Eastern Conference:
1. Boston Celtics
2. Cleveland Cavs
3. Orlando Magic
4. Detroit Pistons
5. Toronto Raptors
6. Philadelphia 76ers
7. Atlanta Hawks
8. New York Knicks
9. Washington Wizards
10. Milwaukee Bucks
11. Chicago Bulls
12. Miami Heat
13. Indiana Pacers
14. Charlotte Bobcats
15. New Jersey Nets
Bostons ubuntu kommer hålla i sig även denna reguljärsäsong, med spelare som Tony Allen, Rajon Rondo och Leon Powe som steppar upp sina bidrag nu när James Posey lämnat laget. Det kommer bli hård strid om förstaplatsen i central division mellan Detroit och Cleveland, men jag tippar att Lebron kommer dominera tillräckligt för att Cavs ska vinna ett par matcher mer än Pistons. Ett annat utropstecken kanske är att jag tippat New York på åttondeplatsen, och därmed i slutspel. Det är en vild gissning, som enbart är baserad på att Knicks såg bra ut i sin första match, och på hur Mike D'Antoni omvandlade Phoenix Suns till ett slutspelslag i sitt första år som coach där.
Western Conference:
1. LA Lakers
2. Houston Rockets
3. Utah Jazz
4. New Orleans Hornets
5. San Antonio Spurs
6. Phoenix Suns
7. Dallas Mavericks
8. Denver Nuggets
9. Portland Trailblazers
10. LA Clippers
11. Golden State Warriors
12. Minnesota Timberwolves
13. Sacramento Kings
14. Memphis Grizzlies
15. Oklahoma City Thunder
Lakers har bredden och djupet och stjärnan för att komma in som etta i väst. Sen blir det gammal god huggsexa om andraplatsen mellan New Orleans och Houston, i vilken jag tror på Rockets, igen på grund av lagets djup. Dom har många spelare som kan bidra med goda insatser. San Antonio, Phoenix och Dallas fortsätter dala något, och jag hoppas att Denver kan få ta sig till slutspel i år igen, men det är låååångt ifrån säkert. Hur ska defensiven te sig utan Marcus Camby i mitten? Ingen som vet, ingen som vet. Just det, Utah Jazz kommer vara ohyggligt bra också.
MVP: Lebron James.
Hans statistik kommer vara så omänskligt grym att den skulle kunna får Hitler att gråta. Och jag har honom på mitt fantasy-lag! Suck it, monkeys!!!
MIP: Wilson Chandler.
Den unge mannen som kommer få mycket speltid och många chanser att skjuta i Mike D'Antonis Knicks. Jag chansar på att han visar mad skillz.
Coach of the year: Jerry Sloan.
Som obotlig Utah Jazz-hatare kommer jag propagera för fullt för att Sloan ska få denna honorar för coacher denna säsong. Jag är nämligen fullständigt övertygad om att Sloan aldrig kommer sluta coacha förrän han kammar hem denna utmärkelse. Och som rabiat Jazz-motståndare känns det ju som att det är dags för dom att börja suga igen. Något som knappast kommer hända så länge denna förargligt briljanta coach drar i trådarna.
Rookie of the year: OJ Mayo.
Jag trodde tills för ett par dagar sen på vår gamle (hoho) vän Greg Oden för årets nykomling, men så går karln och ser till att skada sig direkt i NBA-debuten! Vilket antiklimax. Jag känner mig sviken. Därför tippar jag nu att mannen med matnamnet, OJ Mayo, blir tilldelad utmärkelsen. Han kommer spela i ett riktigt uselt lag, vilket betyder att han kommer få skjuta en massa och troligtvis steka upp en ordentlig statistik-burgare. Och det brukar ju räcka för att vinna rookie of the year.
6th man: JR Smith.
Han borde få starta för Denver Nuggets. Nu gör han inte det. JR Smith kommer istället att dyka upp från bänken med sin vanliga oh-shit-jag-kommer-bara-spela-i-25-minuter-nu-måste-jag-göra-20-poäng-snabbt-som-fan-mentalitet. Med andra ord, han kommer slänga upp så många skott han hinner och det kommer att resultera i många imponerande aftnar. Särskilt som han nu också är ett år äldre, och då kanske även ett år mer kontrollerad.
All-NBA 1st:
c Dwight Howard
pf Tim Duncan
sf Lebron James
sg Kobe Bryant
pg Chris Paul
fredag 31 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
Hoop Dreams League Fantasy Draft 08
Årets Fantasy-draft gick äntligen av stapeln nu i söndags. Vintertidsomställningen ledde till vissa missförstånd varför några lag inte anslutit i draftens inledning. Basketprofset Egal var inte inloggad alls och fick hela sitt lag autodraftat. Annars stabil draft med kanske aningens för lite trash-talk i draftchatten.
Vår eminenta liga är av ROTO-karaktär där vi räknar kategorierna FG%, poäng, straff%, trepoängare, assists, rebounds, steals, blockar och turn-overs (en kategori som många ligor inte tar med men som jag tycker ger spelet en extra dimension).
Draften var ormlik, det vill säga att turordningen vänds för varje runda, allt för allas trivsel och för ett rättvisare system. Jag har nedan listat alla picks samt vem som stod för valet. Inom parentesen ser ni först varje spelares genomsnittliga draftposition och sedan spelarens placering i ESPN:s Top190-lista.
Här var vad som gick down:
Runda 1:
1. Chris Paul (3.3/2), Stefan
2. Kobe Bryant (1.7/3), Patrik
3. Amare Stoudemire (3.5/4), Jag
4. Lebron James (2.4/1), Jakob
5. Steve Nash (7.4/6), Sam
6. Dirk Nowitzki (6.4/7), Petter
7. Dwight Howard (8.1/17), Viktor
8. Shawn Marion (10.4/12), Johan
9. Kevin Garnett (8.7/9), Egal
Förstarundan är egentligen den mest ointressanta eftersom de flesta picks är sjukt uppenbara. Stefan satsade sina pengar på Paul och gick genast upp i favoritskap i kategorierna assists och steals. Patrik som valde tvåa hade nog egentligen tänk välja Lebron men hade dataproblem och fick Kobe autodraftad. Själv satsade jag på STAT och hoppas att han i sin nya PF-roll kommer spela mer och bättre än tidigare. Att jag dessutom kan lista honom som center är guld värt.
Runda 2:
10. Dwayne Wade (8.2/5), Egal
11. Allen Iverson (11.5/10), Johan
12. Deron Williams (11.3/14), Viktor
13. Danny Granger (26.4/19), Petter
14. Marcus Camby (15.8/25), Sam
15. Elton Brand (15.8/11), Jakob
16. Baron Davis (16.3/18), Jag
17. Carmelo Anthony (19.3/21), Patrik
18. Caron Butler (35.1/30), Stefan
Här höjer jag på mina ögonbryn inför tre picks nämligen Granger, Anthony och Butler. Granger och Melo valdes förmodligen en runda för tidigt och Stefan måste ha väldigt stora förhoppningar, alternativt inside-info om Caron Butler eftersom han valde honom två rundor tidigare än vad både allmänheten och ESPN:S proffs skulle ha gjort. Jag själv tror i och för sig att Caron kommer vara grym men redan i runda 2? Nja, Stefan.
Runda 3:
19. Al Jefferson (30.5/13), Stefan
20. Chauncey Billups (18.0/34), Patrik
21. Rashard Lewis (31.7/36), Jag
22. Josh Smith (17.7/8), Jakob
23. Tim Duncan (19.2/15), Sam
24. Jose Calderon (36.4/33), Petter
25. Carlos Boozer (26.9/26), Viktor
26. Jermaine O'Neal (83.9/69), Johan
27. Vince Carter (21.9/27), Egal
Dock reparerade Stefan allt direkt i den tredje rundan då han draftade Al Jefferson som nog borde ha gått i den föregående rundan. Mitt val av Rashard kom lite oväntat för några men jag tyckte han passade bra in i min strategi och jag tror han kommer vara bättre än någonsin i år. För övrigt var Petter kanske lite väl kvick att roffa åt sig Calderon och Johan gjorde draftens sämsta val i Jermaine O'Neal. Jag tror JO kommer vara bättre än på länge i Toronto men även om han kommer tillbaka till sin gamla All-Starform är 26:e plats på tok för tidigt.
Runda 4:
28. Andre Igoudala (22.3/20), Egal
29. David West (40.3/32), Johan
30. Rudy Gay (28.1/22), Viktor
31. Joe Johnson (27.9/16), Petter
32. Paul Pierce (23.3/24), Sam
33. Kevin Durant (32.6/41), Jakob
34. Tracy McGrady (59.0/56), Jag
35. Chris Bosh (30.4/23), Patrik
36. Kevin Martin (42.1/35), Stefan
Här fick jag totalt hjärn-släpp. Jag satt och väntade på en SG eller SF men såg i tur och ordning Vince, Iggy, Rudy Gay, Joe Johnson, Paul Pierce och Kevin Durant försvinna framför mig. Men istället för att välja en till superb PF i Chris Bosh eller Jason Richardson (som jag ironiskt nog inte valde på grund av skaderisken, HELLO! Trodde jag att T-Mac var ett säkrare val?) drog jag till med McGrady tre rundor för tidigt, minst! Fast å andra sidan, om McGrady håller sig frisk och kry nu när han får extra hjälp av Ron Artest kan det här nog vara en bra pick. Men en skadefri T-Mac låter ungefär lika troligt som snö i Sahara.
Runda 5:
37. Pau Gasol (36.5/31), Stefan
38. Jason Richardson (34.9/28), Patrik
39. Rasheed Wallace (44.3/55), Jag
40. Jason Kidd (24.2/39), Jakob
41. Antawn Jamison (45.2/40), Sam
42. Andrew Bynum (76.9/52), Petter
43. Yao Ming (32.8/29), Viktor
44. Tony Parker (60.0/62), Johan
45. Mike Dunleavy (36.9/44), Egal
Petter verkade ha läst för mycket L.A.-baserade bloggar eftersom han hoppade på Bynum-bandwagonen redan i femterundan. Att Johan tog Tony Parker var nog lite väl tidigt det också. Själv botade jag mitt need4sheed och hoppas att den skäggige gaphalsen kommer få en nytändning under nye coachen Michael Curry. Sen slänger han
ju i en och annan trepoängare också.
Runda 6:
46. Hedo Turkoglu (41.5/37), Egal
47. Lamar Odom (48.6/46), Johan
48. Manu Ginobili (47.1/71), Viktor
49. Devin Harris (74.6/51), Petter
50. Greg Oden (46.5/72), Sam
51. Andre Miller (49.7/50), Jakob
52. Jamal Crawford (66.1/48), Jag
53. Ray Allen (42.8/61), Patrik
54. Brandon Roy (58.1/42), Stefan
Tre picks i rad, Manu/Devin Harris/Oden, som kanske var lite förhastade. Devin Harris rankades i och för sig som 51:a av ESPN-profsen men en skadad Ginobili och rookien Oden så här tidigt vinner nog inga fantasymästerskap.
Runda 7:
55. Mehmet Okur (77.0/54), Stefan
56. Ron Artest (57.7/38), Patrik
57. Mo Williams (69.5/53), Jag
58. Andrew Bogut (83.2/60), Jakob
59. Stephen Jackson (68.4/45), Sam
60. David Lee (77.2/91), Petter
61. Jason Terry (48.0/78), Viktor
62. Gerald Wallace (61.7/43), Johan
63. Michael Redd (45.3/47), Egal
Stabil runda bortsett från Petters pick David Lee. Även om Lees nummer kommer öka i och med hans nya starterjobb samt Knicks snabbare spelstil så var det här lite väl tidigt. Fast lika barn leka bäst så det kanske var lika bra att hustlern Petter valde hustlern David.
Runda 8:
64. Leandro Barbosa (57.9/76), Egal
65. Ben Gordon (63.7/99), Johan
66. Mike Miller (57.9/49), Viktor
67. Corey Magette (80.0/67), Petter
68. Michael Beasley (56.3/65), Sam
69. Al Horford (57.1/59), Jakob
70. Richard Jefferson (73.0/68), Jag
71. Peja Stojakovic (61.1/84), Patrik
72. Andris Biedrins (68.6/70), Stefan
Bortsett från små frågetecken efter Ben Gordon och Peja Stojakovic var det här en med gott omdömme genomförd runda.
Runda 9:
73. Josh Howard (69.8/58), Stefan
74. Andrei Kirilenko (60.1/95) Patrik
75. Zydrunas Ilgauskas (76.6/89), Jag
76. Richard Hamilton (70.0/94), Jakob
77. Raymond Felton (88.9/77), Sam
78. Brad Miller (74.9/66), Petter
79. T.J. Ford (91.1/75), Viktor
80. LaMarcus Aldridge (78.1/63), Johan
81. Luol Deng (61.2/73), Egal
Inga fantastiska picks eller fadäser. Experterna torde nog invända mot min Zydrunas-pick och Jakobs Rip-Pick. Men allmänheten älskar de.
Runda 10:
82. Ricky Davis (73.2/87), Egal
83. Samuel Dalembert (95.1/86), Johan
84. O.J. Mayo (102.4/118), Viktor
85. Mike Bibby (90.1/64), Petter
86. Derrick Rose (94.0/97), Sam
87. Gilbert Arenas (61.5/81), Jakob
88. Al Harrington (95.7/96), Jag
89. Shane Battier (86.5/129), Patrik
90. Rajon Rondo (86.6/85), Stefan
Hade det inte varit för att jag förra säsongen satt med en skadad Gilbert Arenas på min fantasybänk hela säsongen hade jag nog valt honom innan Jakob här fick chansen att stjäla honom.
Runda 11:
91. Troy Murphy (94.1/98), Stefan
92. Kirk Hinrich (83.8/82), Patrik
93. Chris Kaman (77.0/74), Jag
94. Emeka Okafor (83.4/57), Jakob
95. Tyson Chandler (70.9/80), Sam
96. John Salmons (99.6/88), Petter
97. Anthony Parker (90.5/112), Viktor
98. Jamaal Tinsley (-/186), Johan
99. Jamario Moon (93.6/106), Egal
Stefan panikpickade Troy Murphy men någon större gås av det hela tror jag inte det blir. Att ha Troy Murphy i laget sänker i och för sig street-credden men han kommer nog vara produktiv både i Pacers och i fantasin. Här plockade även Sam upp Tyson Chandler som vi andra aktat oss för på grund av hans dåliga straff%. Här tror ja även att både Patrik och Viktor fick annat för sig och började autodrafta.
Runda 12:
100. Francisco Garcia (97.4/101), Egal
101. Brandon Bass (-/169), Johan
102. Monta Ellis (72.2/83), Viktor
103. Charlie Villanueva (119.7/93), Petter
104. Tayshaun Prince (96.3/131), Sam
105. Randy Foye (105.9/79), Jakob
106. Zach Randolph (98.4/92), Jag
107. Rafer Alston (102.7/103), Patrik
108. J.R. Smith (113.6/120), Stefan
Viktor fick ännu en otillgänglig spelare i moped-Monta och startar säsongen med tre spelare som är oanvändbara. Jakob snatchade Randy Foye mitt framför näsan på mig och jag valde istället ytterligare en pf/c i Zach Randolph. Förhoppningsvist kommer Zach vara grym i D'Antonis system så jag gråter inte allt för mycket över spilld Minnesota-mjölk.
Runda 13:
109. Ronnie Brewer (111.7/130), Stefan
110. Kevin Love (95.5/136), Patrik
111. Marc Gasol (114.3/124), Jag
112. Russell Westbrook (119.4/142), Jakob
113. Jianlian Yi (-/170), Sam
114. Rudy Fernandez (-/127), Petter
115. Drew Gooden (106.9/107), Viktor
116. Mickael Pietrus (108.0/109), Johan
117. Joakim Noah (108.7/108), Egal
Kapprusning efter rookies då vår liga har som regel att alla lag minst ska ha en rookie vid alla tillfällen. Jag hade egentligen hoppats på Kevin Love men autodraftande Patrik plockade upp honom alldeles före mig så jag fick nöja mig med lillebrorsan Gasol, som väl inte är fy skam. Jag tror han kan vara bland de 5 mest produktiva rookiesarna i år. Frågan är dock om han trots det är värd att aktiveras?
Runda 14:
118. Derek Fisher (107.4/158), Egal
119. Boris Diaw (111.6/128), Johan
120. Jameer Nelson (110.8/104), Viktor
121. Kenyon Martin (114.8/114), Petter
122. Tyrus Thomas (-/144), Sam
123. Ramon Sessions (121.7/123), Jakob
124. Travis Outlaw (-/147), Jag
125. Marvin Williams (110.0/102), Patrik
126. Thaddeus Young (114.6/105), Stefan
Här chansades det hej villt. Eftersom de sista omgångarna ändå bara bjuder på rätt tråkiga spelare kan det vara en bra idé att bara satsa på lovande spelare och folk som ser ut att ha en break-outsäsong. Jakob krönte sin Ramon Sessions direkt till årets Most Improved Player.
Runda 15:
127. Mario Chalmers (-/162), Stefan
128. Kendrick Perkins (120.7/166), Patrik
129. Andrea Bargnani (-/156), Jag
130. Matt Barnes (-/146), Jakob
131. Luis Scola (118.0/133), Sam
132. Beno Udrih (119.6/90), Petter
133. Grant Hill (116.3/149), Viktor
134. Udonis Haslem (-/167), Johan
135. Earl Watson (120.2/135), Egal
Sista rundan. Petter kan ha gjort ett tjän i Beno Udrih annars får nog de flesta hoppas på att de har fru fortuna med sig. Jag håller tummarna för att Andrea Bargnani ska hitta sig själv på bänken i Toronto och ta ligan med storm!
I det stora hela är jag rätt nöjd med min draft. Jag ångrar T-Macpicken som fan och sedan förstår jag inte varför jag draftade så många centrar då det var en SG jag behövde egentligen. Tappade lite fokus ett tag också och gled iväg lite från min strategi vilket ju inte var optimalt. Tror dock inte att det skedde alltför stor oreda under den perioden.
Men nu är det över och inatt börjar säsongen. Game on!
Sistafemman över orsaker för varför vi älskar NBA kommer komma asap och säsongs-previews kan ni förhoppningsvist läsa, en aning efterblivet, till helgen.
Vår eminenta liga är av ROTO-karaktär där vi räknar kategorierna FG%, poäng, straff%, trepoängare, assists, rebounds, steals, blockar och turn-overs (en kategori som många ligor inte tar med men som jag tycker ger spelet en extra dimension).
Draften var ormlik, det vill säga att turordningen vänds för varje runda, allt för allas trivsel och för ett rättvisare system. Jag har nedan listat alla picks samt vem som stod för valet. Inom parentesen ser ni först varje spelares genomsnittliga draftposition och sedan spelarens placering i ESPN:s Top190-lista.
Här var vad som gick down:
Runda 1:
1. Chris Paul (3.3/2), Stefan
2. Kobe Bryant (1.7/3), Patrik
3. Amare Stoudemire (3.5/4), Jag
4. Lebron James (2.4/1), Jakob
5. Steve Nash (7.4/6), Sam
6. Dirk Nowitzki (6.4/7), Petter
7. Dwight Howard (8.1/17), Viktor
8. Shawn Marion (10.4/12), Johan
9. Kevin Garnett (8.7/9), Egal
Förstarundan är egentligen den mest ointressanta eftersom de flesta picks är sjukt uppenbara. Stefan satsade sina pengar på Paul och gick genast upp i favoritskap i kategorierna assists och steals. Patrik som valde tvåa hade nog egentligen tänk välja Lebron men hade dataproblem och fick Kobe autodraftad. Själv satsade jag på STAT och hoppas att han i sin nya PF-roll kommer spela mer och bättre än tidigare. Att jag dessutom kan lista honom som center är guld värt.
Runda 2:
10. Dwayne Wade (8.2/5), Egal
11. Allen Iverson (11.5/10), Johan
12. Deron Williams (11.3/14), Viktor
13. Danny Granger (26.4/19), Petter
14. Marcus Camby (15.8/25), Sam
15. Elton Brand (15.8/11), Jakob
16. Baron Davis (16.3/18), Jag
17. Carmelo Anthony (19.3/21), Patrik
18. Caron Butler (35.1/30), Stefan
Här höjer jag på mina ögonbryn inför tre picks nämligen Granger, Anthony och Butler. Granger och Melo valdes förmodligen en runda för tidigt och Stefan måste ha väldigt stora förhoppningar, alternativt inside-info om Caron Butler eftersom han valde honom två rundor tidigare än vad både allmänheten och ESPN:S proffs skulle ha gjort. Jag själv tror i och för sig att Caron kommer vara grym men redan i runda 2? Nja, Stefan.
Runda 3:
19. Al Jefferson (30.5/13), Stefan
20. Chauncey Billups (18.0/34), Patrik
21. Rashard Lewis (31.7/36), Jag
22. Josh Smith (17.7/8), Jakob
23. Tim Duncan (19.2/15), Sam
24. Jose Calderon (36.4/33), Petter
25. Carlos Boozer (26.9/26), Viktor
26. Jermaine O'Neal (83.9/69), Johan
27. Vince Carter (21.9/27), Egal
Dock reparerade Stefan allt direkt i den tredje rundan då han draftade Al Jefferson som nog borde ha gått i den föregående rundan. Mitt val av Rashard kom lite oväntat för några men jag tyckte han passade bra in i min strategi och jag tror han kommer vara bättre än någonsin i år. För övrigt var Petter kanske lite väl kvick att roffa åt sig Calderon och Johan gjorde draftens sämsta val i Jermaine O'Neal. Jag tror JO kommer vara bättre än på länge i Toronto men även om han kommer tillbaka till sin gamla All-Starform är 26:e plats på tok för tidigt.
Runda 4:
28. Andre Igoudala (22.3/20), Egal
29. David West (40.3/32), Johan
30. Rudy Gay (28.1/22), Viktor
31. Joe Johnson (27.9/16), Petter
32. Paul Pierce (23.3/24), Sam
33. Kevin Durant (32.6/41), Jakob
34. Tracy McGrady (59.0/56), Jag
35. Chris Bosh (30.4/23), Patrik
36. Kevin Martin (42.1/35), Stefan
Här fick jag totalt hjärn-släpp. Jag satt och väntade på en SG eller SF men såg i tur och ordning Vince, Iggy, Rudy Gay, Joe Johnson, Paul Pierce och Kevin Durant försvinna framför mig. Men istället för att välja en till superb PF i Chris Bosh eller Jason Richardson (som jag ironiskt nog inte valde på grund av skaderisken, HELLO! Trodde jag att T-Mac var ett säkrare val?) drog jag till med McGrady tre rundor för tidigt, minst! Fast å andra sidan, om McGrady håller sig frisk och kry nu när han får extra hjälp av Ron Artest kan det här nog vara en bra pick. Men en skadefri T-Mac låter ungefär lika troligt som snö i Sahara.
Runda 5:
37. Pau Gasol (36.5/31), Stefan
38. Jason Richardson (34.9/28), Patrik
39. Rasheed Wallace (44.3/55), Jag
40. Jason Kidd (24.2/39), Jakob
41. Antawn Jamison (45.2/40), Sam
42. Andrew Bynum (76.9/52), Petter
43. Yao Ming (32.8/29), Viktor
44. Tony Parker (60.0/62), Johan
45. Mike Dunleavy (36.9/44), Egal
Petter verkade ha läst för mycket L.A.-baserade bloggar eftersom han hoppade på Bynum-bandwagonen redan i femterundan. Att Johan tog Tony Parker var nog lite väl tidigt det också. Själv botade jag mitt need4sheed och hoppas att den skäggige gaphalsen kommer få en nytändning under nye coachen Michael Curry. Sen slänger han
ju i en och annan trepoängare också.
Runda 6:
46. Hedo Turkoglu (41.5/37), Egal
47. Lamar Odom (48.6/46), Johan
48. Manu Ginobili (47.1/71), Viktor
49. Devin Harris (74.6/51), Petter
50. Greg Oden (46.5/72), Sam
51. Andre Miller (49.7/50), Jakob
52. Jamal Crawford (66.1/48), Jag
53. Ray Allen (42.8/61), Patrik
54. Brandon Roy (58.1/42), Stefan
Tre picks i rad, Manu/Devin Harris/Oden, som kanske var lite förhastade. Devin Harris rankades i och för sig som 51:a av ESPN-profsen men en skadad Ginobili och rookien Oden så här tidigt vinner nog inga fantasymästerskap.
Runda 7:
55. Mehmet Okur (77.0/54), Stefan
56. Ron Artest (57.7/38), Patrik
57. Mo Williams (69.5/53), Jag
58. Andrew Bogut (83.2/60), Jakob
59. Stephen Jackson (68.4/45), Sam
60. David Lee (77.2/91), Petter
61. Jason Terry (48.0/78), Viktor
62. Gerald Wallace (61.7/43), Johan
63. Michael Redd (45.3/47), Egal
Stabil runda bortsett från Petters pick David Lee. Även om Lees nummer kommer öka i och med hans nya starterjobb samt Knicks snabbare spelstil så var det här lite väl tidigt. Fast lika barn leka bäst så det kanske var lika bra att hustlern Petter valde hustlern David.
Runda 8:
64. Leandro Barbosa (57.9/76), Egal
65. Ben Gordon (63.7/99), Johan
66. Mike Miller (57.9/49), Viktor
67. Corey Magette (80.0/67), Petter
68. Michael Beasley (56.3/65), Sam
69. Al Horford (57.1/59), Jakob
70. Richard Jefferson (73.0/68), Jag
71. Peja Stojakovic (61.1/84), Patrik
72. Andris Biedrins (68.6/70), Stefan
Bortsett från små frågetecken efter Ben Gordon och Peja Stojakovic var det här en med gott omdömme genomförd runda.
Runda 9:
73. Josh Howard (69.8/58), Stefan
74. Andrei Kirilenko (60.1/95) Patrik
75. Zydrunas Ilgauskas (76.6/89), Jag
76. Richard Hamilton (70.0/94), Jakob
77. Raymond Felton (88.9/77), Sam
78. Brad Miller (74.9/66), Petter
79. T.J. Ford (91.1/75), Viktor
80. LaMarcus Aldridge (78.1/63), Johan
81. Luol Deng (61.2/73), Egal
Inga fantastiska picks eller fadäser. Experterna torde nog invända mot min Zydrunas-pick och Jakobs Rip-Pick. Men allmänheten älskar de.
Runda 10:
82. Ricky Davis (73.2/87), Egal
83. Samuel Dalembert (95.1/86), Johan
84. O.J. Mayo (102.4/118), Viktor
85. Mike Bibby (90.1/64), Petter
86. Derrick Rose (94.0/97), Sam
87. Gilbert Arenas (61.5/81), Jakob
88. Al Harrington (95.7/96), Jag
89. Shane Battier (86.5/129), Patrik
90. Rajon Rondo (86.6/85), Stefan
Hade det inte varit för att jag förra säsongen satt med en skadad Gilbert Arenas på min fantasybänk hela säsongen hade jag nog valt honom innan Jakob här fick chansen att stjäla honom.
Runda 11:
91. Troy Murphy (94.1/98), Stefan
92. Kirk Hinrich (83.8/82), Patrik
93. Chris Kaman (77.0/74), Jag
94. Emeka Okafor (83.4/57), Jakob
95. Tyson Chandler (70.9/80), Sam
96. John Salmons (99.6/88), Petter
97. Anthony Parker (90.5/112), Viktor
98. Jamaal Tinsley (-/186), Johan
99. Jamario Moon (93.6/106), Egal
Stefan panikpickade Troy Murphy men någon större gås av det hela tror jag inte det blir. Att ha Troy Murphy i laget sänker i och för sig street-credden men han kommer nog vara produktiv både i Pacers och i fantasin. Här plockade även Sam upp Tyson Chandler som vi andra aktat oss för på grund av hans dåliga straff%. Här tror ja även att både Patrik och Viktor fick annat för sig och började autodrafta.
Runda 12:
100. Francisco Garcia (97.4/101), Egal
101. Brandon Bass (-/169), Johan
102. Monta Ellis (72.2/83), Viktor
103. Charlie Villanueva (119.7/93), Petter
104. Tayshaun Prince (96.3/131), Sam
105. Randy Foye (105.9/79), Jakob
106. Zach Randolph (98.4/92), Jag
107. Rafer Alston (102.7/103), Patrik
108. J.R. Smith (113.6/120), Stefan
Viktor fick ännu en otillgänglig spelare i moped-Monta och startar säsongen med tre spelare som är oanvändbara. Jakob snatchade Randy Foye mitt framför näsan på mig och jag valde istället ytterligare en pf/c i Zach Randolph. Förhoppningsvist kommer Zach vara grym i D'Antonis system så jag gråter inte allt för mycket över spilld Minnesota-mjölk.
Runda 13:
109. Ronnie Brewer (111.7/130), Stefan
110. Kevin Love (95.5/136), Patrik
111. Marc Gasol (114.3/124), Jag
112. Russell Westbrook (119.4/142), Jakob
113. Jianlian Yi (-/170), Sam
114. Rudy Fernandez (-/127), Petter
115. Drew Gooden (106.9/107), Viktor
116. Mickael Pietrus (108.0/109), Johan
117. Joakim Noah (108.7/108), Egal
Kapprusning efter rookies då vår liga har som regel att alla lag minst ska ha en rookie vid alla tillfällen. Jag hade egentligen hoppats på Kevin Love men autodraftande Patrik plockade upp honom alldeles före mig så jag fick nöja mig med lillebrorsan Gasol, som väl inte är fy skam. Jag tror han kan vara bland de 5 mest produktiva rookiesarna i år. Frågan är dock om han trots det är värd att aktiveras?
Runda 14:
118. Derek Fisher (107.4/158), Egal
119. Boris Diaw (111.6/128), Johan
120. Jameer Nelson (110.8/104), Viktor
121. Kenyon Martin (114.8/114), Petter
122. Tyrus Thomas (-/144), Sam
123. Ramon Sessions (121.7/123), Jakob
124. Travis Outlaw (-/147), Jag
125. Marvin Williams (110.0/102), Patrik
126. Thaddeus Young (114.6/105), Stefan
Här chansades det hej villt. Eftersom de sista omgångarna ändå bara bjuder på rätt tråkiga spelare kan det vara en bra idé att bara satsa på lovande spelare och folk som ser ut att ha en break-outsäsong. Jakob krönte sin Ramon Sessions direkt till årets Most Improved Player.
Runda 15:
127. Mario Chalmers (-/162), Stefan
128. Kendrick Perkins (120.7/166), Patrik
129. Andrea Bargnani (-/156), Jag
130. Matt Barnes (-/146), Jakob
131. Luis Scola (118.0/133), Sam
132. Beno Udrih (119.6/90), Petter
133. Grant Hill (116.3/149), Viktor
134. Udonis Haslem (-/167), Johan
135. Earl Watson (120.2/135), Egal
Sista rundan. Petter kan ha gjort ett tjän i Beno Udrih annars får nog de flesta hoppas på att de har fru fortuna med sig. Jag håller tummarna för att Andrea Bargnani ska hitta sig själv på bänken i Toronto och ta ligan med storm!
I det stora hela är jag rätt nöjd med min draft. Jag ångrar T-Macpicken som fan och sedan förstår jag inte varför jag draftade så många centrar då det var en SG jag behövde egentligen. Tappade lite fokus ett tag också och gled iväg lite från min strategi vilket ju inte var optimalt. Tror dock inte att det skedde alltför stor oreda under den perioden.
Men nu är det över och inatt börjar säsongen. Game on!
Sistafemman över orsaker för varför vi älskar NBA kommer komma asap och säsongs-previews kan ni förhoppningsvist läsa, en aning efterblivet, till helgen.
söndag 26 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 6
Orsak 6: Gotta be the shoes
I samband med att mitt basketintresse började anta näst intill episka proportioner i mitten på 90-talet började jag även, såsom många andra basketfantaster, intressera mig för skor. Sedan dess har mitt skointresse också det eskalerat, även om det, precis som världsekonomin gjort den senaste tiden, genomgått en regression sedan toppnoteringen runt 2006 då jag jobbade som lagerchef på en skobutik i London.
Detta skointresse har inte bara lett till drivor av sneakers, främst av märket Nike, utan även en hel del mer eller mindre vettig fakta och kunskap i ämnet. För skor är nämligen så mycket mer än sportartiklar eller fashion för mig. Det är teknik, uppfinningsrikedom, färgkombinationer och estetik. Det är konst.
Mina första riktiga basketskor var ett par svart-vita Nikes som jag tyvärr både har tappat bort och glömt namnet på. Bra och fina var de däremot. Sedan dess har åtskilliga par basketskor kommit och gått.
Jag kommer ihåg det som igår när jag släntrade in på sneakers'n'stuff i Stokholm oc köpte ett par And1 Tochillin just som det tuffa streetballmärket hade kommit till Sverige. Några par And1's till blev det men oftast har jag hållt mig till min första kärlek Nike, varför jag idag har ett 40-tal par Nikes i olika färger och modeller liggandes hemma. Och än fler par skor är det som kommit och gått.
Ett tag hade jag som strategi att alltid välja basketskor med synliga luftkuddsdämpningar. Vad som oftast hände var nämligen att dessa luftkuddar efter ett par månaders hårt utnyttjande sprack varvid man kunde reklamera dosorna och få ett par helt box fresh tillbaka.
Allt som åren gått och veckopengar har bytts mot månadspengar som bytts mot lön och studiebidrag så har skoinköpen ökat markant. Nu har jag tre par basketskor som jag spelar med inomhus samt 3-4 par som jag använder utomhus. Utöver de har jag ett 30-tal som jag bara använder som vanliga sneakers. Det kan tyckas sjukt för många men för mig är det fullt normalt. För mig är det ingen fråga om masskonsumtion eller dylikt utan ett genuint intresse precis som andra intresserar sig för vin, snickeri eller bilar.
Och återigen så står NBA-basketen där att tacka. Tack NBA-basketen!
I samband med att mitt basketintresse började anta näst intill episka proportioner i mitten på 90-talet började jag även, såsom många andra basketfantaster, intressera mig för skor. Sedan dess har mitt skointresse också det eskalerat, även om det, precis som världsekonomin gjort den senaste tiden, genomgått en regression sedan toppnoteringen runt 2006 då jag jobbade som lagerchef på en skobutik i London.Detta skointresse har inte bara lett till drivor av sneakers, främst av märket Nike, utan även en hel del mer eller mindre vettig fakta och kunskap i ämnet. För skor är nämligen så mycket mer än sportartiklar eller fashion för mig. Det är teknik, uppfinningsrikedom, färgkombinationer och estetik. Det är konst.
Mina första riktiga basketskor var ett par svart-vita Nikes som jag tyvärr både har tappat bort och glömt namnet på. Bra och fina var de däremot. Sedan dess har åtskilliga par basketskor kommit och gått.
Jag kommer ihåg det som igår när jag släntrade in på sneakers'n'stuff i Stokholm oc köpte ett par And1 Tochillin just som det tuffa streetballmärket hade kommit till Sverige. Några par And1's till blev det men oftast har jag hållt mig till min första kärlek Nike, varför jag idag har ett 40-tal par Nikes i olika färger och modeller liggandes hemma. Och än fler par skor är det som kommit och gått.
Ett tag hade jag som strategi att alltid välja basketskor med synliga luftkuddsdämpningar. Vad som oftast hände var nämligen att dessa luftkuddar efter ett par månaders hårt utnyttjande sprack varvid man kunde reklamera dosorna och få ett par helt box fresh tillbaka.
Allt som åren gått och veckopengar har bytts mot månadspengar som bytts mot lön och studiebidrag så har skoinköpen ökat markant. Nu har jag tre par basketskor som jag spelar med inomhus samt 3-4 par som jag använder utomhus. Utöver de har jag ett 30-tal som jag bara använder som vanliga sneakers. Det kan tyckas sjukt för många men för mig är det fullt normalt. För mig är det ingen fråga om masskonsumtion eller dylikt utan ett genuint intresse precis som andra intresserar sig för vin, snickeri eller bilar.
Och återigen så står NBA-basketen där att tacka. Tack NBA-basketen!
fredag 24 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 7
Orsak 7: Kändispubliken
Få sportevenemang drar så mycket kändisar som basket. Och även om jag kanske inte tycker om alla kändisar så är det ändå något speciellt att se Jack Nicholson, Spike Lee, Jessica Alba (Hello!), Jay-Z and the likes vid sidlinjerna och i publikhavet. De blir liksom mänskliga. Eller är det jag som börjar känna mig som en kändis?
Hur som haver så gillar jag det, om än inte på samma sätt som Nicole Richie verkar gilla Kobe Bryant;
Få sportevenemang drar så mycket kändisar som basket. Och även om jag kanske inte tycker om alla kändisar så är det ändå något speciellt att se Jack Nicholson, Spike Lee, Jessica Alba (Hello!), Jay-Z and the likes vid sidlinjerna och i publikhavet. De blir liksom mänskliga. Eller är det jag som börjar känna mig som en kändis? Hur som haver så gillar jag det, om än inte på samma sätt som Nicole Richie verkar gilla Kobe Bryant;
torsdag 23 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 8
Orsak 8: Reglementet
Först och främst vill jag bara klargöra att det är hur reglerna är utformade som jag gillar och inte hur de efterföljs, för det bizznizzet kan ju vara minst sagt shady.
NBA är ju nämligen kanske världens mest dynamiska organisation när det gäller dess reglemente. Om vi tar fotboll som jämförelse så har ju den inte ändras mer än att man någon gång under medeltiden bestämde sig för att spela med lag istället för hela byar och att man inte fick slåss med högrepar och andra tillhyggen. Hur länge har de inte tjatat om målkameror och dylikt till exempel?
Nej, NBA är grejen. Där hittar man hela tiden på nya regler för att utveckla spelet till det bättre, det vill säga så att spelet ska bli mer rättvist och publikfriande. Tänk att NBA har genomdrivit regeländringar som medfört allt från trepoängslinjer (för att de små killarna och tjejerna skulle kunna hävda sig) och tresekundersområden (så att inte Wilt och company skulle kunna bänka sig under korgen) till 24-sekundersklockor (så att folk inte skulle kunna springa omkring och passa och studsa tills det att matchuret tog slut så fort de knipit en liten ledning) och bakåtspelsregeln (se föregående parentes) allt för att skapa bättre underhållning för dig och mig.
Hur många lagidrotter skulle inte bli sjukt mycket roligare bara av att införa bakåtspelsregeln, alltså att när det bollförande laget passerat halvplan är det rakt på mål som gäller och inga själsligt förlamande bakåtpassningar? Samma med 24-sekundersklockan. Visst, handbollen har någon slags passivitetsvarning som domarna måttar ut mellan tummen och pekfingret men vore det inte bättre om handbollslagen skulle få, säg, 30 sekunder på sig att göra mål? Jo det vore det.
Därför tycker jag att samtliga lag-bollsporter, pingis-dubbeln borträknad för den är så optimal som den kan bli, skulle snegla med ett öga bort mot basketparketten och ta efter ett och annat. Om inte någon speciell regel så åtminstone den pinne-i-arslet-fria inställning NBA verkar ha till reglementet - det är inga grundlagar vi har att göra med, det är spelregler! Och om man på något sätt kan ändra reglerna för att främja spelet för de spelande eller de åskådande, må så ske!
Först och främst vill jag bara klargöra att det är hur reglerna är utformade som jag gillar och inte hur de efterföljs, för det bizznizzet kan ju vara minst sagt shady.
NBA är ju nämligen kanske världens mest dynamiska organisation när det gäller dess reglemente. Om vi tar fotboll som jämförelse så har ju den inte ändras mer än att man någon gång under medeltiden bestämde sig för att spela med lag istället för hela byar och att man inte fick slåss med högrepar och andra tillhyggen. Hur länge har de inte tjatat om målkameror och dylikt till exempel?
Nej, NBA är grejen. Där hittar man hela tiden på nya regler för att utveckla spelet till det bättre, det vill säga så att spelet ska bli mer rättvist och publikfriande. Tänk att NBA har genomdrivit regeländringar som medfört allt från trepoängslinjer (för att de små killarna och tjejerna skulle kunna hävda sig) och tresekundersområden (så att inte Wilt och company skulle kunna bänka sig under korgen) till 24-sekundersklockor (så att folk inte skulle kunna springa omkring och passa och studsa tills det att matchuret tog slut så fort de knipit en liten ledning) och bakåtspelsregeln (se föregående parentes) allt för att skapa bättre underhållning för dig och mig.
Hur många lagidrotter skulle inte bli sjukt mycket roligare bara av att införa bakåtspelsregeln, alltså att när det bollförande laget passerat halvplan är det rakt på mål som gäller och inga själsligt förlamande bakåtpassningar? Samma med 24-sekundersklockan. Visst, handbollen har någon slags passivitetsvarning som domarna måttar ut mellan tummen och pekfingret men vore det inte bättre om handbollslagen skulle få, säg, 30 sekunder på sig att göra mål? Jo det vore det.
Därför tycker jag att samtliga lag-bollsporter, pingis-dubbeln borträknad för den är så optimal som den kan bli, skulle snegla med ett öga bort mot basketparketten och ta efter ett och annat. Om inte någon speciell regel så åtminstone den pinne-i-arslet-fria inställning NBA verkar ha till reglementet - det är inga grundlagar vi har att göra med, det är spelregler! Och om man på något sätt kan ändra reglerna för att främja spelet för de spelande eller de åskådande, må så ske!
onsdag 22 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 9
Orsak 9: Nellie Ball
Don Nelson är tidernas bästa filosof. Istället för att oroa sig över etik, moral, rymden, kärleken och annat ovettigt bryr han sig enbart om det viktigaste av allt - att göra flest poäng!
För att åstadkomma denna vision har Don, eller Nellie som han också kallas, uppfunnit Nellie Ball. Konceptet är oerhört enkelt. Istället för att spela basket på traditionellt vis (1 PG, 1 SG, 1 SF, 1 PF, 1 C) satsar Nellie allt på mindre, snabbare och mer tekniska spelare (exempelvis 1 PG, 1 SG, 2 SF, 1 PF).
Tanken är sedan att den mindre Nellie-formationen ska skapa huvudbry för motståndarlagets stora killar som tvingas försvara mindre men snabbare och mer tekniska spelare. Att de mindre spelarna oftast dessutom är bättre på att skjuta leder ofta till stora ytor att attackera på då skyttarnas försvarare måste hålla sig i närheten hela tiden för att inte bli dödade från trepoängslinjen.
Kort sagt, Nellie Ball = Anfall är bästa försvar.
Numera är det nästan regel att om ett lag går smått (byter in mindre spelare) så kontrar det andra laget med att sätta in spelare i liknande storlek. Trots detta faktum spottas det ofta på Nellie Ball eftersom det ännu inte lett till någon segerpokal.
Vi här på HDB hoppas dock att Nelson och hans efterföljare aldrig ger upp drömmen om mer poäng. För poäng är bland det bästa vi vet!
Don Nelson är tidernas bästa filosof. Istället för att oroa sig över etik, moral, rymden, kärleken och annat ovettigt bryr han sig enbart om det viktigaste av allt - att göra flest poäng!För att åstadkomma denna vision har Don, eller Nellie som han också kallas, uppfunnit Nellie Ball. Konceptet är oerhört enkelt. Istället för att spela basket på traditionellt vis (1 PG, 1 SG, 1 SF, 1 PF, 1 C) satsar Nellie allt på mindre, snabbare och mer tekniska spelare (exempelvis 1 PG, 1 SG, 2 SF, 1 PF).
Tanken är sedan att den mindre Nellie-formationen ska skapa huvudbry för motståndarlagets stora killar som tvingas försvara mindre men snabbare och mer tekniska spelare. Att de mindre spelarna oftast dessutom är bättre på att skjuta leder ofta till stora ytor att attackera på då skyttarnas försvarare måste hålla sig i närheten hela tiden för att inte bli dödade från trepoängslinjen.
Kort sagt, Nellie Ball = Anfall är bästa försvar.
Numera är det nästan regel att om ett lag går smått (byter in mindre spelare) så kontrar det andra laget med att sätta in spelare i liknande storlek. Trots detta faktum spottas det ofta på Nellie Ball eftersom det ännu inte lett till någon segerpokal.
Vi här på HDB hoppas dock att Nelson och hans efterföljare aldrig ger upp drömmen om mer poäng. För poäng är bland det bästa vi vet!
tisdag 21 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 10
Orsak 10: Statistiken
Statistik-Stefan torde vara den första att skriva under på den här posten. Statistik är kul. Om jag hade fått räkna FG%, assist/turn-over-ratio, win-shares och whatnot på matematiklektionerna i skolan hade jag inte bara tyckt att matte var skoj, jag hade varit grym på det också.
Dock kommer jag nog aldrig bli lika bra som mister David The Arbitrarian Sparks. Sparks började publicera sina fantastiska statistiska kreationer på sin egen blogg men blev sedan värvad till basketbloggen Hardwood Paroxysm. Nu verkar det dock inte bättre än att Sparks fått ett riktigt jobb av något NBA-lag och kommer därför inte blogga som tidigare.
Statistik-freak och basketfantaster gråter blod. Men alla sagor har sitt slut och som tur är finns den här sagan sparad här:
The Arbitrarian
Statistik-Stefan torde vara den första att skriva under på den här posten. Statistik är kul. Om jag hade fått räkna FG%, assist/turn-over-ratio, win-shares och whatnot på matematiklektionerna i skolan hade jag inte bara tyckt att matte var skoj, jag hade varit grym på det också.
Dock kommer jag nog aldrig bli lika bra som mister David The Arbitrarian Sparks. Sparks började publicera sina fantastiska statistiska kreationer på sin egen blogg men blev sedan värvad till basketbloggen Hardwood Paroxysm. Nu verkar det dock inte bättre än att Sparks fått ett riktigt jobb av något NBA-lag och kommer därför inte blogga som tidigare.
Statistik-freak och basketfantaster gråter blod. Men alla sagor har sitt slut och som tur är finns den här sagan sparad här:
The Arbitrarian
måndag 20 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 11
Orsak 11: Dunktävlingen
Varje år, någon gång i februari, hålls NBAs All-Star helg. Denna innehåller en match mellan de största stjärnorna från lagen på östkusten, och dito från östkusten, samt en massa varierande jippotävlingar, alla med någon sorts koppling till basket. Den roligaste av dessa tävlingar är alltid dunktävlingen. Kvaliteten på dunkarna varierar något otroligt, från det dåliga till det pinsamma till det underskattade till det fantastiska till det fullkomligt makalösa, men just därför lyckas dunktävlingen alltid, på ett sätt eller annat, med sin allra viktigaste uppgift: att stå för ett gammalt hederligt spektakel.
Varje år, någon gång i februari, hålls NBAs All-Star helg. Denna innehåller en match mellan de största stjärnorna från lagen på östkusten, och dito från östkusten, samt en massa varierande jippotävlingar, alla med någon sorts koppling till basket. Den roligaste av dessa tävlingar är alltid dunktävlingen. Kvaliteten på dunkarna varierar något otroligt, från det dåliga till det pinsamma till det underskattade till det fantastiska till det fullkomligt makalösa, men just därför lyckas dunktävlingen alltid, på ett sätt eller annat, med sin allra viktigaste uppgift: att stå för ett gammalt hederligt spektakel.
50 orsakar varför HDB älskar NBA; Nr. 12
Orsak 12: Mark Cuban
Säga vad man vill om superkapitalisten Mark Cuban, men visst skulle allt vara otroligt mycket tråkigare och ointressantare om han inte var Dallas Mavericks ägare?
Säga vad man vill om superkapitalisten Mark Cuban, men visst skulle allt vara otroligt mycket tråkigare och ointressantare om han inte var Dallas Mavericks ägare?torsdag 16 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 13
Orsak 13: Walt "Clyde" Frazier
Walt Frazier är en av de tre NBA-spelare jag mött öga-mot-öga (de andra två Magic Johnson och ex-Dolphinsspelaren Jeff Taylor). Jag jobbade på en skoaffär i London och Puma hade just släppt Walts signatursko Puma Clyde på nytt. Det hela skulle ske med pompa och ståt, fest och ballonger och Frazier själv skulle komma till just min butik och signera skor och what-not.
Jag blev eld och lågor.
Walt är nämligen inte vilken före detta NBA-lirare som helst. Han ledde Knicks till sina två enda mästerskapssegrar, spelade sju All-Starmatcher (varav han blev All-Star MVP en gång), blev nominerad till All-NBA FirstTeam fyra gånger och Second Team två gånger samt All-NBA Defensive Team sju gånger. När han väl lämnade New York 1977 för att avsluta sin karriär i Cleveland hade han lagt beslag på nästan alla Knicks-rekord som fanns att ta.
Och om Clyde var en cool katt på planen så var han en supercool panter vid sidan av. Smeknamnet Clyde fick Frazier därför att han oftast bar en hatt av liknande modell som Warren Beatty i filmklassikern Bonnie And Clyde. Till denna hatt rockades stora brokiga rockar och pälsar, färggranna kostymer och bilar av finaste märken. Walt var under 70-talet Big Apple Cool personifierat och varhelst han rörde sig i Harlem eller på Manhattan så lades han minst sagt märkes till.
Därför var det sjukt kul att när sneakerheads och allsköns asiater köade i timtal utanför min butik för att få sina Puma-skor signerade trumfade jag med min Slam Classic-tidning där NBA:s 50 bästa spelare är listade, med mister cool himself på 20:e plats. Clyde blev helt rörd och började på gammalt manér vifta till sig vartenda kjoltyg i byggnaden för att visa bilden där han i hatt och rock står lutad mot en flådig Rolls Royce.
Nuförtiden, när han inte signerar skor och ägnar sig åt liknande jippon, jobbar Walt som kommentator för MSG Networks där han tillsammans med Mike Breen försöker förklara och kommentera all things Knicks, vilket den senaste tiden inte varit det lättaste. Men Walt gör det med lika delar bravur som artikulör och kommer ständigt med jive-inspirerade catch-frases som;
Dishing and swishing
Swooping and hooping
Bounding and astounding
Movin' and groovin'
Out-muscling and out-hustling
Shaking and baking
Spinning and winning
Posting and toasting
Stumbling and bumbling
Banking and thanking
Wheeling and dealing
Driving and mesmerizing
Hustling and muscling
Huffing and puffing
Running and stunning
Stopping and popping
Slamming and jamming
Styling and profiling
Hanging and banging
Continuity and spontaneity
It don't mean a thing, If you don't have that swing
Walt Frazier är en av de tre NBA-spelare jag mött öga-mot-öga (de andra två Magic Johnson och ex-Dolphinsspelaren Jeff Taylor). Jag jobbade på en skoaffär i London och Puma hade just släppt Walts signatursko Puma Clyde på nytt. Det hela skulle ske med pompa och ståt, fest och ballonger och Frazier själv skulle komma till just min butik och signera skor och what-not.Jag blev eld och lågor.
Walt är nämligen inte vilken före detta NBA-lirare som helst. Han ledde Knicks till sina två enda mästerskapssegrar, spelade sju All-Starmatcher (varav han blev All-Star MVP en gång), blev nominerad till All-NBA FirstTeam fyra gånger och Second Team två gånger samt All-NBA Defensive Team sju gånger. När han väl lämnade New York 1977 för att avsluta sin karriär i Cleveland hade han lagt beslag på nästan alla Knicks-rekord som fanns att ta.
Och om Clyde var en cool katt på planen så var han en supercool panter vid sidan av. Smeknamnet Clyde fick Frazier därför att han oftast bar en hatt av liknande modell som Warren Beatty i filmklassikern Bonnie And Clyde. Till denna hatt rockades stora brokiga rockar och pälsar, färggranna kostymer och bilar av finaste märken. Walt var under 70-talet Big Apple Cool personifierat och varhelst han rörde sig i Harlem eller på Manhattan så lades han minst sagt märkes till.
Därför var det sjukt kul att när sneakerheads och allsköns asiater köade i timtal utanför min butik för att få sina Puma-skor signerade trumfade jag med min Slam Classic-tidning där NBA:s 50 bästa spelare är listade, med mister cool himself på 20:e plats. Clyde blev helt rörd och började på gammalt manér vifta till sig vartenda kjoltyg i byggnaden för att visa bilden där han i hatt och rock står lutad mot en flådig Rolls Royce.
Nuförtiden, när han inte signerar skor och ägnar sig åt liknande jippon, jobbar Walt som kommentator för MSG Networks där han tillsammans med Mike Breen försöker förklara och kommentera all things Knicks, vilket den senaste tiden inte varit det lättaste. Men Walt gör det med lika delar bravur som artikulör och kommer ständigt med jive-inspirerade catch-frases som;
Dishing and swishing
Swooping and hooping
Bounding and astounding
Movin' and groovin'
Out-muscling and out-hustling
Shaking and baking
Spinning and winning
Posting and toasting
Stumbling and bumbling
Banking and thanking
Wheeling and dealing
Driving and mesmerizing
Hustling and muscling
Huffing and puffing
Running and stunning
Stopping and popping
Slamming and jamming
Styling and profiling
Hanging and banging
Continuity and spontaneity
It don't mean a thing, If you don't have that swing
onsdag 15 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 14
Orsak 14: The Sports Guy
Tycker du som jag om NBA så hoppas jag verkligen inte att du missat Bill The Sports Guy Simmons krönikor på ESPN.com. Med en enorm dos humor, pricksäkra observationer och mängder av populärkulturella referenser guidar han oss, vecka ut och vecka in, handfast genom den amerikanska sportens (basket/baseball/football) helt fantastiska värld.
Härstammandes från Boston, Ma och dess nejder kryddas även Simmons haranger med en enorm lokalpatriotism och ett fantastskap som heter duga. Därför har det senaste året bjudit på bländande journalistik med New England Patriots plattfall i Superbowl och Boston Celtics återtagande som herre på baskettäppan som låg- respektive höjdpunkt.
Simmons bor numera i Los Angeles, dit han flyttade 2002 för att skriva för Jimmy Kimmel Show men där han numera endast jobbar som ett av ESPN.com:s stora dragplåster. Där har han, förutom att frodas som den kändis han är, skaffat säsongsbiljett hos Clippers och har bland annat i en krönika skrivit om känslan att sitta 10 meter med sin lilla dotter från sexförbrytaren Ruben Patterson. Simmons inkorporerar även väldigt ofta sina vänner i det han gör, vare sig det är i skrift eller någon av hans podcast som går vid namnet The B.S. Report.
Så har du missat Bill borde du kolla in honom genast:
The Sports Guy
Men fastän jag är hyggligt intresserad av football och inte har så mycket emot en baseball-match eller två så hade jag nog aldrig hittat till Sportkillen och hans kolumner om det inte vore för NBA.
Tack NBA, än en gång, för att du förgyller min tillvaro!
Tycker du som jag om NBA så hoppas jag verkligen inte att du missat Bill The Sports Guy Simmons krönikor på ESPN.com. Med en enorm dos humor, pricksäkra observationer och mängder av populärkulturella referenser guidar han oss, vecka ut och vecka in, handfast genom den amerikanska sportens (basket/baseball/football) helt fantastiska värld.Härstammandes från Boston, Ma och dess nejder kryddas även Simmons haranger med en enorm lokalpatriotism och ett fantastskap som heter duga. Därför har det senaste året bjudit på bländande journalistik med New England Patriots plattfall i Superbowl och Boston Celtics återtagande som herre på baskettäppan som låg- respektive höjdpunkt.
Simmons bor numera i Los Angeles, dit han flyttade 2002 för att skriva för Jimmy Kimmel Show men där han numera endast jobbar som ett av ESPN.com:s stora dragplåster. Där har han, förutom att frodas som den kändis han är, skaffat säsongsbiljett hos Clippers och har bland annat i en krönika skrivit om känslan att sitta 10 meter med sin lilla dotter från sexförbrytaren Ruben Patterson. Simmons inkorporerar även väldigt ofta sina vänner i det han gör, vare sig det är i skrift eller någon av hans podcast som går vid namnet The B.S. Report.
Så har du missat Bill borde du kolla in honom genast:
The Sports Guy
Men fastän jag är hyggligt intresserad av football och inte har så mycket emot en baseball-match eller två så hade jag nog aldrig hittat till Sportkillen och hans kolumner om det inte vore för NBA.
Tack NBA, än en gång, för att du förgyller min tillvaro!
tisdag 14 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 15
Orsak 15: Bargnanis bakis-look
Rufsigt, nyvaket hår. Tre-dagars skägg-stubb värdigt en Bukowski-karaktär, eller den gode suputen Charles själv. Blank och frånvarande blick som vore den påverkad av flunitrazepam. Och ständigt den där öppna fågelholksmunnen.
En vanlig bakis-lookdag i NBA-proffset Andrea Bargnanis liv.
Nothing more, nothing less.
Rufsigt, nyvaket hår. Tre-dagars skägg-stubb värdigt en Bukowski-karaktär, eller den gode suputen Charles själv. Blank och frånvarande blick som vore den påverkad av flunitrazepam. Och ständigt den där öppna fågelholksmunnen. En vanlig bakis-lookdag i NBA-proffset Andrea Bargnanis liv.
Nothing more, nothing less.
söndag 12 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 16
Orsak 16: Det onda imperiet
San Antonio Spurs. Bara jag hör namnet så fylls jag av vrede. Detta är laget som har förstört slutspelsförhoppningar för flera av mina favoritlag. Som har använt fula knep för att vinna. Som ÄR sjukt fula (Tim Duncan ser ut som en oversizad chipmunk, Bruce Bowen ser ut som en basset hound, Tony Parker ser ut som gargamel och i Manu Ginobilis ansikte ser det ut som en helt annan livsform växer och frodas, precis där näsan på en normal människa skulle sitta). Som klagar oavbrutet på domarna. Och som till råga på allt, ofta vinner hela skiten! Ja, Spurs är helt enkelt en jävla pina, och jag hatar dom med samma intensitet som Sarah Palin hatar aborter.
Men paradoxalt nog innebär mitt hat att NBA-upplevelsen ibland blir ännu mer njutbar. Jag talar om de känslor som väcks till liv varje gång något lag jag gillar spelar mot Spurs, detta onda imperium. Dessa matcher är en konstant emotionell bergochdalbana, där alla av människan kända känslor får komma till tals. Och hur många gånger, jag frågar er, hur många gånger har inte en Spurs-förlust gjort min dag eller vecka? Självklart vet ni inte svaret,så jag svarar själv: minst fyrtio gånger. Ändå rätt många. Och vänta bara tills Tim tråk-jävla Duncan går i pension, då ska jag personligen åka till Texas, korka upp en flaska Patron (eller vadhelst som är coolaste spriten just då) och dansa på Det Onda Imperiets metaforiska grav. Can't wait.
San Antonio Spurs. Bara jag hör namnet så fylls jag av vrede. Detta är laget som har förstört slutspelsförhoppningar för flera av mina favoritlag. Som har använt fula knep för att vinna. Som ÄR sjukt fula (Tim Duncan ser ut som en oversizad chipmunk, Bruce Bowen ser ut som en basset hound, Tony Parker ser ut som gargamel och i Manu Ginobilis ansikte ser det ut som en helt annan livsform växer och frodas, precis där näsan på en normal människa skulle sitta). Som klagar oavbrutet på domarna. Och som till råga på allt, ofta vinner hela skiten! Ja, Spurs är helt enkelt en jävla pina, och jag hatar dom med samma intensitet som Sarah Palin hatar aborter.
Men paradoxalt nog innebär mitt hat att NBA-upplevelsen ibland blir ännu mer njutbar. Jag talar om de känslor som väcks till liv varje gång något lag jag gillar spelar mot Spurs, detta onda imperium. Dessa matcher är en konstant emotionell bergochdalbana, där alla av människan kända känslor får komma till tals. Och hur många gånger, jag frågar er, hur många gånger har inte en Spurs-förlust gjort min dag eller vecka? Självklart vet ni inte svaret,så jag svarar själv: minst fyrtio gånger. Ändå rätt många. Och vänta bara tills Tim tråk-jävla Duncan går i pension, då ska jag personligen åka till Texas, korka upp en flaska Patron (eller vadhelst som är coolaste spriten just då) och dansa på Det Onda Imperiets metaforiska grav. Can't wait.
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 17
Orsak 17: Nere på stan-katapulterna
Våra vardagliga liv tillbringar vi innanför ramen. Vi håller oss till normen och försöker oftast förenkla allt så mycket som möjligt. Det är därför något regalt, majestätiskt, nästan gudomligt, över att se NBA-spelares skott ta fart långt bortom den redan jättelånga trepoängslinjen och sedan flyga genom luften - SLASK! Inget annat än nät. Som vanlig dödlig så sitter man bara där och stirrar, stunned and amazed.
Våra vardagliga liv tillbringar vi innanför ramen. Vi håller oss till normen och försöker oftast förenkla allt så mycket som möjligt. Det är därför något regalt, majestätiskt, nästan gudomligt, över att se NBA-spelares skott ta fart långt bortom den redan jättelånga trepoängslinjen och sedan flyga genom luften - SLASK! Inget annat än nät. Som vanlig dödlig så sitter man bara där och stirrar, stunned and amazed.
lördag 11 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 18
Orsak 18: Shawty is da shit
Nej, The Dream har inte gjort en Master P (eller P. Miller som entreprenören kallar sig numera) och förskt sig på en NBA-karriär. Nej den här posten är för den lilla killen där ute.
(förmodat) Kändast och kortast av de alla är Tyrone "Muggsy" Bogues. Men trots sin ringa längd, Bogues sträcker sig endast 160cm över jordskorpan, hade Muggsy inga problem att spela till sig en 14 år lång karriär och för evigt en plats i våra minnen och hjärtan.
När man såg Muggsy springa omkring sida vid sida med tvåmetersmänniskorna såg det nästan ut som att ett barn hade förirrat sig in på planen. Men Muggsy visade att man med rätt inställning kan överkomma vilka tillkortakommanden, haha tillkortakommanden, som helst!
Muggsys basketfärdigheter var så imponerande att han 1996 blev bestulen på all sin talang av utomjordiska Nerdlucks. Tack vare Bugs Bunny, Michael Jordan och Bill Murray fick han sedermera tillbaka sin talang och kunde fortsätta sin karriär fram till 2001 då han la skorna på hyllan.
Sedan dess har den korta fanan burits vidare av bland andra Earl Boykins, 165cm, och Nate Robinson, 175cm.
Kanske hade vi dock aldrig fått se dessa lirare om inte ett korthetens frö blivit sått säsongen 85/86.
Sommaren 1985 draftades nämligen ett pyttelitet busfrö vid namn Spud Webb av Detroit Pistons i den fjärde rundan. Webb blev dock snabbt cuttad från Detroits lag men fick en andra chans i Atlanta Hawks där hans NBA-karriär till slut tog fart. Något som kom att förändra ligan för alltid.
Webb, som med sina 168cm är den tredje kortaste spelaren genom tiderna efter tidigare nämnda Bogues och Boykins, hade en stabil rookie-säsong med lite mer än fyra assists och nästan åtta poäng per match men det var under All-starhelgens dunktävling han verkligen gjorde sig ett namn:
Webbs fenomenala uppvisning räknas fortfarande som en av de bästa dunktävlingarna någonsin. Hans karriär har även banat väg för fler korta spelare och fungerat som en motivationskälla för alla basketspelare som varit lite korta i rocken.
Kort sagt, Spud Webb - en hjälte!
Nej, The Dream har inte gjort en Master P (eller P. Miller som entreprenören kallar sig numera) och förskt sig på en NBA-karriär. Nej den här posten är för den lilla killen där ute.(förmodat) Kändast och kortast av de alla är Tyrone "Muggsy" Bogues. Men trots sin ringa längd, Bogues sträcker sig endast 160cm över jordskorpan, hade Muggsy inga problem att spela till sig en 14 år lång karriär och för evigt en plats i våra minnen och hjärtan.
När man såg Muggsy springa omkring sida vid sida med tvåmetersmänniskorna såg det nästan ut som att ett barn hade förirrat sig in på planen. Men Muggsy visade att man med rätt inställning kan överkomma vilka tillkortakommanden, haha tillkortakommanden, som helst!
Muggsys basketfärdigheter var så imponerande att han 1996 blev bestulen på all sin talang av utomjordiska Nerdlucks. Tack vare Bugs Bunny, Michael Jordan och Bill Murray fick han sedermera tillbaka sin talang och kunde fortsätta sin karriär fram till 2001 då han la skorna på hyllan.
Sedan dess har den korta fanan burits vidare av bland andra Earl Boykins, 165cm, och Nate Robinson, 175cm.
Kanske hade vi dock aldrig fått se dessa lirare om inte ett korthetens frö blivit sått säsongen 85/86.
Sommaren 1985 draftades nämligen ett pyttelitet busfrö vid namn Spud Webb av Detroit Pistons i den fjärde rundan. Webb blev dock snabbt cuttad från Detroits lag men fick en andra chans i Atlanta Hawks där hans NBA-karriär till slut tog fart. Något som kom att förändra ligan för alltid.
Webb, som med sina 168cm är den tredje kortaste spelaren genom tiderna efter tidigare nämnda Bogues och Boykins, hade en stabil rookie-säsong med lite mer än fyra assists och nästan åtta poäng per match men det var under All-starhelgens dunktävling han verkligen gjorde sig ett namn:
Webbs fenomenala uppvisning räknas fortfarande som en av de bästa dunktävlingarna någonsin. Hans karriär har även banat väg för fler korta spelare och fungerat som en motivationskälla för alla basketspelare som varit lite korta i rocken.
Kort sagt, Spud Webb - en hjälte!
fredag 10 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 19
Orsak 19: The Cal Ripken Jr. of referees
Eller ni kanske känner honom bättre som Dick Bavetta (Cal Ripken Jr. är en legendarisk basballspelare som spelade hela 20 säsonger för sitt Baltimore Orioles). Dick är inte bara en av de absolut bästa domarna i ligan, han är även den meste. Sedan debuten 1975 har han inte missat en enda av över två tusen matcher som han blivit tilldelad att dömma. Och på så många matcher har det hänt en hel del minnesvärda grejer.
Under mitten av 70-talet dömde Dick en match mellan Sixers och Nets tillsammans med en snubbe som hette Earl Strom. När Strom i slutet felaktigt blåste en foul på en Nets-spelare, som hade gett 76:ers vinsten, gick Bavetta in och ändrade domslutet. Efter matchen ska folk i närheten av domarnas omklädningsrum först bevittnat en uppflygande dörr följt av en utflygande Bavetta iklädd söndersliten domarklädsel och ett blåöga. Efter honom ska Strom sedan ha gormat; "You'll take another one of my fucking calls again, right, you motherfucker?"
Men om det var det värsta från Bavettas karriär så är det inte ens nära.
Endast två veckor och tre dagar innan jag föddes, 9:e november 1984, skulle Bavetta tillsammans med sin kollega Jack Madden dömma en match mellan Julius Ervings Philadelphia och Larry Birds Boston. Matchen mellan de båda ärkerivalerna sändes över hela landet via något som hette television, ja de såg basket på det sättet förr i tiden - inte genom streams och torrents som vi gör idag, och båda lagen var dessutom obesegrade för säsongen. En tuff match för en domarduo att dömma alltså.
Nu bar det sig dock inte bättre än att Dicks polare Jack under matchen bröt benet i en kollision med Celtics-guarden Dennis Johnson och att Bavetta således tvingades dömma matchen själv! Men historien tar inte slut här.
Larry "Legend" hade nämligen en gång för alla tänkt visa Doctor J vem som var den nya herren på 80-talstäppan och drog igång en våldsam show med nio poäng redan efter fem och en halv minut i första perioden. Sixers fightades dock tillbaka och ledde länge i början av matchen. Celtics tog dock tillbaka kontrollen och i slutet av den tredje perioden hade de byggt upp en 20-poängsledning, mycket tack vare Larry Bird som för kvällen stod för 42 poäng och ett utomordentligt skytte (17 av 23). Men det hade kunnat bli ännu mer!
Med 1:38 kvar av den tredje perioden hettade det nämligen till rejält. Ett våldsam slagsmål, med stryptag som huvudstrategi, bröt nämligen ut mellan den övertände Bird och en frustrerad Dr. J. Bavetta, som ju nu var ensam domare, fick tillsammans med spelare och ledare från de båda lagen skolja slagskämparna åt och både Bird och Erving, lagens absoluta stjärnlirare, blev utkastade från matchen och fick senare även dryga böter.
Dick dömde för övrigt även matchen mellan Knicks och Nuggets säsongen 06/07 där ett våldsamt slagsmål utbröt och hela tio spelare blev hänvisade till omklädningsrummet.
Men allt i Bavettas karriär har inte handlat om slagsmål, det har funníts en hel del kärlek också. Som det intima ögonblicket mellan Dick och Chuck efter att de under 2007 års All-Starmatch sprang i kapp:
Eller ni kanske känner honom bättre som Dick Bavetta (Cal Ripken Jr. är en legendarisk basballspelare som spelade hela 20 säsonger för sitt Baltimore Orioles). Dick är inte bara en av de absolut bästa domarna i ligan, han är även den meste. Sedan debuten 1975 har han inte missat en enda av över två tusen matcher som han blivit tilldelad att dömma. Och på så många matcher har det hänt en hel del minnesvärda grejer.Under mitten av 70-talet dömde Dick en match mellan Sixers och Nets tillsammans med en snubbe som hette Earl Strom. När Strom i slutet felaktigt blåste en foul på en Nets-spelare, som hade gett 76:ers vinsten, gick Bavetta in och ändrade domslutet. Efter matchen ska folk i närheten av domarnas omklädningsrum först bevittnat en uppflygande dörr följt av en utflygande Bavetta iklädd söndersliten domarklädsel och ett blåöga. Efter honom ska Strom sedan ha gormat; "You'll take another one of my fucking calls again, right, you motherfucker?"
Men om det var det värsta från Bavettas karriär så är det inte ens nära.
Endast två veckor och tre dagar innan jag föddes, 9:e november 1984, skulle Bavetta tillsammans med sin kollega Jack Madden dömma en match mellan Julius Ervings Philadelphia och Larry Birds Boston. Matchen mellan de båda ärkerivalerna sändes över hela landet via något som hette television, ja de såg basket på det sättet förr i tiden - inte genom streams och torrents som vi gör idag, och båda lagen var dessutom obesegrade för säsongen. En tuff match för en domarduo att dömma alltså.
Nu bar det sig dock inte bättre än att Dicks polare Jack under matchen bröt benet i en kollision med Celtics-guarden Dennis Johnson och att Bavetta således tvingades dömma matchen själv! Men historien tar inte slut här.
Larry "Legend" hade nämligen en gång för alla tänkt visa Doctor J vem som var den nya herren på 80-talstäppan och drog igång en våldsam show med nio poäng redan efter fem och en halv minut i första perioden. Sixers fightades dock tillbaka och ledde länge i början av matchen. Celtics tog dock tillbaka kontrollen och i slutet av den tredje perioden hade de byggt upp en 20-poängsledning, mycket tack vare Larry Bird som för kvällen stod för 42 poäng och ett utomordentligt skytte (17 av 23). Men det hade kunnat bli ännu mer!
Med 1:38 kvar av den tredje perioden hettade det nämligen till rejält. Ett våldsam slagsmål, med stryptag som huvudstrategi, bröt nämligen ut mellan den övertände Bird och en frustrerad Dr. J. Bavetta, som ju nu var ensam domare, fick tillsammans med spelare och ledare från de båda lagen skolja slagskämparna åt och både Bird och Erving, lagens absoluta stjärnlirare, blev utkastade från matchen och fick senare även dryga böter.
Dick dömde för övrigt även matchen mellan Knicks och Nuggets säsongen 06/07 där ett våldsamt slagsmål utbröt och hela tio spelare blev hänvisade till omklädningsrummet.
Men allt i Bavettas karriär har inte handlat om slagsmål, det har funníts en hel del kärlek också. Som det intima ögonblicket mellan Dick och Chuck efter att de under 2007 års All-Starmatch sprang i kapp:
torsdag 9 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 20
Orsak 20: Stan "The Man" Van Gundy
Den är ungefär sinna lång!
Och när vi ändå är inne på Van Gundys, hur kan vi då inte ta med Stan "The Man".
Visst, han kanske inte är världens roligaste eller bästa coach men kan man annat än älska en snubbe som ser ut som en blandning mellan Ron Jeremy och Janne "Loffe" Carlsson?
Nej, tänkte väl det.
Den är ungefär sinna lång!Och när vi ändå är inne på Van Gundys, hur kan vi då inte ta med Stan "The Man".
Visst, han kanske inte är världens roligaste eller bästa coach men kan man annat än älska en snubbe som ser ut som en blandning mellan Ron Jeremy och Janne "Loffe" Carlsson?
Nej, tänkte väl det.
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 21
Orsak 21: Jeff Van Gundy
När vi ändå är inne på kommentatorer, vad passar bättre än en av de bästa?
Coachen JvG har aldrig varit någon större favorit på HDB-kontoret. De lag han har coachat i NBA, Knicks och Rockets, har i och för sig inte direkt varit några hatlag eller så men Van Gundys oerhört defensiva taktik har minst sagt blivit frowned upon.
Därför pukades och trumpetades det friskt när Houston efter säsongen 06/07 meddelade att Jeff inte längre var önskvärd som kapten på den i första slutspelsrundan ständigt sjunkade skutan. Ännu fler instrument - så som harpa, mandolin och fagott (no-homo) - spelades sedan då ESPN värvade den frispråkiga New Yorkern till sitt kommentatorscrew. För är det något Jeff Van Gundy kan, förutom basket då, så är det att kommentera!
Numera briljerar han med fantastiska iaktagelser, astronomiska mängder basketkunskap och personliga anekdoter vid sidan om de väldigt bra kompleterande Mike Breen och med-New Yorkern Mark Jackson.
När coachen JvG gick ut i massmedia och sa alltifrån att Michael Jordan daltades med av domarna och ligan och fick göra vad han ville till att Dallas Mavericks ägare Mark Cuban hade påverkat domare att hålla ett extra öga på Yao Ming lät han mer som en gnällig och dålig förlorare. Nu när han sitter på kommentatorsbänken och kan iakta det hela från sidan är hans tankar och åsikter dock spot on.
Kommentatortrion Breen, Jackson och Van Gundy är en fantastisk komposition där Breen sköter det mesta av det faktiska refererandet och där Jackson och Van Gundy kommer med instick och åsikter, som inte sällan går stick i stäv. Van Gundy och Jackson hamnar i muntliga dispyter ungefär lika många gånger per match som Tim Duncan skjuter planka-i, oftast med Van Gundy som debattvinnare. Det bästa är dock de mer personliga tankar och anekdoter som Jeff mer än gärna och allt som oftast delar med sig av:
När vi ändå är inne på kommentatorer, vad passar bättre än en av de bästa?Coachen JvG har aldrig varit någon större favorit på HDB-kontoret. De lag han har coachat i NBA, Knicks och Rockets, har i och för sig inte direkt varit några hatlag eller så men Van Gundys oerhört defensiva taktik har minst sagt blivit frowned upon.
Därför pukades och trumpetades det friskt när Houston efter säsongen 06/07 meddelade att Jeff inte längre var önskvärd som kapten på den i första slutspelsrundan ständigt sjunkade skutan. Ännu fler instrument - så som harpa, mandolin och fagott (no-homo) - spelades sedan då ESPN värvade den frispråkiga New Yorkern till sitt kommentatorscrew. För är det något Jeff Van Gundy kan, förutom basket då, så är det att kommentera!
Numera briljerar han med fantastiska iaktagelser, astronomiska mängder basketkunskap och personliga anekdoter vid sidan om de väldigt bra kompleterande Mike Breen och med-New Yorkern Mark Jackson.
När coachen JvG gick ut i massmedia och sa alltifrån att Michael Jordan daltades med av domarna och ligan och fick göra vad han ville till att Dallas Mavericks ägare Mark Cuban hade påverkat domare att hålla ett extra öga på Yao Ming lät han mer som en gnällig och dålig förlorare. Nu när han sitter på kommentatorsbänken och kan iakta det hela från sidan är hans tankar och åsikter dock spot on.
Kommentatortrion Breen, Jackson och Van Gundy är en fantastisk komposition där Breen sköter det mesta av det faktiska refererandet och där Jackson och Van Gundy kommer med instick och åsikter, som inte sällan går stick i stäv. Van Gundy och Jackson hamnar i muntliga dispyter ungefär lika många gånger per match som Tim Duncan skjuter planka-i, oftast med Van Gundy som debattvinnare. Det bästa är dock de mer personliga tankar och anekdoter som Jeff mer än gärna och allt som oftast delar med sig av:
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 22
Orsak 22: Charles Barkley, citatmaskin
Charles Barkley var en unik spelare. Det är något alla basketintresserade vet. Men något ännu mer unikt är den samling av brutalt ärliga citat han har fått ihop under sina år som både spelare och kommentator.
En lista över hans 50 bästa citat finns här. Brutalt ärligt, brutalt roligt, ibland bara brutalt: Charles har aldrig fått för sig att slå upp ordet självcensur i ordboken, och vi älskar honom för det.
Nummer 16:
Barkley on Hanno Mottola, who, as EJ remarked "is the first NBA player from Finland". Charles replies: "Of course he is the first NBA player from Finland, he's the only person in Finland."
Charles Barkley var en unik spelare. Det är något alla basketintresserade vet. Men något ännu mer unikt är den samling av brutalt ärliga citat han har fått ihop under sina år som både spelare och kommentator.
En lista över hans 50 bästa citat finns här. Brutalt ärligt, brutalt roligt, ibland bara brutalt: Charles har aldrig fått för sig att slå upp ordet självcensur i ordboken, och vi älskar honom för det.
Nummer 16:
Barkley on Hanno Mottola, who, as EJ remarked "is the first NBA player from Finland". Charles replies: "Of course he is the first NBA player from Finland, he's the only person in Finland."
onsdag 8 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 23
Orsak 23: Kommentatorvirtuosen Bill Walton
Bill Walton, den före detta enormt begåvade hippie-centern som brukade klippa hövding med Grateful Dead, tjänar numera sitt uppehälle som expertkommentator åt ESPN, och som han gör det! Ingen annan kommentator blandar överdrifter, ironi och dramatisk vokabulär som denna virtuos. Tänka sig att han en gång i tiden stammade så illa att han helst bara ville hålla brödluckan stängd!
Här har vi en Walton-klassiker, där han - helt apropå ingenting - börjar jämföra den hyfsade forwarden Boris Diaw med romantiken i allmänhet och Ludwig Van Beethoven i synnerhet:
Resten av världens befolkning ser ut som frågetecken inför en sådan jämförelse, men för Walton faller den sig helt naturlig. Eller så är han ironisk. Eller så rökte han en holk för mycket då det begav sig. Ingen kan veta säkert.
Bill Walton, den före detta enormt begåvade hippie-centern som brukade klippa hövding med Grateful Dead, tjänar numera sitt uppehälle som expertkommentator åt ESPN, och som han gör det! Ingen annan kommentator blandar överdrifter, ironi och dramatisk vokabulär som denna virtuos. Tänka sig att han en gång i tiden stammade så illa att han helst bara ville hålla brödluckan stängd!
Här har vi en Walton-klassiker, där han - helt apropå ingenting - börjar jämföra den hyfsade forwarden Boris Diaw med romantiken i allmänhet och Ludwig Van Beethoven i synnerhet:
Resten av världens befolkning ser ut som frågetecken inför en sådan jämförelse, men för Walton faller den sig helt naturlig. Eller så är han ironisk. Eller så rökte han en holk för mycket då det begav sig. Ingen kan veta säkert.
tisdag 7 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; nr 25
Orsak 25: Levnadsödena
Leon Powe växte upp i Oakland, Kalifornien. Hans far lämnade familjen när lille Leon bara var två år. När han var sju brann familjens hus ner till grunden och de fick bo i härbärgen i flera år. Unge Leon som var det äldsta barnet fick agera som en andra förälder för sina småsyskon. Han tog hand om dem, bytte blöjor och lagade mat till de små. Sedan förlorade hans mamma vårdnaden om barnen de placerades i olika fosterhem.
Idag spelar Leon Powe forward för NBA-mästarna Boston Celtics, och i match nummer två av årets finalserie blev han kom han från bänken och blev matchhjälte med sina 21 poäng, som ledde Celtics ett steg närmare att vinna hela enchiladan.
Caron Butler började deala crack som elvaåring. För elva år sedan, när han var 16, satt Caron i fängelse, dömd för att ha dealat crack på gatorna i Racine, Michigan, samt för vapeninnehav. Han satt nio månader i ungdomsfängelse, och 15 dagar i isoleringscell för att ha hamnat i slaggis med en annan fånge. Väl i isolering bestämde sig Caron för att förändra sitt liv. Han började läsa bibeln. Det enda som syntes från isoleringscellens fönster var fängelsets basketplan, och Caron tänkte att Gud måste ha satt den där som ett tecken.
I dag är Caron Butler en av de stora stjärnorna i Washington Wizards, och valdes i år för första gången ut som NBA All-Star.
Detta är bara några av de rörande snyfthistorierna om NBA-spelare som överkommit stora svårigheter, fattigdom och kriminalitet för att med hjälp av idrotten ta sig till ett bättre liv, och sina drömmars mål. Sånt som man bara tycker är gay och fånigt när det händer på film. Men när det sker IRL, ja då jävlar är det så fint att man nästan får dåndimpen.
Leon Powe växte upp i Oakland, Kalifornien. Hans far lämnade familjen när lille Leon bara var två år. När han var sju brann familjens hus ner till grunden och de fick bo i härbärgen i flera år. Unge Leon som var det äldsta barnet fick agera som en andra förälder för sina småsyskon. Han tog hand om dem, bytte blöjor och lagade mat till de små. Sedan förlorade hans mamma vårdnaden om barnen de placerades i olika fosterhem.
Idag spelar Leon Powe forward för NBA-mästarna Boston Celtics, och i match nummer två av årets finalserie blev han kom han från bänken och blev matchhjälte med sina 21 poäng, som ledde Celtics ett steg närmare att vinna hela enchiladan.
Caron Butler började deala crack som elvaåring. För elva år sedan, när han var 16, satt Caron i fängelse, dömd för att ha dealat crack på gatorna i Racine, Michigan, samt för vapeninnehav. Han satt nio månader i ungdomsfängelse, och 15 dagar i isoleringscell för att ha hamnat i slaggis med en annan fånge. Väl i isolering bestämde sig Caron för att förändra sitt liv. Han började läsa bibeln. Det enda som syntes från isoleringscellens fönster var fängelsets basketplan, och Caron tänkte att Gud måste ha satt den där som ett tecken.
I dag är Caron Butler en av de stora stjärnorna i Washington Wizards, och valdes i år för första gången ut som NBA All-Star.
Detta är bara några av de rörande snyfthistorierna om NBA-spelare som överkommit stora svårigheter, fattigdom och kriminalitet för att med hjälp av idrotten ta sig till ett bättre liv, och sina drömmars mål. Sånt som man bara tycker är gay och fånigt när det händer på film. Men när det sker IRL, ja då jävlar är det så fint att man nästan får dåndimpen.
måndag 6 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 27
Orsak 27: Mike D'Antonis korta stubin
Som vanligt när det kommer till psykoanalyser och liknande beteendevetenskap blir det ofta en fråga om arv eller miljö. Så också när det kommer till Mike D'Antoni och hans hetsiga humör. Är det hans degos-blod eller är det de mångtaliga år han spenderade som basketspelare i det yvigt gestikulerande Italien som bidragit mest åt det makalösa skådespel som allt som oftast utspelar sig på sidlinjen då det är Mike D'Antoni som håller i tåtarna? Hur som helst verkar det ju kunna härledas till Italien på ett eller annat sätt.
Och hur som helst så älskar jag det ungefär lika mycket som jag älskar tortelloni (vilket är väldigt mycket).
D'Antonis lag kan leda en match med 20-talet poäng men minsta lilla spelarfadäs eller, som oftast, dommarmiss riskerar att få Mike att gå i taket. Det fantastiska är dock att trots att Mike D vanligtvist är oerhört teatralisk och gestikulerande så förändras allt på nåt sätt när han blir riktigt förbannad.
Istället för de vanliga stora yviga gester som D'Antoni fyrar av när han är måttligt arg, och som mest kan liknas vid någon slags John Cleese-sketch, springer han när ilskan nått kokpunkten omkring med ena näven antingen i fickan eller på höften samtidigt som han fräsande och gormande vankar av och an på sidlinjen och pekar och hytter med den andra näven. Nästan lika underhållande som när Ari Gold brinner av i Entourage.
Något som tydligen inte bara är min kopp te:
Tyvärr hittade jag inget klipp på ett tvättäkta D'Antoni-utbrott men om ni pejlar in en Knicks-match i år så kan jag nästan garantera minst ett dunderutbrott per match. Så här kunde det i alla fall se ut under Mikes Phoenix-era:
Och för er som trodde att humöret stannade på basketplanan, guess again:
Ett fyrfaldigt leve för Mike ADHD'Antoni, HAN LEVE!
HURRA!
HURRA!
HURRA!
HURRAAAAAA!
Som vanligt när det kommer till psykoanalyser och liknande beteendevetenskap blir det ofta en fråga om arv eller miljö. Så också när det kommer till Mike D'Antoni och hans hetsiga humör. Är det hans degos-blod eller är det de mångtaliga år han spenderade som basketspelare i det yvigt gestikulerande Italien som bidragit mest åt det makalösa skådespel som allt som oftast utspelar sig på sidlinjen då det är Mike D'Antoni som håller i tåtarna? Hur som helst verkar det ju kunna härledas till Italien på ett eller annat sätt.Och hur som helst så älskar jag det ungefär lika mycket som jag älskar tortelloni (vilket är väldigt mycket).
D'Antonis lag kan leda en match med 20-talet poäng men minsta lilla spelarfadäs eller, som oftast, dommarmiss riskerar att få Mike att gå i taket. Det fantastiska är dock att trots att Mike D vanligtvist är oerhört teatralisk och gestikulerande så förändras allt på nåt sätt när han blir riktigt förbannad.
Istället för de vanliga stora yviga gester som D'Antoni fyrar av när han är måttligt arg, och som mest kan liknas vid någon slags John Cleese-sketch, springer han när ilskan nått kokpunkten omkring med ena näven antingen i fickan eller på höften samtidigt som han fräsande och gormande vankar av och an på sidlinjen och pekar och hytter med den andra näven. Nästan lika underhållande som när Ari Gold brinner av i Entourage.
Något som tydligen inte bara är min kopp te:
Tyvärr hittade jag inget klipp på ett tvättäkta D'Antoni-utbrott men om ni pejlar in en Knicks-match i år så kan jag nästan garantera minst ett dunderutbrott per match. Så här kunde det i alla fall se ut under Mikes Phoenix-era:
Och för er som trodde att humöret stannade på basketplanan, guess again:
Ett fyrfaldigt leve för Mike ADHD'Antoni, HAN LEVE!
HURRA!
HURRA!
HURRA!
HURRAAAAAA!
söndag 5 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 28
Orsak 28: Craig Sagers klädsmak
Hur...
...klär...
...sig...
...Craig...
...egentligen?
TNT:s "sartorialistiska" sidolinjereporters stasser går minsann inte av för hackor! Psykedeliskt mönstrade slipsar, pastellfärgade skjortor, tweed och manchesterkavajer - ja det finns inga gränser som denne man inte redan överskridit. De kreativa kreationerna skapar sådan galenskap att till och med annars hövliga och väluppfostrade spelare som Kevin Garnett och Steve Nash går bananas över de festligt färgglada tygstyckena:
Att karln näst intill är en made man gör inte saken sämre:
Keep it gangsta Craig!
Hur......klär...
...sig......Craig...
...egentligen?TNT:s "sartorialistiska" sidolinjereporters stasser går minsann inte av för hackor! Psykedeliskt mönstrade slipsar, pastellfärgade skjortor, tweed och manchesterkavajer - ja det finns inga gränser som denne man inte redan överskridit. De kreativa kreationerna skapar sådan galenskap att till och med annars hövliga och väluppfostrade spelare som Kevin Garnett och Steve Nash går bananas över de festligt färgglada tygstyckena:
Att karln näst intill är en made man gör inte saken sämre:
Keep it gangsta Craig!
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 29
Orsak 29: Upphävandet av tyngdlagen
Våra vardagliga liv tillbringar vi nere på marken. Vi är bundna till denna jord genom den okuvliga tyngdlagen. Det är därför något regalt, majestätiskt, nästan gudomligt, över att se NBA-spelare flyga genom luften som om planetens vanliga regler inte gäller för dem. Som vanlig dödlig så står man bara där och stirrar, stunned and amazed.
Våra vardagliga liv tillbringar vi nere på marken. Vi är bundna till denna jord genom den okuvliga tyngdlagen. Det är därför något regalt, majestätiskt, nästan gudomligt, över att se NBA-spelare flyga genom luften som om planetens vanliga regler inte gäller för dem. Som vanlig dödlig så står man bara där och stirrar, stunned and amazed.
lördag 4 oktober 2008
STAT blir glasögonorm
Hur STAT kan komma att se ut den kommande säsongen.Amare Stoudemire är ställd på Phoenix Suns skadelistan sedan han under en träning i onsdags olyckligt blivit petad i ögat av fransmannen Boris Diaw. STAT fick en mindre skada på ögats iris men både cornean och retinan klarade sig. Amare måste dock vila 5-10 dagar eftersom fysisk påfrestning skulle höja blodtrycket i ögat som därmed skulle börja blöda.
STAT är lite skärrad av händelsen och ska till tidningar ha sagt att han nu överväger att spela med glasögon, a la James Worthy.
Och om Amares agenter sköter sina kort rätt kanske det här kan leda till ett fett reklamkontrakt med Google. (Fattar ni, Google/goggle, hahahahahahaha)
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 30
Orsak 30: Den fantastiska fantasin
Nu är det snart dags igen! För för alla oss som inte platser i basketens förnämsta rum, NBA, finns fantasin. Och på fantasin finns det ingen hejd. Därför kan du och jag hitta på ett eget lag, värva spelare, bänka spelare, byta spelare, droppa spelare och allt eftersom den riktiga NBA-säsongen fortgår tjäna poäng till vårt fantasi-lag.
Basket är ju dessutom den kanske förnämsta fantasi-sporten med tanke på dess generösa statistik-underlag och upplägg. Ni som inte varit med förr får nu en krasch-kurs i fantasi-basketens underbara värld:
Fantasi-basket - en underbar värld
Fantasi-basket är en sport som till viss del utspelar sig i just fantasin men som på internet och i andra omodernare former, så som på papper och andra liknande kalkylblad, får en mer "fysisk" form. Det hela går ut på att man styr ett fantasi-basketlag och tävlar mot andra fantasi-basketlag efter hur de RIKTIGA basketlagen och spelarna i NBA presterar under den RIKTIGA säsongen.
Det finns (huvudsakligen) tre olika sätt att spela detta fantastiska fantasi-spel på; Rotisserie, Poängbaserat och Man-mot-man.
I en Rotisserie-liga, eller Roto-liga som det även kallas, rankas lagen inbördes inom olika, i förhand bestämda, statistiska kategorier och sedan drar man en snittranking för de samtliga kategorierna för att få fram en slutgiltig segrare. Till exempel; Lag A har startat en Roto-liga tillsammans med 9 kompisar. De har kommit överens om att bara räkna Poäng, Returer och Assists. Eftersom det är 10 lag med i ligan får den som kommer först i varje enskild statistisk kategori 10 poäng, den som kommer tvåa 9 poäng och så vidare ända ner till den som kommer sist som bara får 1 poäng. Om Lag A således hamnar tvåa i Poäng-kategorin, fyra i Retur-kategorin och sist i Assist-kategorin blir Lag A:s slutpoäng således 9(P)+7(R)+1(A)=17 pinnar. Is you with me?
I en poängbaserad liga får man istället för rankingpoäng efter hur hela ens lag presterat inom varje statistikkategori en speciell poäng för varje spelares produktion inom varje kategori. Till exempel; Lagen i den poängbaserade ligan har kommit överens om att bara ha 5 spelare per lag. Man har sedan kommit överens att precis som i exemplet ovan bara räkna med Poäng(P), Returer(R) och Assists(A). Skillnaden här är att man med förbestämda uträkningar sedan räknar om alla PRA:s så att de får ett ungefär likvärdigt värde. Vanligtvis brukar man räkna P*0.5, R*1.5 och A*1.99. Därefter läggs alla poäng på hög och den som i slutändan av säsongen lyckats samla på sig flest poäng vinner.
I den tredje och sista varianten, Man-mot-man, spelar man efter ungefär samma principer som i Roto bara det att man varje vecka just ställs man-mot-man mot ett annat lag. Den som efter veckan har vunnit flest kategorier vinner den matchen och man ställs sedan mot ett annat lag nästa vecka. Det hela fortlöper precis som vilken sportserie som helst och den som i slutändan har flest vinster vinner ligan.
Alla varianter har sina egna speciella för- och nackdelar men den vanligaste, och mest omtyckta varianten, är Rotisserie-varianten.
Vidare.
När man bestämt sig för vilken slags liga man vill ha är det sedan dags att sätta igång. Inför säsongen håller man en draft som sker ter sig ungefär likadant som den riktiga NBA-draften, till skillnad fårn att ALLA spelare är up for grabs (ska dock tilläggas att man kan ha regler som säger att man får behålla ett visst antal spelare till framtida säsonger men det tycker jag är ghey).
När lagen valt spelare gäller det sedan att försöka formera sina styrkor bäst möjligt. Man blir tvungen att hänga med lite mer än vanligt i NBA (nog för att jag förmodligen hänger med FÖR MYCKET mer än vanligt ändå) och tänka sig för vilka spelare man ska ha i på sin roster för var vecka. Skador, motståndare, antal matcher - sånt är vad en fantasi-manager måste ha i åtanke var vecka och han ska kunna tälja något fantasi-guld.
Så, det var en kort svenne-förklaring angående Fantasi-basketen, om du tyckte min förklaring var dålig och svår att förstå och vill ha en bättre förklaring eller bara vill ha mer kött på benen kan du få det här; MERA KÖTT!
Precis som ifjol, då Statistik-Stefan vann med hästlängder, har vi i år tänkt hålla en Hoop Dreams-fantasiliga. Och eftersom säsongspremiären närmar sig med stormsteg brinner det lite i knutarna. Intresserade tar kontakt med mig, snarast, på valfritt sätt eller lämnar en rad och en mail-address i kommentarsfältet. Draften kommer hållas en eller två veckor innan premiären och nytt för i år är att vi spelar Roto-liga istället för poängbaserat samt att vinnaren i år inte bara får ära och bragging rights utan även den pokal som är in the making. Bra skit alltså.
Så välkomna in i fantasins underbara värld - en av anledningarna till att vi älskar NBA.
(Hoop Dreams tar sig friheten att helt på eget behag sålla genom anmälningar och dylikt. Det är därför inte garanterat att du kan få en åtråvärd fantasibasket-plats men vi ska göra vårt yttersta för att tillfredställa allas behov, no-homo)
Nu är det snart dags igen! För för alla oss som inte platser i basketens förnämsta rum, NBA, finns fantasin. Och på fantasin finns det ingen hejd. Därför kan du och jag hitta på ett eget lag, värva spelare, bänka spelare, byta spelare, droppa spelare och allt eftersom den riktiga NBA-säsongen fortgår tjäna poäng till vårt fantasi-lag.
Basket är ju dessutom den kanske förnämsta fantasi-sporten med tanke på dess generösa statistik-underlag och upplägg. Ni som inte varit med förr får nu en krasch-kurs i fantasi-basketens underbara värld:
Fantasi-basket - en underbar värld
Fantasi-basket är en sport som till viss del utspelar sig i just fantasin men som på internet och i andra omodernare former, så som på papper och andra liknande kalkylblad, får en mer "fysisk" form. Det hela går ut på att man styr ett fantasi-basketlag och tävlar mot andra fantasi-basketlag efter hur de RIKTIGA basketlagen och spelarna i NBA presterar under den RIKTIGA säsongen.
Det finns (huvudsakligen) tre olika sätt att spela detta fantastiska fantasi-spel på; Rotisserie, Poängbaserat och Man-mot-man.
I en Rotisserie-liga, eller Roto-liga som det även kallas, rankas lagen inbördes inom olika, i förhand bestämda, statistiska kategorier och sedan drar man en snittranking för de samtliga kategorierna för att få fram en slutgiltig segrare. Till exempel; Lag A har startat en Roto-liga tillsammans med 9 kompisar. De har kommit överens om att bara räkna Poäng, Returer och Assists. Eftersom det är 10 lag med i ligan får den som kommer först i varje enskild statistisk kategori 10 poäng, den som kommer tvåa 9 poäng och så vidare ända ner till den som kommer sist som bara får 1 poäng. Om Lag A således hamnar tvåa i Poäng-kategorin, fyra i Retur-kategorin och sist i Assist-kategorin blir Lag A:s slutpoäng således 9(P)+7(R)+1(A)=17 pinnar. Is you with me?
I en poängbaserad liga får man istället för rankingpoäng efter hur hela ens lag presterat inom varje statistikkategori en speciell poäng för varje spelares produktion inom varje kategori. Till exempel; Lagen i den poängbaserade ligan har kommit överens om att bara ha 5 spelare per lag. Man har sedan kommit överens att precis som i exemplet ovan bara räkna med Poäng(P), Returer(R) och Assists(A). Skillnaden här är att man med förbestämda uträkningar sedan räknar om alla PRA:s så att de får ett ungefär likvärdigt värde. Vanligtvis brukar man räkna P*0.5, R*1.5 och A*1.99. Därefter läggs alla poäng på hög och den som i slutändan av säsongen lyckats samla på sig flest poäng vinner.
I den tredje och sista varianten, Man-mot-man, spelar man efter ungefär samma principer som i Roto bara det att man varje vecka just ställs man-mot-man mot ett annat lag. Den som efter veckan har vunnit flest kategorier vinner den matchen och man ställs sedan mot ett annat lag nästa vecka. Det hela fortlöper precis som vilken sportserie som helst och den som i slutändan har flest vinster vinner ligan.
Alla varianter har sina egna speciella för- och nackdelar men den vanligaste, och mest omtyckta varianten, är Rotisserie-varianten.
Vidare.
När man bestämt sig för vilken slags liga man vill ha är det sedan dags att sätta igång. Inför säsongen håller man en draft som sker ter sig ungefär likadant som den riktiga NBA-draften, till skillnad fårn att ALLA spelare är up for grabs (ska dock tilläggas att man kan ha regler som säger att man får behålla ett visst antal spelare till framtida säsonger men det tycker jag är ghey).
När lagen valt spelare gäller det sedan att försöka formera sina styrkor bäst möjligt. Man blir tvungen att hänga med lite mer än vanligt i NBA (nog för att jag förmodligen hänger med FÖR MYCKET mer än vanligt ändå) och tänka sig för vilka spelare man ska ha i på sin roster för var vecka. Skador, motståndare, antal matcher - sånt är vad en fantasi-manager måste ha i åtanke var vecka och han ska kunna tälja något fantasi-guld.
Så, det var en kort svenne-förklaring angående Fantasi-basketen, om du tyckte min förklaring var dålig och svår att förstå och vill ha en bättre förklaring eller bara vill ha mer kött på benen kan du få det här; MERA KÖTT!
Precis som ifjol, då Statistik-Stefan vann med hästlängder, har vi i år tänkt hålla en Hoop Dreams-fantasiliga. Och eftersom säsongspremiären närmar sig med stormsteg brinner det lite i knutarna. Intresserade tar kontakt med mig, snarast, på valfritt sätt eller lämnar en rad och en mail-address i kommentarsfältet. Draften kommer hållas en eller två veckor innan premiären och nytt för i år är att vi spelar Roto-liga istället för poängbaserat samt att vinnaren i år inte bara får ära och bragging rights utan även den pokal som är in the making. Bra skit alltså.
Så välkomna in i fantasins underbara värld - en av anledningarna till att vi älskar NBA.
(Hoop Dreams tar sig friheten att helt på eget behag sålla genom anmälningar och dylikt. Det är därför inte garanterat att du kan få en åtråvärd fantasibasket-plats men vi ska göra vårt yttersta för att tillfredställa allas behov, no-homo)
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 31
Orsak 31: Öl och pretzels
These pretzels are making me thirsty!
Tur som fan att de serverar öl på NBA-matcher i så fall. Och i ölmuggar med ihåligt handtag som man kan stoppa sin pretzel i! (no-homo)
Sport-arrangemang är sannerligen något utöver det vanliga i frihetens land, de modigas hem - USA.
These pretzels are making me thirsty!
Tur som fan att de serverar öl på NBA-matcher i så fall. Och i ölmuggar med ihåligt handtag som man kan stoppa sin pretzel i! (no-homo)
Sport-arrangemang är sannerligen något utöver det vanliga i frihetens land, de modigas hem - USA.
fredag 3 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 32
Orsak 32: Earvin Magic Johnson
Om det var självklart att orsak 33 var Larry Bird är det om möjligt ännu självklarare att numero 32 på vår orsakslista (som jag än en gång vill påpeka inte, jag upprepar; INTE, är någon topplista utan bara en rad, helt random, orsaker för varför vi älskar NBA) är Earvin Magic Johnson.
Precis som med Bird hoppas jag att Magic inte behöver någon närmare presentation. Jag nöjer mig med att rabbla lite simpla fakta istället;
5 NBA-titlar
3 MVP-titlar
3 Finals MVP-titlar
12 All-Star-nomineringar
10 All-NBA First och Second Team-nomineringar
1 OS-guld
1 stycke HIV
-1 stycke HIV
Helt makalös kille alltså. Han har dessutom det bästa assistsnittet per match genom tiderna (11.2) och har blivit invald både i Hall of Fame och bland de 50 bästa spelarna genom tiderna.
Många är vi väl också som kommer ihåg, och såg (jag såg två matcher), Magics Sverige-sejour då han tog över ligalaget M7 Borås och döpte om det till Magic M7. Det hela var helt sjukt och allt gick i graven ganska omgående. Ett riktigt spektakel alltså men jag är ändå nöjd och stolt över mina Magic-autografer som jag har hemma i en låda. Och på en t-shirt.
I alla fall, trots att du kommer hit och driver basketklubbar i konkurs är du självklart en av anledningarna till att vi älskar NBA. Att du har kommit på botemedlet mot HIV/AIDS är ju rätt ballt det också;
LADDA HEM OCH SE HÄR HUR DU BOTAR DITT HIV.
Om det var självklart att orsak 33 var Larry Bird är det om möjligt ännu självklarare att numero 32 på vår orsakslista (som jag än en gång vill påpeka inte, jag upprepar; INTE, är någon topplista utan bara en rad, helt random, orsaker för varför vi älskar NBA) är Earvin Magic Johnson.Precis som med Bird hoppas jag att Magic inte behöver någon närmare presentation. Jag nöjer mig med att rabbla lite simpla fakta istället;
5 NBA-titlar
3 MVP-titlar
3 Finals MVP-titlar
12 All-Star-nomineringar
10 All-NBA First och Second Team-nomineringar
1 OS-guld
1 stycke HIV
-1 stycke HIV
Helt makalös kille alltså. Han har dessutom det bästa assistsnittet per match genom tiderna (11.2) och har blivit invald både i Hall of Fame och bland de 50 bästa spelarna genom tiderna.
Många är vi väl också som kommer ihåg, och såg (jag såg två matcher), Magics Sverige-sejour då han tog över ligalaget M7 Borås och döpte om det till Magic M7. Det hela var helt sjukt och allt gick i graven ganska omgående. Ett riktigt spektakel alltså men jag är ändå nöjd och stolt över mina Magic-autografer som jag har hemma i en låda. Och på en t-shirt.
I alla fall, trots att du kommer hit och driver basketklubbar i konkurs är du självklart en av anledningarna till att vi älskar NBA. Att du har kommit på botemedlet mot HIV/AIDS är ju rätt ballt det också;
LADDA HEM OCH SE HÄR HUR DU BOTAR DITT HIV.
torsdag 2 oktober 2008
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 33
Orsak 33; Larry Bird
The man, the myth, the mustache!
Vem trodde ni annars skulle vara orsak 33? Nej, självklart är orsak 33 Larry Legend - världens bästa vita basketspelare genom tiderna! Legenderna är många, min favorit är den om hur han en hel sommar bara, helt uteslutande, spelade basket med vänsterhanden för att förbättra sin teknik med den. Men han behöver väl förhoppningsvist ingen längre presentation (för er som vill läsa en massa random stuff om Larry; TROVÄRDIG FAKTA) så jag cuttar till chasen och utnämner kort och gott Larry Bird till en av orsakerna till varför vi älskar NBA!
Hur goofy-looking han än må vara!
Och för alla er youtube-junkies;
(OBS! Det är endast spelaren Bird som vi älskar. Managerrollen borde han droppa omedelbart.)
The man, the myth, the mustache!
Vem trodde ni annars skulle vara orsak 33? Nej, självklart är orsak 33 Larry Legend - världens bästa vita basketspelare genom tiderna! Legenderna är många, min favorit är den om hur han en hel sommar bara, helt uteslutande, spelade basket med vänsterhanden för att förbättra sin teknik med den. Men han behöver väl förhoppningsvist ingen längre presentation (för er som vill läsa en massa random stuff om Larry; TROVÄRDIG FAKTA) så jag cuttar till chasen och utnämner kort och gott Larry Bird till en av orsakerna till varför vi älskar NBA!
Hur goofy-looking han än må vara!
Och för alla er youtube-junkies;
(OBS! Det är endast spelaren Bird som vi älskar. Managerrollen borde han droppa omedelbart.)
50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 34
Orsak 34: The walk-on guy
Inte förrns ditt lag i slutet av matchen antingen leder eller ligger under med 20-talet poäng, eller om ditt lag valt att satsa på någon form av hack-a-Shaq-taktik, kommer han in - bänkens bästa bastard.
Alltid påhejad av fansen (oftast redan då de ser honom stapplande mot sekretariatet signalerandes att han är på väg in i matchen) äntrar han planen, kall, men oerhört taggad. River, sliter, tar dåliga avslut. Allt det som vi förväntat oss från honom. Han är; The Walk-on Guy.
Termen Walk-on härstammar egentligen från den amerikanska college-footballen där de spelare som inte erbjudits stipendier för att spela för skollaget utan istället kämpat sig till en plats via try-outs fått benämningen. Termen har dock anammats i NBA som titel åt killen längst ut på bänken. Han som jobbar i det tysta. Han som är sämst.
Pat Burke på bilden ovan är en utomordentlig walk-on-kille. Han är inte bara den enda irländska NBA-spelaren genom tiderna (ska dock tilläggas att han flyttade till USA redan som fyraåring) utan han har även perfekta egenskaper för en walk-on. Han är stor, har bra moral, är relativt dålig men är framförallt vit. Han spelar halvrisigt försvar och i anfall skjuter han så fort han får bollen, speciellt från trepoängslinjen. Eller han sköt rättare sagt.
Burke har efter en förträfflig walk-on-karriär nämligen lämnat NBA för den ryska ligan. Men vi minns med en tår i ögonvrån speciellt säsongen 06/07 då han kom in och fick hela hemmahallen i Phoenix att lyfta i slutet av matcherna då Nash och STAT och kompani hade, bokstavligt talat, rusat iväg till en 25-poängsledning i slutet.
The Walk-on for three! Oh my goodness!
Inte förrns ditt lag i slutet av matchen antingen leder eller ligger under med 20-talet poäng, eller om ditt lag valt att satsa på någon form av hack-a-Shaq-taktik, kommer han in - bänkens bästa bastard. Alltid påhejad av fansen (oftast redan då de ser honom stapplande mot sekretariatet signalerandes att han är på väg in i matchen) äntrar han planen, kall, men oerhört taggad. River, sliter, tar dåliga avslut. Allt det som vi förväntat oss från honom. Han är; The Walk-on Guy.
Termen Walk-on härstammar egentligen från den amerikanska college-footballen där de spelare som inte erbjudits stipendier för att spela för skollaget utan istället kämpat sig till en plats via try-outs fått benämningen. Termen har dock anammats i NBA som titel åt killen längst ut på bänken. Han som jobbar i det tysta. Han som är sämst.
Pat Burke på bilden ovan är en utomordentlig walk-on-kille. Han är inte bara den enda irländska NBA-spelaren genom tiderna (ska dock tilläggas att han flyttade till USA redan som fyraåring) utan han har även perfekta egenskaper för en walk-on. Han är stor, har bra moral, är relativt dålig men är framförallt vit. Han spelar halvrisigt försvar och i anfall skjuter han så fort han får bollen, speciellt från trepoängslinjen. Eller han sköt rättare sagt.
Burke har efter en förträfflig walk-on-karriär nämligen lämnat NBA för den ryska ligan. Men vi minns med en tår i ögonvrån speciellt säsongen 06/07 då han kom in och fick hela hemmahallen i Phoenix att lyfta i slutet av matcherna då Nash och STAT och kompani hade, bokstavligt talat, rusat iväg till en 25-poängsledning i slutet.
The Walk-on for three! Oh my goodness!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
