Det är väldigt få saker jag stör mig på när det kommer till basket och NBA. En av de saker jag stör mig mest på, förutom San Antonio Spurs jävla förmåga att alltid vinna och Bruce Bowens förmåga att komma undan med sina tjyvtricks, är det förbannade nyckelpigesyndromet som varenda spelare i hela ligan verkar vara drabbad av.
Låt mig förklara.
NBA huserar några av världens mest atletiska idrottare. De är två meter långa men ändå kvicka som illrar, smidiga som pantrar. Hell, en del kan till och med hoppa över människor. Men de verkar alla ha en akilleshäl större än Shaq's häl och det är utifall att de ramlar och landar på ryggen.
Varför i hela Hälsingland klarar inte dessa superatleter att resa sig upp själva? Ok om typ Yao Ming och Shaquille O'Neal och de största bjässarna har lite problem att ta sig upp utan en hjälpande hand, men när snubbar som är 10cm kortare än vad jag är och förmodligen 10 gånger mer atletiska ligger där som hjälplösa spädbarn tills det att en eller flera av deras lagkamrater eller motståndare sträcker ut sin hand då har det gått för långt.
Så snälla superatleter, kan ni sluta bete er som handikappade skalbaggar och PICK-YOURSELF-THE-FUCK-UP!
Jag har ganska länge gått och funderat på att skriva en recension av Golden State Warriors och deras så fantastiskt okonvetionella lag, tränare och spelstil. Att inte rätta sig i ledet är nämligen ett av mina största intressen och kanske är det därför Warriors har blivit mina absoluta favoriter.
Men eftersom jag för tillfället är ganska upptagen av annat och inte har tid att skriva en Warriors-uppsats på 2500 tecken får ni nöja er med en liten sammanfattning signerad Stephen "Psycho" Jackson (angående gårdagens magnifika vinst mot Lakers där nämnda Jackson i absoluta slutskedet av matchen och med en enpoängsledning i bakfickan hystar iväg en enormt lång och matchavgörande trea, trots att det är gott om tid kvar på skottklockan):
"But after watching us all year, you should expect that we're going to do the opposite of the norm, you know what I mean? That's how we play, that's our team, that's what we're built on. Just making up our own stuff. You know Nellie, he does everything that you don't expect him to do."
Tydligen är hela den här reklamfilmen Steve Nashs egna lilla påhitt. Ett nytt grepp inom sportiga reklamfilmer och vilka var först med det, jo Nike. Ständigt dessa Nike.
En invändning jag har är dock mot Steves sleeves, eller lack thereof som jag skulle ha sagt om jag pratade engelska på riktigt. Killen närmar sig 40-strecket med rask takt (jag höll nästan på att skriva "rask task", Brännbollsyran comin up!) men ska ändå envisas att ständigt bära dessa ärmslösa tröjor. Om du NÅGONSIN ska få fotboll att verka coolt i USA får du nog ta och släppa ärmslösheten ganska snart. För även om du är fit så är det bara patetiskt med medelålders män utan tröjärmar.
Inte nog med att han snittar 21 poäng och 11 assists per match, vilket han är ensam om i hela ligan, han står dessutom för nästan fyra returer och tre steals också! Inte heller nog med att han lett sitt New Orleans Hornets till andraplats i den stenhårda västern, 47-21 och endast en halv match efter Kobe och company, och därigenom fyllt upp en arena som många trodde var ett svart hål - nu har han även slagit ligans bästa lag, Boston Celtics, på fingrarna!
Visst, Paul hade stora problem med Rajon Randos ständiga attacker och hamnade snabbt i foultrubbel. Detta ledde till, en för honom, medioker match statistiskt sett med "endast" 19 poäng och 7 assista. Men om ni, som jag, satt uppe och tittade på matchen var det väl ingen tvekan om vem det var som stod för avgörandet (även om David West spelade som en äkta All-Star och stod för 37 poäng)?
Paul dribblade ner i hörnet och blev dubblad av två Celtics-spelare, tittade efter eventuella passningsvägar, letade, letade och sedan från ingenstans studsade han snett bakåt och hystade iväg ett till synes omöjligt skott som självklart gick rakt i korgen.
Nästa anfall. Paul dribblar sakta upp bollen på den vänstra sidan, hans försvarare tvekar - BAM! En trepoängare ungefär en och en halv meter utanför linjen. Och där dog matchen.
CP3 for MVP. I alla fall nästan, men det är en helt annan historia.
Inte nog med att de har bäst record i hela ligan, redan är klara vinnare av sin division med tillhörande hemmaplansfördel i slutspelet säkrat och HELA 26 MATCHER(!) före New Jersey som för tillfället ligger på den åttonde och sista slutspelsplatsen i öst. Inte heller nog med att de i snitt har 10,3 poäng mer än sina motståndare per match och att de har spelat 23-4 mot the mighty West - nu har de även vårsopat hela vida Texas!
Först trodde jag Boston bara var ett monster som Commish Stern och company hade skapat med hjälp av ett fördelaktigt spelschema och ett urvattnat och värdelöst Leastern Conference. Nu, inte så mycket.
Boston och deras tre basketörer, även kallade The Boston Three Party, har som sagt bara fyra förluster mot den till skyarna höjda Western Conference och nu dessutom sex vinster av sex möjliga mot de omöjliga Texas-lagen Dallas, Houston och San Antonio.
Vad som dock är lite till Celtics nackdel, och vidare nedför halva ryggen, är just det att endast en tredjedel av lagets förluster kommer mot de starka västlagen och två tredjedelar kommer mot de allmänt så mycket sämre östlagen som väntar i slutspelet (tilläggas ska väl att Boston spelat typ dubbelt så många matcher mot östlag så att rent procentuellt av matcherna spelade mot respektive conference är förlustprocentsatsen ungefär lika stor).
Hela 8 av Bostons 13 förluster har kommit mot andra eventuella slutspelsmotståndare från öst (2 förluster mot Washington, Cleveland och Orlando och 1 förlust mot Toronto och Detroit).
Så om Boston hade tänkt lägga vantarna på årets segerbuckla så kommer de nog testas ordentligt både två och tre gånger innan den feta damen sjungit klart.
Inatt återvänder Allen Iverson till Philadelphia för första gången sedan han med dunder och brak lämnade klubben innan jul förra säsongen. Överallt skrivs det spaltmetrar om Iversons betydelseför spelet, ligan, Sixers och yada-yada - läs på ESPN om ni är intresserade - men eftersom jag själv redan vet allt det där och tycker att A.I. är bland det största och bästa någonsin är jag personligen bara intresserad av att se matchen inatt för om Denver skulle förlora är nog också slutspelsdrömmen definitivt förlorad (såvida inte Carlos Boozer eller Derron Williams skadar sig och Utah förlorar massa matcher, hoppas, hoppas, HOPPAS!).
Oh, och Houston fick bögstryk av Boston igår (JÄVLAR vad bra försvar Boston spelar).
Inatt börjar den årliga NCAA-turneringen som förr om året bjöd oss basketfantaster på en extra energikick just som NBA-serielunken slagit till som värst. I år frågar jag bara en sak, är det nån som bryr sig?
Inte jag i alla fall. NBA är roligare än nånsin så inatt istället för att se NCAA kicka igång hade jag tänkt att, i tur och ordning, kolla på:
Denver Nuggets - Detroit Pistons Där mina favvisar Denver påbörjar sin road trip med att försöka överkomma det jämnaste och bästa laget i öst det 5 senaste säsongerna, Detroit Pistons. Om Denver fortfarande har förhoppningar om det hägrande slutspelet skulle det vara bra för de att vinna den här matchen. Go Nuggets!
Los Angeles Lakers - Dallas Mavericks Lakers saknar både Bynum och Gasol och kommer nog få det tufft mot Dallas som vunnit sina fem senaste matcher. Dock har Dirk och company inte vunnit mot någon av de stora grabbarna sedan de bytte till sig Jason Kidd. Men eftersom jag aldrig varit något Dallas-fan hejar jag nog hellre på Lakers. Go Lakers!
Boston Celtics - Houston Rockets En giganternas kamp mellan hela säsongens bästa lag, i alla fall statistiskt sett, Boston och den senaste tidens superstjärna Houston som försöker utöka sina redan klassiska 22 vinster i rad. Både lagen conference-ettor och trots att båda även är bland de mer defensiva lagen kommer de nog bjuda på stor underhållning. Jag som älskar rekord håller tummarna för T-Mac och hans raketer. Go Rockets!
Golden State Warriors - Sacramento Kings Warriors är precis som Denver ett av mina favvolag och precis som Denver hänger de lite på slutspelsgäredsgården. Inatt åker de till Sacramento där de möter en av mina favvospelare Ron Artest och hans Kings. Tänk bara om Golden State hade bytt till sig Ron-Ron, jävlar vilket lag Warriors skulle vara nu. I alla fall, Golden State for the win. Go Warriors!
Phoenix Suns - Portland Trailblazers Steve Nash, Amare Stoudemire, Shaquille O'Neal, Leandro Barbosa, Brandon Roy och Lamarcus Aldridge. Behöver man säga mer? Suns verkar ha hittat spelet och har vunnit fyra raka samt passerat ärke-nemisen San Antonio Spurs i conferenceställningen (där jag dock hoppas Spurs ska ta tillbaka femteplatsen snarast så att de matchas upp mot Utah i först slutspelsomgången, jävlar vad skönt det skulle vara att bli av med något av de lagen direkt). Portland försöker hålla vinstprocenten över 50 men börjar nog redan tindrande se mot nästa säsong då Greg Oden gör sin debut. Go Suns!
Tack Gud, eller Jesus kanske är mer passande, för påsklov. Go påsklov!
Houston 22 raka. Och på vilket sätt de satte dit conference-rivalerna Los Angeles Lakers.
Lakers och Rockets låg på delad första plats i Western Conference inför nattens drabbning och många trodde nog att matchen skulle innebära slutet på Rockets 21 matcher långa vinstsvit. Men icke sa Rafer!
Rafer "Skip 2 My Lou" Alston satte 8 trepoängare och bokfördes totalt för karriärsbästat 31 poäng. Men Skips hot streak var inte det enda som banade väg för Houstons historiska 22:a. Här är tre andra YTTERST avgörande faktorer från kvällens match:
1. Shane Battiers försvar på Kobe Bryant. Battier är inte för inte en av de som står på Jerry Colangelos Team USA-short list över defensiva spelare som kanske får följa med till OS i Peking nu i sommar. Battie-boy var i Kobes ansikte exakt hela tiden som Bryant var på banan och stod för vad kommentatorn Mark Jackson kallade "the best defense on Kobe Bryant this season!". Battier drog dessutom bara på sig två fouls trots sin extramt svåra defensiva uppgift. Bra jobbat Shane.
2. Tracy McGrady. Medan ni nu tänker "nigga please" ska jag förklara min sak. Visst, T-Mac sköt bara 25% från golvet, 50% från straffkastlinjen och stod för ynka 11 poäng (varav 0, 0!, i första halvleken) men spelade trots detta en väldigt avgörande roll i Houston-vinsten. McGrady hade 6 assists och säkert dubbelt så många andrahandsassists, eller så kallade hockeyassists - det vill säga assist till assisten, och så fort han rörde bollen drog han på sig hela vida Los Angeles uppmärksamhet. Sedan när Lakers började närma sig i slutskedet steg han fram med 8 poäng i den sista perioden. Bra jobbat Tracy.
3. Adelmans coachande. Inför denna säsong bytte Houston tränare från den defensive Jeff Van Gundy, som kvällen till ära mycket passande istället satt på kommentatorsbänken, till den offensive virtuosen Rick Adelman. Rick raketstartade dock inte säsongen som många, inklusive oss här på Hoop Dreams, trodde och innan Rockets började sin enorma vinstradda låg de på 10:de plats i den Schwarzenegger-hårda Western Conference. 22 matcher senare ligger de etta och mycket tack vara Adelmans superba ledarskap. Mot Lakers valde han till exempel att spela en enormt liten femma, där nyss nämnda Tracy McGrady med sina 6-9 stod längst, under nästan hela sista perioden - en period som Rockets vann 33-26 och satte fyra helt avgörande trepoängare i. Bra jobbat Rick.
Nu väntar Boston på tisdag och lyckas Rockets vinna där är jag beredd att inkludera de bland årets titelkandidater.
När Yao Ming, eller Ming Yao som jag brukar kalla honom (vad är grejen med knäppkineser och att ha efternamnet först?!?!), drog på sig sin årliga långskada, som den här gången var säsongsavslutande, trodde jag att det var över för Houstonraketerna. Loppet var kört, boken var tillbakalämnad på biblioteket, den feta madame'n hade sjungit. För inte kunde väl Houston som knappt legat på slutspelsplats under hela säsongen kunna klara sig vidare till detta nyss nämnda slutspel UTAN deras bästa(!?) spelare i en benhård Western Conference?
Nu har dock dessa Rockets med Tracy McGrady i spetsen vunnit 19 raka matcher (12 med Ming Yao, 7 utan) och ligger nu trea i West och är bara en match efter divisionsrivalen San Antonio Kuk-Spurs. Och från att ha legat utanför slutspelsplatserna blir de nu utan Ming Yao och med en potentiell näst-bästa-rekord-brytande vinnarsvit nämnda i nästan samma andetag som Lakers, Celtics, Pistons och Kuk-Spurs som främsta utmanare om ligaguldet (fan vad ordet "ligaguld" inte kändes basket och NBA).
Och jag kan bara hålla med om att det är helt otroligt att McGrady och hans rövarband till medspelare har chans på den näst längsta vinstraden sedan Bucks 20 raka säsongen 70/71, OM de nu bara vinner inatt mot Atlanta och mot Charlotte på fredag. Men det ser väl mer än möjligt ut.
Dock är jag inte lika snabb på att kalla de för titelfavoriter för som jag och min vän och vapendragare Jakob pratade om häromdagen, säkert två dagar innan Tim Legler skrev detta på ESPN.com: "Of greater significance, let's jump ahead to next week, putting aside what happens in the next two games. Starting Sunday, the road ahead will bring some challenges, with five games against the Lakers, Celtics, Hornets, Warriors and Suns approaching.", så är det mycket möjligt att Rockets efter sin näst-bästa vinstrad på 21 förlorar 5 raka och sedan är i riskzonen att missa slutspelet, igen. (Om jag och Jakob skulle haft en notarie som hängde efter oss och skrev ner alla våra NBA-dialoger och sedan publicerade de här så skulle vi vara först med typ hälften av alla liknande tankar och funderingar istället för att som nu vara sjukt efter och sedan vara killarna som sa vi var först med allt, damn this lathet och notarielöshet)
Om detta skulle hända, att Rockets missar slutspel alltså (dock inte så troligt med tanke på hur berg-och-dal-banigt Denver spelat på sistone, R.I.P. slutspels-Denver), skulle de två lag med längst winning streaks den här säsongen missa slutspelet, nämligen Houston och Portland. Some weird shit up in dat! (Men som sagt är det inte så troligt.)
Vad som dock är troligt är att jag inatt sitter och håller tummarna för Houston trots att de spelar mot mina mini-favvisar Atlanta (som dessutom kämpar för en slutspelsplats), för är det nåt som jag tycker om så är det när rekord slås i bitar!
Mycket har hänt sedan vi sist sågs och jag har haft lust att skriva om ungefär ett tusen saker som har hänt men har inte haft tid eller möjlighet på grund av att jag har varit ledig och bortrest och skit. Nu är jag, så passande, tillbaka på grinden och hade därför tänkt re-cappa de senaste veckornas spelartransaktioner och vad jag tycker om dessa. Here goes:
Byteshandelsupptakten 2008. Nu när det inte längre är jaktsäsong för vare sig kontrakterade spelare eller free agents (om man vill ha med de in i slutspelet) är det väl läge att recensera vad som har varit den mest spännande säsongen i mannaminne (mitt mannaminne alltså).
Alla är vi väl genast rörande överens om att Pau Gasol-införskaffandet av Lakers var det största tjänet för någon sedan den där snubben som bytte upp sig till ett hus från ett gem, eller vad det nu var. Därför behöver vi inte säga mer om det.
Dallas hade ett stycke lovande point guard och en habil back-upcenter (Devon Harris, Desagana Diop) men sket i allt vad rim och reson samt ekonomisk försiktighet heter och satsade hus, fru och framtid på åldermannan (och kanske hela NBA:s mest okarismatiska snubbe) Jason Kidd. Urbota dumt tycker jag för nu kommer de varken vinna i år eller någon gång de närmsta fem åren (inte för att jag bryr mig men idioti har aldrig varit något jag uppskattat). Dallas signerade även Jamaal Magloire som Diop-ersättare vilken kanske är ett yttepyttelitet plåster på det enorma köttsår de rivit upp men risken ser ändå ut att vara mer än befintlig att de nu kanske missar slutspel.
Clevelands, Seattles och Chicagos respektive GM:s hookade sedan upp, efter vad jag gissar var ett flertal drinkar, för något så härligt som en basketbytestrekant just innan bytesfönsterluckorna smällde igen. Chicago fick Clevelands Larry Hughes och Drew Gooden i utbyte mot Ben Wallace och Joe Smith som tillsammans med Seattles Wally Zoolander och Delonte West gick till Cavs och Seattle fick ett gäng utgående kontrakt. Is you with me? I alla fall, Hughes har spelat bättre än han gjort sedan hufvudstadstiden i Wizards och Ben, Joe, gangsta-Delonte och Zoolander (som dessutom nyss blivit papa för andra gången) har alla direkt klivit in i Cavs-rotationen och alla var till exempel med på banan tillsammans med Lebron när de vann mot Chicago nu senast. Allt som allt blev det här nog en win-win-win-situation.
Vad som hittills dock har varit en Loss-Win-Loss-Win-Loss-Loss-situation är Phoenix, för att uttrycka det milt, helgalna spåromläggning där nyförvärvet Shaquille O'Neal närmast kan jämföras med när stora hus ska flyttas med hjälp av enorma lastbilar så att de får spärra av all annan trafik för att hus-lasset ska ta sig fram, eller nåt. Det känns sjukt krystat, knepigt och konstlat men om allt går vägen känns det som en sjukt bra idé, eller nåt. Shaq har i alla fall spelat hyfsat, Phoenix vann mot Celtics och Amare verkar ha tagit sig i kragen (eller rättare sagt, Shaq verkar ha tagit Amare i kragen). Och om bara Suns tar sig till slutspel blir de nog farliga för som någon som faktiskt får betalt för att tycka saker om basket sa: "Shaq is made for the playoffs".
Nyss nämnda Celtics, som helt plötsligt fått lika många kändis-anhängare som Barack Obama och Hillary Clinton tillsammans, har dessutom just scorat två spelare som är ungefär lika gamla som nyss nämnda Obama och Clinton tillsammans. Med 38-åringarna P.J. Brown och Sam Cassell (som om inget extremt konsigt inträffar kommer skriva kontrakt i Boston idag) kan Boston nu ställa upp med den äldsta femman sen, ja inte ens den här femman är äldre. Boston går nu ganska garanterat till Conference Finals och om de inte redan mötts när det är finaldags möter de nog Cleveland där.
Förutom dessa block-busters skedde en hel del andra byten men inget som direkt är värt att ödsla energi och spaltmeter på. För all energi jag har kommer från och med nu riktats mot att Denver, som spelat rätt så uselt på sistone, ska gå vidare till slutspelet (varför gjorde de inte mer för att få Artest, det hade ju varit det bästa EVER). (Eller rättare sagt näst bästa EVER, bästa vore om Artest hade återförenats med Psycho Jackson i Golden State. Då hade jag kunnat dö lycklig).
Och alla ni som är anhängare av lag som inte har en sucks chans att gå till slutspel (sucks), kan ju se fram emot NCAA-turneringen och dess tillhörande MARCH MADNESS!
Det är väldigt få saker jag stör mig på när det kommer till basket och NBA. En av de saker jag stör mig mest på, förutom San Antonio Spurs jävla förmåga att alltid vinna och Bruce Bowens förmåga att komma undan med sina tjyvtricks, är det förbannade nyckelpigesyndromet som varenda spelare i hela ligan verkar vara drabbad av.
