen stod som OS-mästare. Silvermedaljen Weis fick med sig hem var förmodligen ett ynka miniplåster på det enorma köttsår av förnedring som revs upp i drabbningen med Carter. Weis har sedan incidenten inte försökt sig på en NBA-karriär, frågan är om något lag ens skulle vilja ha ett namn med så förnedrande associationer på sin roster, utan har stannat i Europa där han efter Carter-spektaklet spelade i den Grekiska ligan och numera huserar i den Spanska.
Nyligen så hamnade Weis på NBA-tapeten igen nu i somras då hans rättigheter gick från New York till Houston i utbyte mot den tidigare Knicks-centern Patrick Ewings son, Patrick Ewing Jr. Än är alltså inte Frederic Weis; The NBA era något helt otänkbart, i alla fall inte om den där minnes-zapparen från Men In Black verkligen existerar på riktigt.
With the 15th pick of the 1999 NBA draft the New York Knicks selects Frederic Weis, out of France.Orden var kommissionär Sterns och året var som sagt '99. Frederic Weis, en stor och talangfull center från Frankrike, hade fått sin basketdröm uppfylld - han skulle äntligen få kröna sin karriär med ett NBA-kontrakt. Weis valde dock att stanna ytterligare ett år i sin franska klubb Limoges istället för att kasta sig på första bästa atlantångare med riktning västerut. Något han förmodligen alltid kommer ångra.
Sommaren 2000. De Olympiska Spelen skulle avgöras i Sydney, Australien, och Frederic var en av de största stjärnorna i det franska basketlaget. I den fjärde gruppspelsmatchen, där båda lagen redan var klara för slutspel, mötte Frankrike de regerande OS-mästarna Team USA. I den matchen förändrades livet för Weis och alla vi som satt och tittade på matchen.
Eftersom matchen i sig var rätt så betydelselös blev spelet väldigt hafsigt och många var vi väl som hade svårt att hålla ögonen uppe. Då händet DET. Ett dåligt amerikanskt anfall leder till fransk kontring men en slarvig fransk pass plockas lätt upp av (f.d.) dunk-virtuosen Vince Carter och resten är historia;
PO-STER-mafakkin-IZED!
Frankrike och Team USA möttes igen i finalen där jänkarna efter en rätt så jämn match återigen stod som OS-mästare. Silvermedaljen Weis fick med sig hem var förmodligen ett ynka miniplåster på det enorma köttsår av förnedring som revs upp i drabbningen med Carter. Weis har sedan incidenten inte försökt sig på en NBA-karriär, frågan är om något lag ens skulle vilja ha ett namn med så förnedrande associationer på sin roster, utan har stannat i Europa där han efter Carter-spektaklet spelade i den Grekiska ligan och numera huserar i den Spanska.
Nyligen så hamnade Weis på NBA-tapeten igen nu i somras då hans rättigheter gick från New York till Houston i utbyte mot den tidigare Knicks-centern Patrick Ewings son, Patrick Ewing Jr. Än är alltså inte Frederic Weis; The NBA era något helt otänkbart, i alla fall inte om den där minnes-zapparen från Men In Black verkligen existerar på riktigt.
onsdag 17 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 47
Orsak 47: Kortbyxorna
Vare sig de har varit extremt långa... 
...eller extremt korta... 
...så har basketshortsen alltid varit där att debattera kring. Från de tidiga årens hotpantsliknande nummer, som hängde med in på tidigt 90-tal (och i vissa fall långt in på 90-talet, eller vad säger du mister John Stockton?), till de hiphopinfluerade kortbyxorna av idag har vi alltid haft shorts att skratta, gråta och förundras över.
Visst, herrar Jameer Nelson och Jamal Tinsley på översta bilden ser ju minst sagt underliga i sina tältliknande shorts men priset tas väl ändå av de minimala gammkortbyxorna som Magic och Bird sportar på bilden under.
Därför var det ju hemst underligt att Los Angeles Lakers den gågna säsongen valde att gräva fram minipaltorna under NBA:s retrovecka och spelade en match i löjligt små byxor. Men det var ändå skoj den halvlek det varade:
...så har basketshortsen alltid varit där att debattera kring. Från de tidiga årens hotpantsliknande nummer, som hängde med in på tidigt 90-tal (och i vissa fall långt in på 90-talet, eller vad säger du mister John Stockton?), till de hiphopinfluerade kortbyxorna av idag har vi alltid haft shorts att skratta, gråta och förundras över.
Visst, herrar Jameer Nelson och Jamal Tinsley på översta bilden ser ju minst sagt underliga i sina tältliknande shorts men priset tas väl ändå av de minimala gammkortbyxorna som Magic och Bird sportar på bilden under.
Därför var det ju hemst underligt att Los Angeles Lakers den gågna säsongen valde att gräva fram minipaltorna under NBA:s retrovecka och spelade en match i löjligt små byxor. Men det var ändå skoj den halvlek det varade:
tisdag 16 september 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 48
Orsak 48: Bristen på hänsyn för mänskligt liv
Kevin Harlan är en av favoriterna i kommentatorsbåset. Han har rösten, entusiasmen, och kunskapen. Men främst av allt: han har en catch phrase, som utklassar alla jag hört i sportkommentatorsklassen. När en riktigt saftig dunk har levererats i ansiktet på en hjälplös försvarare brukar Harlan vråla, som om domedagen är över oss: "WITH NO REGARD FOR HUMAN LIFE!". Utan någon hänsyn för mänskligt liv. jag frågar er: hur fantastiskt - och bisarrt - är inte det som catch phrase?
Ett par exempel nedan:
Kevin Harlan är en av favoriterna i kommentatorsbåset. Han har rösten, entusiasmen, och kunskapen. Men främst av allt: han har en catch phrase, som utklassar alla jag hört i sportkommentatorsklassen. När en riktigt saftig dunk har levererats i ansiktet på en hjälplös försvarare brukar Harlan vråla, som om domedagen är över oss: "WITH NO REGARD FOR HUMAN LIFE!". Utan någon hänsyn för mänskligt liv. jag frågar er: hur fantastiskt - och bisarrt - är inte det som catch phrase?
Ett par exempel nedan:
måndag 15 september 2008
50 orsakar varför HDB älskar NBA; Nr. 49
Orsak 49: DeShawn Stevenson.
Det är en bra idé att som medioker NBA-spelare skaffa sig någon nisch, något som folk känner igen en för. På så sätt kan man trots bleka insatser på plan ändå bli något av en celebritet. DeShawn Stevenson har förstått sig på det här. Han har gjort det till sin grej att vara något av NBAs Sacha Baron Cohen. Jag menar inte att han springer omkring i tokiga lösmustacher och nakenbrottas, utan jag menar att han verkar ha bestämt sig för att alltid, och på så många sätt som möjligt, göra sig (extremt) rolig på sin egen bekostnad.
Jag tänker på när han i fjol annonserade efter kokain på sin myspace-sida, poserande med sitt American Express-kort (med alla kortsiffrorna synliga!), jag tänker på när han ingick i en skäggodlar-tävling med Clevelands Drew Gooden, och självklart tänker jag på fejden från vårens slutspel, då DeShawn kallade LeBron James överskattad. LeBron svarade att det var som om Soulja Boy kritiserade Jay-Z, en liknelse som DeShawn med glädje tog till hjärtat.
Men främst av allt - och relaterat till LeBron-fejden - tänker jag på när DeShawn gjorde Tony Yayos "I can't feel my face"-dans efter nästan varje satt skott i slutspelet. Kolla klippet här. Kommentatorn Mike Fratello har ingen aning vad som pågår utan tror att DeShawn påstår sig vara osynlig - Kanske bäst att etablissemanget inte förstår kokainreferenserna. Vi andra skrattade hjärtligt åt DeShawns eviga strävan efter att förlöjliga sig själv så grundligt som möjligt. Så: Hail DeShawn, lord of the idiots!
Det är en bra idé att som medioker NBA-spelare skaffa sig någon nisch, något som folk känner igen en för. På så sätt kan man trots bleka insatser på plan ändå bli något av en celebritet. DeShawn Stevenson har förstått sig på det här. Han har gjort det till sin grej att vara något av NBAs Sacha Baron Cohen. Jag menar inte att han springer omkring i tokiga lösmustacher och nakenbrottas, utan jag menar att han verkar ha bestämt sig för att alltid, och på så många sätt som möjligt, göra sig (extremt) rolig på sin egen bekostnad.
Jag tänker på när han i fjol annonserade efter kokain på sin myspace-sida, poserande med sitt American Express-kort (med alla kortsiffrorna synliga!), jag tänker på när han ingick i en skäggodlar-tävling med Clevelands Drew Gooden, och självklart tänker jag på fejden från vårens slutspel, då DeShawn kallade LeBron James överskattad. LeBron svarade att det var som om Soulja Boy kritiserade Jay-Z, en liknelse som DeShawn med glädje tog till hjärtat.
Men främst av allt - och relaterat till LeBron-fejden - tänker jag på när DeShawn gjorde Tony Yayos "I can't feel my face"-dans efter nästan varje satt skott i slutspelet. Kolla klippet här. Kommentatorn Mike Fratello har ingen aning vad som pågår utan tror att DeShawn påstår sig vara osynlig - Kanske bäst att etablissemanget inte förstår kokainreferenserna. Vi andra skrattade hjärtligt åt DeShawns eviga strävan efter att förlöjliga sig själv så grundligt som möjligt. Så: Hail DeShawn, lord of the idiots!
söndag 14 september 2008
50 orsakar varför HDB älskar NBA; Nr. 50
Nu när det endast är, cirkus, 50 dagar kvar till uppkast, av basketboll - inte mat eller dryck, för säsong 08/09 av den eminenta NBA-ligan har vi här på Hoop Dreams-kontoret, whom i kiddin jag har ju inte ens en egen lägenhet, tänkt lista 50 av alla de oändliga orsaker till varför vi älskar NBA så patetiskt mycket som vi faktiskt gör. No homo.
Mycket nöje!
Orsak 50; Logon
Det har varit rätt mycket logo-snack nu på sistone i och med OKC Thunders nya, högst beklagliga, logotyp. Dock har ju den med det största L:et helt glönts bort i debatten. För är inte den gamla Jerry West-siluettade NBA-logon en riktig höjdare, lätt världens bästa Sportliga-logotyp!
NBA-logon är så förträfflig att jag inte alls höll med basketmagasinet Slam! när de förra året tyckte att West-logon skulle bytas ut mot en fräsigare och mer "ghetto" logotyp med kingen Lebron mitt uppe i någon slags streetball-move. Nej, länge leve West-logon, länge leve NBA!
Mycket nöje!
Orsak 50; Logon
Det har varit rätt mycket logo-snack nu på sistone i och med OKC Thunders nya, högst beklagliga, logotyp. Dock har ju den med det största L:et helt glönts bort i debatten. För är inte den gamla Jerry West-siluettade NBA-logon en riktig höjdare, lätt världens bästa Sportliga-logotyp! NBA-logon är så förträfflig att jag inte alls höll med basketmagasinet Slam! när de förra året tyckte att West-logon skulle bytas ut mot en fräsigare och mer "ghetto" logotyp med kingen Lebron mitt uppe i någon slags streetball-move. Nej, länge leve West-logon, länge leve NBA!
torsdag 11 september 2008
På HDB-fronten intet nytt
I och för sig inte på NBA-fronten heller.
Dock har det varit kvalfyllda tider där både svenska herrar och damer går som tåget i respektive EM-kval (läs mer på Stefans blogg som ni hittar på vk.se eller bland länkarna till höger). Och redan nu på onsdag spelar de svenska herrarna mot Georgien här i Umeå. Haffa en biljett på Cometernas kansli medan det finns några! Good times för oss basketlovers i björkarnas stad.
Dock är jag inte bara en basketlover utan numera även aspirerande konstnär, och som sådan har jag representationsmiddag samma kväll. Knivigt läge alltså men jag ska försöka klämma in båda två så gott det går. Om inte annat, Heja Sverige!
Annars så filas det på både Fantasi-ligor och NBA Season 08/09-previews så snart ska nog bloggen vara på gång på allvar igen. Intresserade fantasi-managers kan lämna en rad eller två med någon slags kontaktmöjlighet så hör jag, the commish, av mig s.f.s.m.
Väl mött!
Dock har det varit kvalfyllda tider där både svenska herrar och damer går som tåget i respektive EM-kval (läs mer på Stefans blogg som ni hittar på vk.se eller bland länkarna till höger). Och redan nu på onsdag spelar de svenska herrarna mot Georgien här i Umeå. Haffa en biljett på Cometernas kansli medan det finns några! Good times för oss basketlovers i björkarnas stad.
Dock är jag inte bara en basketlover utan numera även aspirerande konstnär, och som sådan har jag representationsmiddag samma kväll. Knivigt läge alltså men jag ska försöka klämma in båda två så gott det går. Om inte annat, Heja Sverige!
Annars så filas det på både Fantasi-ligor och NBA Season 08/09-previews så snart ska nog bloggen vara på gång på allvar igen. Intresserade fantasi-managers kan lämna en rad eller två med någon slags kontaktmöjlighet så hör jag, the commish, av mig s.f.s.m.
Väl mött!
fredag 5 september 2008
Busy Bee's Basketball Breakdown, v.36
Eftersom jag nu inte bara filar på en riktig utbildning (om än för närvarande förberedande) utan även gett mig på en återupptagen basketkarriär så har bloggandet den senaste tiden fått ge vika för sömn, mat, telefonsamtal samt Studio 60 on the Sunset Strip när dygnets timmar ska fördelas.
Det har dock hänt en del, och eftersom jag fortsatt förmodligen kommer vara ganska upptagen och kanske inte hinner blogga när nyheterna är rykande färska (inte för att HDB någonsin slagit rekord i vare sig heta nyheter eller frekventa uppdateringar), har jag nu bestämt mig för att införa Busy Bees Basketball Breakdown - en "nyhets"sammanfattning som de veckor då bloggposterna är färre än Lil Waynes tatueringar är många kommer få gälla som ynklig ursäkt för att behålla den här bloggen up-and-running. Nog med dravel, låt oss bryta basketveckan i bitar;
Donyell Marshall har trots sin avlånga ålder av 35 år lyckats tjata till sig ett kontrakt med Sixers. Marshall kan dock passa in ganska bra då Philly är värdelösa bortom trepoängslinjen plus hade en ganska tunn front-line innan Donnie D anslöt med sin storlek och, relativt bra, trepoängsskytte. Ännu en fjäder i Sixershatten.
NBA drog i veckan igång sitt Hur-Man-Lär-Sig-Bli-Ett-Pro-Och-Inte-Splashar-Ut-All-Cash-På-Brudar-Och-Blunts-Bootcamp för den kommande säsongens rookiesar men redan innan commish Stern hade hunnit hålla sitt öppningstal hade Kansas-spelarna Mario Chalmers och Darrell Arthur blivit hemskickade för att de hade klippt en hövding med några kjoltyg på Arthurs rum. Stern ska ha blivit rosenrasande och de båda rooksen kanske får vänta några matcher när säsongen väl sätter igång innan de får göra sina NBA-debuter.
Idag väljs bland andra Hakeem "the babymaker" Olajuwon, Patrick Ewing och Pat Riley in i basketens Hall Of Fame. För bra textrader om dessa herrar bör ni klicka er vidare till ESPN:s basketsida.
Det blev som förväntat, Oklahoma City avslutas med ett Thunder. Och om ni tycker det namnet är lame så ska ni bara se deras LOGO.
Ryktet säger att förmodade bottengängen Memphis Grizzlies och New York Knicks är nära ett triobyte där Marko Jaric och Darko Milicic flyttar österut till det stora äpplet och den långsamme ball-hogen Zach Randolph lämnar Knicks och Mike D'Antonis kommande spring-och-skjut-spel och flyttar till Elvis hemtrakter där han kan fortsätta vidga sina dimensioner med allt från banan-och-jordnötssmörsmackor till grillbiffar som heter duga. Dock är det hela som sagt fortfarande kvar på ryktesstadiet och föga lär hända under helgen.
Slutligen kan jag meddela till alla er som tvivlat på Ron Artests hängivelse till sitt nya lag att ni kan sluta. Bums. Ron-Ron har till och med gått under rakapparaten för att visa hur mycket han kommer kämpa för Rockets den kommande säsongen;
Det har dock hänt en del, och eftersom jag fortsatt förmodligen kommer vara ganska upptagen och kanske inte hinner blogga när nyheterna är rykande färska (inte för att HDB någonsin slagit rekord i vare sig heta nyheter eller frekventa uppdateringar), har jag nu bestämt mig för att införa Busy Bees Basketball Breakdown - en "nyhets"sammanfattning som de veckor då bloggposterna är färre än Lil Waynes tatueringar är många kommer få gälla som ynklig ursäkt för att behålla den här bloggen up-and-running. Nog med dravel, låt oss bryta basketveckan i bitar;
Donyell Marshall har trots sin avlånga ålder av 35 år lyckats tjata till sig ett kontrakt med Sixers. Marshall kan dock passa in ganska bra då Philly är värdelösa bortom trepoängslinjen plus hade en ganska tunn front-line innan Donnie D anslöt med sin storlek och, relativt bra, trepoängsskytte. Ännu en fjäder i Sixershatten.
NBA drog i veckan igång sitt Hur-Man-Lär-Sig-Bli-Ett-Pro-Och-Inte-Splashar-Ut-All-Cash-På-Brudar-Och-Blunts-Bootcamp för den kommande säsongens rookiesar men redan innan commish Stern hade hunnit hålla sitt öppningstal hade Kansas-spelarna Mario Chalmers och Darrell Arthur blivit hemskickade för att de hade klippt en hövding med några kjoltyg på Arthurs rum. Stern ska ha blivit rosenrasande och de båda rooksen kanske får vänta några matcher när säsongen väl sätter igång innan de får göra sina NBA-debuter.
Idag väljs bland andra Hakeem "the babymaker" Olajuwon, Patrick Ewing och Pat Riley in i basketens Hall Of Fame. För bra textrader om dessa herrar bör ni klicka er vidare till ESPN:s basketsida.
Det blev som förväntat, Oklahoma City avslutas med ett Thunder. Och om ni tycker det namnet är lame så ska ni bara se deras LOGO.
Ryktet säger att förmodade bottengängen Memphis Grizzlies och New York Knicks är nära ett triobyte där Marko Jaric och Darko Milicic flyttar österut till det stora äpplet och den långsamme ball-hogen Zach Randolph lämnar Knicks och Mike D'Antonis kommande spring-och-skjut-spel och flyttar till Elvis hemtrakter där han kan fortsätta vidga sina dimensioner med allt från banan-och-jordnötssmörsmackor till grillbiffar som heter duga. Dock är det hela som sagt fortfarande kvar på ryktesstadiet och föga lär hända under helgen.
Slutligen kan jag meddela till alla er som tvivlat på Ron Artests hängivelse till sitt nya lag att ni kan sluta. Bums. Ron-Ron har till och med gått under rakapparaten för att visa hur mycket han kommer kämpa för Rockets den kommande säsongen;
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
