Ring ut det gamla, ring in det nya

Året börjar lida mot sitt slut och Hoop Dreams Blog fyller 100 inlägg! Detta firar vi med en youtube-lista som heter duga. Gott nytt år! Enjoy:

Årets retro:


Årets trailer:


Årets Sportscenter-reklam:


Årets ouch:


Årets trojka:


Årets Gilbert Arenas:


(förra) Årets julsång:


Vi ses igen nästa år!

Who wear short shorts?

"I don't know what it feels like to wear a thong, but I imagine it feels something like what we had on in the first half. I felt violated. I felt naked. It's one thing to see films with guys wearing those things. ... I'd rather stay warm, man."

Baron Davis setting the screen

Baron Davis har tydligen börjat recensera filmer på nba.com. CHECK IT!

God jul

Denver hade spelat en riktigt urusel match mot sunkiga Sacramento Kings och var på väg mot ännu en förnedrande bortaförlust. Så hände det. Det så omtalade men sällan skådade och upplevda julmiraklet.

Som sagt, Nuggets hade spelat pinsamt dåligt i tre perioder och låg riktigt risigt till långt in i den fjärde. Men med ungefär tre och en halv minut kvar sänker Allen Iverson, som annars under matchen varit ytterst medioker, en trepoängare och slajsar ner Kings-ledningen till fyra poäng och matchen finns nu där for the taking.

Efter tre minuters poängbytande och time-outande, och då menar jag inte att tiden plötsligt blev avslöjad som homosexuell utan bara att lagen tog en massa time-outs hit och dit, hade Sacramento bollen med en trepoängsledning och ynka 36 sekunder kvar på matchuret. Vid det här laget var jag sjukt less på att jag suttit uppe och genomlidigt ännu en svag insats av ett av mina favoritlag som nu stod på nederlagets brant och var näst intill uträknade.

Sacramento passar in bollen till Beno Udrih, som har fått värsta stjärnstatusen (i alla fall i Sacramento och fantasy-kretsar) sedan han anlände från San Antonio, som direkt fastnar i en Denver-dubbling men domaren blåser (ganska tveksamt) av för foul och Beno, som för säsongen satt nästan 90% från välgörenhetslinjen, får två straffkast och kan i princip avgöra matchen.

Första skottet studsar runt på ringen för att sedan försmädligt ramla av till publikens stora förtret. Beno lugnar sina medspelare och säger att han minsann ska fixa biffen, men icket! Även den andra straffen får smaka ringstål och mexikanaren Eddie Najera river åt sig returen och tar time-out.

Snabbt som ögat rusar Carmelo Anthony i en lay-up direkt ut time-outen och Kings leder nu med fjuttiga en poäng med ynkliga 17 sekunder kvar att spela. Sacramentos tur att ta time-out och den här gången byta in sina bästa straffskyttar.

Bollen går in till Brad Miller som direkt blir foulad av Mexar-Najera och Brad, som lyckats sätta 85% av sina tidigare straffar, får två sprillans nya med chans att åtminstone säkra en eventuell förlängning.

Men skräp-Brad går samma öde till mötes som boom-Beno och missar båda straffkasten å det grövsta. Carmelo Anthony tar den defensiva returen och passar bollen till Allen Iverson som sätter iväg mot motståndarkorgen som ett jehu.

Kings-spelarna är dock snabbt tillbaka och stannar upp Iverson just utanför trepoängslinjen men alla vet nu vad som komma skall. Svaret på frågan dribblar runt lite och låter klockan sakta ticka nedåt och sedan gör han sin grej - han fintar bort sin försvarare, bryter in mot mitten, stannar på en femöring sådär som bara han kan och släpper iväg ett litet lobbskott medan han sakta faller bakåt.

Det är bara det att skottet är för kort och stannar på den främre ringkanten. KUKEN!

På ungefär en halv sekund hinner jag förbanna mitt liv och hela världens menlösa existens men då som på en glimrande vit springare stiger en litauisk prins fram som räddaren i nöden.

Linas Kleiza får nämligen på något sätt med sig bollen ur klungan med spelare som står och fajtas under korgen, tar en snabb titt på klockan och hivar iväg ett skott. KLOCKRENT. Denver vinner 106-105 och jag kan nu när jag sätter min sista punkt i det här inlägget somna in i en härlig eufori.

God jul.

En lång, en kort

Om det är någonting som jag stör mig extra mycket på i NBA så är det spelarnas och lagens oförmåga att utnyttja de, på utrikiska, så kallade "miss-matches" som uppstår gång efter annan under matcherna. Här är också en av de större skillnaderna som ligger i den europeiska basketens favör och varför Team USA misslyckats så kapitalt de senaste åren i den internationella mästerskapen (tillsammans med oförmågan att spela mot zon-försvar och att försvara trepoängslinjen).

Det jag finner mest besynnerligt med alla dessa storleksdifferenser som uppstår är att NBA-profsen har så mycket enklare att skapa något positivt och produktivt när det är en liten anfallare som får på sig en stor försvarare. Då börjar nämligen lillen, vi kan kalla honom Allen Iverson, att dribbla lite för att sedan göra någon fint mot korgen, ta ett steg tillbaka och om försvararen då följer efter går han lätt som en plätt förbi för en öppen lay-up, om inte - öppet skott. Hur som haver slutar typ 99% av dessa missmatcher i ett relativt enkelt avslut för lill-Allen (icke att förväxla med Lily Allen).

Andra bullar blir det när en stor snubbe får på sig en mindre försvarare, i alla fall i NBA. I den europeiska basketen är det i första hand denna felkomponering man är ute efter eftersom man då enkelt kan passa in bollen till den store spelaren som sedan bara kör över sin mindre försvarare för två enkla poäng. Men i NBA verkar detta vara stört omöjligt trots att den amerikanska regeln om olovligt hjälpförsvar samt den större planen borde förenkla det ytterligare för den stora spelaren.

Dock ser jag gång efter annan samma scenario.

Den stora spelare försöker, som det återigen på utrikiska heter (det är mycket utrikiska inom basket), "posta" upp sin mindre försvarare som kontrar genom att försöka "fronta" sin anfallare. Detta gör att spelaren med bollen blir ängslig och inte vågar passa in bollen för att han har för dålig vinkel, är för dålig på att passa eller helt enkelt hellre behåller bollen själv.

I den europeiska basketen hade nu bollen passats upp till toppen, den stora spelaren vid korgen hade låst sin spelare på ryggen, fått passningen och enkelt gjort två poäng. Men i NBA, nej. Istället börjar spelaren med bollen antingen dribbla mot korgen eller åt annat håll, kastar iväg något som ska liknas vid en pass men som landar någonstans mellan tredje och sjunde bänkraden och försvararna hinner byta tillbaka/får bollen och tillfället har runnit ut i sanden och jag och alla basketcoacher gråter blod över den spillda mjölken (eller egentligen blir jag glad eftersom det oftast är Golden State Warriors eller Phoenix Suns som agerar lill-killen).

Dock finns det några lag och spelare som bemästrar denna assemble terrible.

Först och främst har vi Orlando Magics där megamonstret Dwight Howard nu för tiden skapar en miss-match vem han än ställs mot. När han sedan är omringad av mer eller mindre passningsdugliga (passningsdugliga som i; "jag kan kasta en boll så att den hamnar inom ett avstånd av sisådär två meter från korgen/Dwight") är det inte en tillfällighet att Howard snittar fler dunkar per match än en del lag i NBA.

Phoenix Suns spelar efter samma pipa fast här är det allt som oftast Steve Nash som står för passandet och Amare Stoudemire som står för avslutandet. Dock nästan samma utförande och resultat nämligen lobb-pass, hopp, dunk.

Väldigt sällan de stora spelarna lyckas posta upp och backa in en mindre försvarare och frågan är vad det beror på? Är det stor-killarna som är för klena och inte kan posta upp, är medspelarna för dåliga passare och för själviska, är det mini-dudesen som är gjorde av ett starkare virke (lite lokalpatriotiskt är mitt förslag björk) eller är det som oftast en blandning av flera komponenter?

Om man spanar in killen nedanför, vilket ni vet att jag mer än gärna gör *grrrr* (ni som är out of the loop kan läsa mer om det HÄR), lägger jag min röst på björkvirket i alla fall.

Kopieringskatter

Jag har, som ni säkert kommer ihåg, tidigare skrivit om hur festliga namn spelarna i NBA besitter (ni som inte kommer ihåg har en favorit i repris HÄR). Nu idag upptäckte jag dock att någon liten amerikansk skittidning på den norra västkusten helt och hållet tagit min grej och gjort den till sin egen. Kudos går dock till att de letat upp en hel del festliga namn som inte var med på min tidagare lista varvid jag väldigt ödmjukt länkar till skittidningen och dess artikel HÄR.

Annars har som bekant inte hänt så mycket här på sistone på grund av en rad orsaker, bland annat internettrubbel och allmän lättja. Tanken är dock att vi ska skärpa oss men vi får se hur det går. Tills vidare tycker jag ni ska kolla in Wifebeater Love och deras utomordentliga julkalender (jag önskar att jag kommit på något liknande i tid, damn it)