Ballin

R. Kelly Usher "Same Girl"
Uppladdat av apartment3b

Våra favvisar R och Ursh lirar boll.

(tack till Den långa israelen och WBL.)

4-i-rad

Alla har vi väl varit mer eller mindre medvetna om att San Antonio Spurs slutligen skulle stå som segrare. I alla fall ända sedan Dallas åkte ut mot Golden State, vi har bara inte vågat erkänna det för oss själva. Vi hoppades att Phoenix skulle fixa biffen men det satte domarna och regelverket P för.

Jag var nästan helt säker på att Cavs skulle ta åtminstone en match i finalserien och var inte långt ifrån att sätta mitt livs besparingar på Cleveland i den fjärde matchen. Jag menar Spurs har typ aldrig sweepat ett lag i slutspelet och Lebron borde ju ha gått bärsärk i åtminstone en match. Men så blev aldrig fallet.

Fyra raka matcher - fjärde segern sedan -99 för Spurs, Duncan och Popovich på fyra finalförsök. Första slutsegern för veteranerna Jaque Vaughn, Brent Barry och Michael Finley. Sjunde för Robert Horry. Och Spurs är nu tillsammans med Boston Celtics, L.A. Lakers och Chicago Bulls de enda lagen med fyra eller fler segrar. Och fler lär det bli.

Lebron James svagheter, skyttet och hans dåliga supporting cast, utnyttjades till fullo. Spurs lyckades med det som Detroit misslyckades med, nämligen försvara trepoängslinjen. Och fastän matchresultaten var ganska så jämna tycker jag ändå det kändes som att San Antonio hade full kontroll - hela tiden. Cleveland var aldrig riktigt nära.

Och även fast det tar emot att säga det; Grattis San Antonio Spurs. Ni var verkligen förtjänta av det. Speciellt Timmy D, Big Shot Rob och Manu the manic monkeybutt. Tony Parker har jag dock inte mycket till övers för fortfarande, trots att han var bäst.
Nu kommer jag att, precis som det verkar att alla andra bloggar redan har gjort, ta lite semi-sommarlov. Ett halvt öga kommer dock bevaka basketvärlden och dess skeenden och så fort något av intresse, det vill säga mitt intresse, inträffar kommer jag självklart posta någon sjukt upprepande och svårläst text om det. Draften lär det ju bli något skrivet om i alla fall. Men som de brukar säga, de som säger saker; den som lever får se.

Till dess, från oss alla till er alla en riktigt trevlig sommar!

Bögbasket

Ingen missade väl när den reslige britten och före detta NBA-spelaren John Amaechi på alla hjärtans dag i år stegade ut ur garderoben med pompa, ståt samt en bok och förklarade att han var homosexuell (ni som gjorde det kan läsa mer HÄR). Tim Hardaway missade det inte i alla fall (se mer HÄR).

Nu ska den gode Amaechi, som jag har spenderat så många nätter tillsammans med (sluta genast fantisera om mig och Big John rullandes i halmen, han var faktiskt bisittare under NBA-sändningarna på Channel five under en tid då jag bodde i London. Jag är straight - damn straight), inviga Salt Lake Citys Gay Pride-helg som börjar idag.

Amaechi spelade i Utah Jazz under sina två sista säsonger, 01-03, men fick inte spela särdeles mycket eftersom hans filosofi om att basketen bara var hans jobb och inte hans liv inte riktigt stämde överens med Jerry Sloans. John, som är den enda öppet homosexuella NBA-spelaren genom tiderna, trivdes dock väldigt bra i Salt Lake City och har kallat den annars så konservativstämplade staden "the hippest, gayest place east of San Francisco."

Med tanke på hur många spelare som spelar och har spelat i NBA är det väldigt konstigt att John skulle vara den enda som är gay - öppet. Fast jag antar att de som faktiskt var på väg ut ur garderoben strax efter Amaechis uttåg snabbt skrämdes tillbaka av Tim "Gaybashern" Hardaways homofobiska uttalanden. Synd att folk fortfarande år 2007 är så trångsynta och otoleranta.

Vi här på Hoop Dreams är dock väldigt toleranta, gayvänliga och trendigt metrosexualla så här kommer min Topp5-lista över spelare som jag hade hoppats var gay om jag var gay (men det är jag inte, not that there's something wrong with it):

5. Adam Morrison: U-G-L-Y, you aint got no alibi, you UGLY!, tänker ni. Fel-fel-fel-fel-fel, säger jag. För Adam är en av de charmigaste spelare någonsin och att han tycker om att spela tv-spel samt har min gamla barndomshjälte Che Guevara som idol gör oss till en perfekt kombo. För som man säger; lika barn leka bäst och vi vet ju alla att det är insidan som räknas.

4. Shaquille O'Neal: Killen måste vara blind!, skriker ni. Men det är bara för att ni är så ytliga och inte kan tänka ett steg längre. Jag tänker tre steg längre.
1) Shaq har ju även han en väldigt charmig och skojfrisk personlighet, på gränsen till barnslig. Och som Kritan Krunk skulle ha sagt; Jag gillar barn.
2) Som utbildad polis har han ju inte bara en stilig uniform utan förmodligen även en batong och handklovar.
3) Shaq har 57 i skostorlek, och vi vet ju alla vad man brukar säga om killar med stora fötter.
Eller som Ciara skulle sagt till den stora, i ordets alla bemärkelser, Stålmannenfantasten; "You can be my superman save me here I am".

3. Robert Horry: 100% klass. Big Shot Rob är inte bara helt makalöst stilig utan han fullkomligt osar av champagnedrinkar, bubbelbad och jordgubbar också. Coach Poppovich säger ständigt att Horry är den som gör alla de små grejerna som vinner stora matcher. Min eviga 6th man of the year skulle lätt få bli min sex man of the year och göra vad han ville med min lilla grej.

2. Allen Iverson: Ögonen! Tänk bara att sitta och stirra in i de där avgrundssvarta Bambiögonen kväll efter kväll med D'angelos Untitled på repeat. Att jag gillar farliga killar med tatueringar som sysslar med droger och vapen gör ju inte saken sämre (läs mer HÄR).


1. Baron Davis: Min för tillfället absoluta favoritspelare i NBA har inte bara ligans största leende, han har ju även den största och mest välformade stussen. Jag och Baron skulle kunna ligga hela dagarna och prata om våra hårda uppväxter, hans i South Central och min på Carlshöjd, och pilla varandra i skägget. Sen är han ju så gullig med sin mormor också! Det är du och jag Baron, du och jag.

Game on

Även fastän mitt NBA-intresse den senaste tiden svalnat en hel del i och med att alla intressanta och roliga lag blivit utslagna har jag nu slutligen kommit i NBA Finals-mode. Och jävlar vad många ooohs and aaahs Lebron måste bjuda på ifall det ska gå Clevelands väg. Men jag är peppad. Nu kör vi!

Rizzle'n'Grizzle

Redan i slutet av den gågna säsongen satte Memphis Grizzlies igång sin språngmarsch under ledning av Tony Barone. Och visst, Memphis scorade mer än en från toxen nyutkommen Pete Doherty men de kunde inte spela försvar för fem öre och deras säsong slutade därför därefter - 22 vinster och 60(!) förluster.

Nu är Tony Toni Tone borta och istället har Grizzlies rekryterat Phoenix Suns assisterande coach, Marc Iavaroni.

Iavaroni har spelat boll med Utah's översteführer Jerry Sloan som tränare samt agerat som assisterande tränare åt i-tur-och-ordning; Pat Riley, Mike Fratello och nu senast Mike D'Antoni. Så med en defensiv grund och en offensiv spetskompetens kommer nog Marcy Marc passa som hand i handske i Memphis.

Och som erkänt duktig big man-utvecklare, Iavaroni är bland annat en av anledningarna till att en viss Amare Stoudemire har blivit så bra, har han en hel del bra täljvirke att jobba med i form av Hakim Warrick, Stromile Swift och Pau Gasol.

Nu när den sistnämnde även är skadefri kommer Memphis vara ett lag att räkna med den kommande säsongen och den redan så utomordentligt överlägsna Western Conference kommer få ännu ett utomordentligt bra lag. Och nu när Iavaroni huserar som coach förhoppningsvist inte bara ett bra lag utan även ett lag med ungefär samma snabba ryck, tempoförändringar och enorma attraktionskraft som en annan Memphisbekanting:

Ett Youtube-klipp säger mer än tusen ord

When the going gets tough, the tough gets going

Kobe vill bli tradad från Lakers! Eller vill han det? Bitchen Bryant har de senaste dagarna givit lite otydliga signaler angående sitt vara eller icke vara i den gul-lila uniformen nästa säsong.

Kobe är sur som fan för att den inkompetenta Lakers-ledningen gång på annan sjabblar bort möjligheter att återigen göra Los Angeles till ett vinnande lag. De har försökt fylla det enorma hålet efter Shaq Daddy med en snorunge vid namn Andrew Bynum och bytte bort Kobes bästa kompis Caron Butler mot en av de mest misslyckade förstadrafterna någonsin, Kwame Brown.

Sedan lät de bli att värva Baron Davis, som är född och uppvuxen i South Central och som spelade för UCLA under sin collegetid, samt Carlos Boozer, som sedermera blivit både All Star- och landslagsmaterial. Och för att applicera ytterligare en klick grädde på inkompetensmoset tackade Lakers-ledningen nu senast nej till att byta den unge och ännu osäkra Bynum mot Jason Kidd, en av tidernas bästa point guards - ett managementfiasko som endast Kevin McHale och hans Timberwolves-stab skulle kunna komma i närheten av.

Kobe gick igår därför ut i radio och sa att han nu önskar att bli bortbytt, bara för att sedan återvända till etern några timmar senare och lite mer nyanserat förklara att; det är tufft just nu, han vill bort om inte Lakers tar sig i kragen och styr upp något men att han fortfarande litar på Phil Jackson och att om Lakers vill att han stannar så stannar han.

Ungefär vad han har gnällt om tidigare, alltså.

Men den här gången verkar det dock vara på allvar. Vi här på Hoop Dreams ser verkligen fram emot ett Kobe-byte, som förhoppningsvist kommer placera Bryant i den hopplösa Eastern Conference.

Personligen hoppas jag att Kobe går till Knicks (i utbyte mot Steve Francis, Quentin Richardson och kanske någon till) alternativt till Bulls (i utbyte mot Ben Gordon och Tyrus Thomas). För hur skulle det inte vara att se Kobe hålla låda i MSG eller som en MJ-reinkarnation i Chicago Bulls?

Jo det ska jag säger er, det skulle vara grejen!

(Hela, you know, radiointervjun, you know, har ni här, you know)

Hermafrodrew

För visst är det ett kvinnligt könsorgan han har där i nacken, den gode Gooden?

Timmy D

Jag har listat ut det. Hemligheten bakom Tim Duncans obesudlade spel. Och hela tiden har förklaringen så retligt funnits där rakt framför mina ögon. Allt jag behövde göra var bara att lägga ihop ett och ett.

Några av Duncans största kännetecken är ju det uttryckslösa ansiktet och hans stabila humör, som ibland kan verka sakna allt vad känslor heter. Detta tillsammans med hans otroligt jämna spel, vet någon om han någonsin har gjort en dålig match?, samt ständiga 20 poäng och 10 returer per match löste mysteriet.

Killen har autism!

Timmy är helt enkelt en savant. Därav hans problem att fungera socialt (för ni trodde väl inte hans snack om team efforts och supporting casts var ödmjukhet, nej Tim kan bara inte föra sig i sociala sammanhang) samt oförmåga att visa och förstå sig på känslor.

Savanter brukar ju väldigt ofta också ha extraordinära talanger, såsom absolut gehör och extrema matematiska färdigheter. Att spela korgboll är Duncans talang. Speciellt att spela hjälpförsvar och att skjuta planka-i.

Autismen gör även att Tim vill ha så lite förändring i sin omgivning som möjligt, därav den låga spelaromsättningen i Spurs laguppställning samt hans ständiga 20-10, vilket han nu mäktat med i de senaste 11 slutspelmatcherna.

Elementärt mina kära läsare, elementärt.

Bingolotto

Igår lottades turordningen till årets draft och denna säsongs Rookie Of the Year Brandon Roy, vald som nummer 6 förra året, var den som drog högsta vinsten. Något som han bara hade 5,4% chans till att göra - killen är en vinnare helt enkelt.

Turordningen är som följer:
(Omdirigeringarna inom parentes är på grund av tidigare trades lagen emellan)

1. Portland
2. Seattle
3. Atlanta
4. Memphis
5. Boston
6. Milwaukee
7. Minnesota
8. Charlotte
9. New York (Kanske går till Chicago)
10. Sacramento
11. Indiana (Till Atlanta)
12. Philadelphia
13. New Orleans
14. LA Clippers
15. Orlando (Till Detroit)
16. Washington
17. New Jersey
18. Golden State
19. LA Lakers
20. Miami
21. Denver (Till Philadelphia)
22. Toronto (Till Charlotte via Cleveland)
23. Chicago (Kanske går till New York)
24. Cleveland (Till Phoenix via Boston)
25. Utah
26. Houston
27. Detroit
28. San Antonio
29. Phoenix
30. Dallas (Till Philadelphia via Denver och Golden State)

Andra rundan:
31. Memphis (Till Seattle)
32. Boston
33. Milwaukee (Till San Antonio)
34. Atlanta (Till Dallas)
35. Seattle
36. Minnesota (Till Golden State)
37. Portland
38. New York (Till Philadelphia via Chicago)
39. Sacramento (Till Orlando via Utah)
40. Charlotte (Till LA Lakers)
41. Philadelphia (Till Minnesota)
42. Indiana (Till Portland)
43. New Orleans
44. Orlando
45. LA Clippers
46. New Jersey (Till Golden State)
47. Washington
48. LA Lakers
49. Golden State (Till Chicago via Denver, Boston och Phoenix)
50. Miami (Till Dallas via LA Lakers)
51. Denver (Till Chicago)
52. Toronto (Till Portland)
53. Chicago (Till Portland)
54. Cleveland (Till Orlando)
55. Utah
56. Houston (Till Milwaukee)
57. Detroit
58. San Antonio
59. Phoenix
60. Dallas

Och eftersom det är näst intill lag på att välja bra centrar som förstaval tror jag precis som alla andra att Portland kommer välja Ohio States Greg Oden, och jävlar vilket lag de kommer få nästa säsong i så fall - triple threat i form av Zach Randolph, Greg Oden och Brandon Roy. Bra Skit.

För mer om draften klicka här.

Retarderad

Jag får be om ursäkt för fattigt basketbloggande på sistone men jag har turnat trix, packat flyttlådor och styrt upp sommarboende så jag har helt enkelt inte haft tid eller möjlighet att skriva här. Är sjukt efterbliven vad gäller NBA-slutspel och har till exempel inte sett Game 6 mellan Suns och Spurs eller några matcher alls från den östra sidan.

Har ju dock hänt en hel del; Warriors utslagna, skandalösa avstängningar på Diaw och Stoudemire samt comebacks i öst.

Detta och mycket mer kommer avhandlas från och med nästa vecka då mitt så fullspäckade schema blir helt tomt och jag startar mitt sommarlov.

Så länge kan ni besöka The Soul Lounge och ladda ner Ya Boy's Warriors-remix av Holla at Ya Boy.

Racist refs

Tidigare denna månad publicerade The New York Times en forskarrapport som under en trettonårsperiod, 1991-2004, undersökt domarinsatsen i NBA. Rapporten visade att honky-domarna oftare dömde fouls mot svarta spelare och att nigger-refsen oftare dömde fouls mot vitingar, fast där hudfärgsfoulsen var mindre frekventa bland de svarta domarna.

Ligan består till största delen av svarta spelare men den döms av en domarstab där mindre än 40% av domarna är färgade, varför de trehövdade domarteamen därför oftast är vitingdominerade. Rapporten visade vidare att de svarta spelarnas foulfrekvens kunde stiga med upp till 4,5% när matcherna dömdes av ett helvitt domarteam, trots att de svarta spelarna statistiskt sett begår färre fouls än sina vita medspelare.

Detta har lett till en häftig debatt där oberoende forskare har givit sitt stöd till rapporten men där spelare och andra aktörer i och ikring basketligan helt har förkastat och skitsnacksförklarat den.

Spelarfackets ordförande, och tillika guard i Utah Jazz, Derek Fisher uttryckte sig på följande sätt angående rapporten:

"We obviously discuss officiating and our feelings toward it. But I don't ever recall it being a racially motivated type of conversation where we felt like there were certain guys that had it out for me or him or whoever just because of the color of our skin. I don't know that I've ever really felt that there was a racial component to officiating."

Varvid Lebron James spinnade vidare på Fishers resonemang med:

“It’s stupid.”

NBA startade därför sin egen utredning där de använde data från 3,482 matcher från November 2004 till och med Januari 2007. Efter att ha gått igenom 155.000 avblåsningar och tittat på vem, och med vilken hudfärg, som dömt för eller emot vem, och med vilken hudfärg, hittades dock inga rasistiska samband.

NBA-rapporten och Utah-Fishers uttalande fick dock mina konspirationshjärnceller att gå igång på högvarv. Kan det vara så att NBA med Fisher i spetsen försöker mörklägga hela rasistdomargrejen och att Utah genom att anpassa sitt lag efter domarnas främlingsfientlighet har fått en fördel mot de andra lagen?

Fisher spelar ju som bekant i NBA:s kanske vitaste lag Utah Jazz. Jazz har så länge som jag kan minnas alltid bestått av mestadels vita spelare, speciellt under deras framgångsrika perioder.

Under deras senaste glansdagar under 90-talet dominerade de Western Conference med vita spelare som John Stockton, Jeff Hornacek, Greg Ostertag och Karl Malone - eller Onkel Tom som jag brukar kalla honom. Karl Malone ser nämligen svart ut på utsidan men jag kan lova att hans hjärta, själ och insida är vitare än renaste kokain. Och vi vet ju alla att det är insidan som räknas.

Numera ser deras förstafemma ut såhär: Deron Williams (borderlineviting), Carlos Boozer (borderlineviting), Mehmet Okur (vitaste turk jag någonsin sett), Andrei Kirilenko (vitaste viting jag någonsin sett) och slutligen Derek Fisher själv (som är förstafemmans “svartaste” spelare - en nanonyans mörkare än en kaffe latte).

Nu kanske ni tror att jag glömt bort den svarta rookietrojkan Paul Millsapp, Ronnie Brewer och Dee Brown, som ju till och med har ett färgat efternamn, men det har jag inte. Enda anledningen till att Jazz’s draft picks föll på dessa tre herrar var ju bara för att de enda värda vitingarna redan var valda av andra lag (Bargnani och Garbajosa till Toronto och Adam Morrison till Charlotte). Ni ska få se att de blir trade:ade mot ljusare alternativ inom en snar framtid.

När nykomlingarna är avklarade återstår så endast en spelare som inte är vit eller vitish, C.J. Miles, och han får knappt spela någonting.

Förutom att vara vita och tråkiga är Utah också allmänt kända för sin hårda, läs; fula, spelstil och ligger alltid i topp på listan över begågna fouls, 25.2 fouls per match den här säsongen. De har även en vida känd filosofi om att aldrig ge bort enkla poäng och foular därför alltid motståndarna när de går på lay-up, även om de inte ens har en teoretisk chans att komma åt bollen. Därför ligger de även etta på listan över straffkast dömda emot sig med 30.9 per match.

Nu kanske ni tycker att den här statistiken bara talar emot rasistrapporten och att mina konspirationsteorier bara är nonsens. Det berömda myntet har dock som bekant två sidor.

Jazz är nämligen också det lag som får flest fouls dömda till sin fördel, 24.5/match, och är det lag som skjuter näst flest straffkast per match, 30.0.

Att det erkänt tuffaste, läs; fulaste, laget får flest fouls och straffkast dömda EMOT sig är ju logiskt och riktigt men att de även ligger i topp på den motsatta listan är för mig rätt underligt och mycket misstänksamt. Kan det vara så att Utahs hätska spelstil får motståndarna att ge igen med samma medicin eller är det så att de med hjälp av sin ljusa hy får med sig billigare fouls från de rasistiska domarna?

Med tanke på hur många fouls i Walmart-prisklass som Carlos Boozer hittills fått med sig under matcherna mot Golden State är jag nästan övertygad om det senare.

Ps.
Ytterligare bevis för rassemisstankar har ni här:

Bruce Bowen, som för tillfället är ligans vitaste svarting efter Derek Fisher, försöker ju helt uppenbart att avsiktligen stämpla allas älskling Amare Stoudemire över hälsenorna så att han ska skada sig, STAT som ju just kommit tillbaka från sin karriärshotande knäskada.
Jag säger livstids avstängning på Bowen.
Men vad gör domarna, inget.
Vad gör ligan i efterhand, INGET!
Skandal, skandal, en rassedomarskandal.
Ds.

Utan ljus och lykta

Den gode Lebron och hans kamrater har verkligen slagit mig på fingrarna för att jag inte visat de någon uppmärksamhet under den första slutspelsomgången. Mitt tips att New Jersey Nets skulle gå segrande ur den andra omgången verkar vara det dummaste jag skrivit sedan jag trodde att Miami skulle slå ut Chicago.

Cleveland har vunnit de båda inledande mötena, och de har gjort det på sitt gamla, beprövade sätt - genom att ta returerna (det blir nämligen en hel del då de bara mäktat med att skjuta strax över 40% från golvet). Cavs har under matchserien till exempel tagit 27 fler offensiva returer än Nets. Lebron har även dubbel-dubblat båda matcherna och Sasja Pavlovic har bidragit en hel del, hade bland annat en grym block på J-Kidd i första matchen och ett snitt på 16 poäng per match so far.

Fortsätter det såhär måste New Jerseys mannar spela näst intill felfritt för att jag inte ännu en gång ska stå där med skägget i brevlådan och sopkvasten uppkörd där bak. Men som sagt, det ser ju inte så vidare värst lovande ut varken för mig eller för Nets.

Nashty gash

Och då är det inte Eva Longoria jag tänker på.

En hand som hjälpte

En anonym hand har förklarat att sportbit.org bara har bytt namn och återfinns nu på
www.sport-scene.net

Tack Anonym.

En hjälpande hand

Eftersom vår favorit-torrentsida sportbit.org under mystiska och okända omständigheter ligger nere har det tyvärr blivit lite svårare att få tag på alla matcher. Visst, man kan ju streama skiten men om man måste gå upp 04.45 varje morgon känns inte det alternativet alltför hett. För att underlätta för er kära läsare hade vi därför tänkt att försöka länka torrents med matcherna här.

Tills vidare kan ni hitta de flesta matcher på:
bt.davka.org

Och vill ni ha den första Utah Jazz - Golden State Warriors-matchen på kinesiska har ni den här:
Utah Jazz - Golden State Warriors Round 2, Game 1

Enjoy.

Quarter finals with cheese (spoilers)

Eller egentligen utan cheese och utan salami också för den delen eftersom Toronto inte klarade sig vidare till den andra omgången den här gången heller. Därmed så får Raptors TV:s kommentator Chuck Swirsky hålla sig borta från sina favoritpålägg till nästa säsong. Blev heller ingen salami'n'cheese för Tracy McGrady och kompani, igen, som tyvärr förlorade den sjunde och avgörande matchen mot Utah Jazz. Därmed gick mina tips åt helvete och jag lyckades bara gissa rätt på hälften av förstarundorna vilket jag är väldigt besviken över (fast ok, egentligen trodde jag inte att Denver skulle klara av att slå ut Spurs men man måste tänka positivt).

Såhär ser i alla fall kvartsfinalerna ut:

East:
Detroit Pistons - Chicago Bulls
Den här matchserien tjuvstartade igår med storseger för Detroit. Intressant möte mellan Chicagos Big Ben och hans gamla klubb Pistons, som faktiskt båda två blivit bättre sedan Ben blev en Bull. Unga Chicago är förmodligen ganska nöjda med att ha tagit sig till kvartsfinal och har nog svårt att ladda om efter Miami-sweepandet, som för övrigt var första gången ever som ett titelförsvarande lag blev sweepat i en sjumatchers-serie. Detroit går vidare på ren rutin.
Mitt tips: 4-1

Cleveland Cavalliers - New Jersey Nets
Cleveland var ju vidare redan innan deras serie mot Washington började och har nu haft nästan en veckas vila. I New Jersey har Jason Kidd partajat like it's 2003 och snittade en triple-double mot Toronto samtidigt som Vince Carter och Richard Jefferson snittat över 20 poäng var. Har inte sett Cleveland på ett bra tag så jag famlar lite i mörkret här men jag tror Hovi's babies i Nets har formen och rutinen som behövs för att ta sig till Conference Finals.
Mitt tips: 3-4

West:
Phoenix Suns - San Antonio Spurs
Omgångens roligaste match-up. De fantastiskt underhållande och konstruktiva Phoenix Suns mot de fantastiskt tråkiga och destruktiva San Antonio Spurs i en kamp om vad som är bäst, offense eller defense - gott eller ont. Suns har av många hållits som favoriter säsongen igenom, mest på grund av att de nu har Amare Stoudemire och Kurt Thomas skadefria, medan Spurs i det tysta bara glidit med strax utanför favoritdiskussionerna. Är orolig att Spurs kommer vinna, mest för att Phoenix inte klarar av att spela försvar på både Tony Parker och Manu Ginobili, men hoppas att Leandro Barbosas fina form håller i sig och att de anda solstrålarna ska komma upp en liten bit över normal standard.
Mitt tips: 4-3

Utah Jazz - Golden State Warriors
Den här serien kommer bli en Suns-Spurs light där jag tror, och hoppas, att Golden State går vinnande ur striden - bara de kan hålla sig skadefria. Viktigt för Warriors att även hålla tempot högt och att ta hand om de defensiva returerna. Skulle det bli San Antonio-Utah i Western Conference Finals ger jag upp min tro på det offensiva spelet i allmänhet och livet i synnerhet.
Mitt tips: 2-4

Dallas Mavericks @ Golden State Warriors, Game 6 (spoilers)

Först och främst vill jag bara förklara mitt eventuellt väldigt oklara och svamlande skrivande med att jag den senaste timmen befunnit mig mitt i ett euforiskt rus som vägrar att avta. Anledningen - att årets upplaga av Golden State Warriors, det lag som jag hejat på absolut mest sedan Payton/Kemp-eran i Seattle Supersonics, i den sjätte matchen inte bara vann utan UTKLASSADE säsongens i särklass bästa lag Dallas Mavericks.

Och vilken jävla match. Golden State kopplade greppet direkt men Dallas höll sig kvar genom ett helt otroligt trepoängsskytte, Mavericks gjorde sina första 18 poäng från andra sidan linjen. När sedan Baron Davis sträckte sin skinklina i slutet av perioden blev jag mer än orolig. Warriors lyckades dock ta sig in i periodpaus med en trepoängsledning, 28-25.

Andra perioden började så som jag befarat. Baron såg väldigt besvärad ut av sin skada och orsakade genast några turnovers och Dallas tog över kommandot av matchen. Som tur var fick Davis, som trots skada mäktade med 13 poäng i den andra perioden, och Golden State någorlunda ordning på sitt spel och gick in i halvtid med en tvåpoängsledning, 50-48.

Tredje perioden har jag bara sviktande minnen ifrån, mitt glädjerus hade nämligen blivit så starkt att min kropp stängde av diverse kroppsfunktioner för att klara av det förhöjda blodtrycket. Kommer i alla fall ihåg att Stephen Jackson gick bananas och satte fyra trepoängare och att Golden State dödade matchen genom att vinna perioden med 36-15.

Sista perioden är inte heller den särskilt klar eftersom jag den största delen satt med rinnande ögon och grät av stolthet och glädje. Hur som helst kom Dallas inte ens i närheten av att komma ikapp och Golden State stod slutligen som segrare, 111-86.

Den store Dirk Nowitzki visade än en gång hur han viker ned sig då det verkligen gäller, denna match bara 8 poäng på 2 av 13 skott. Visst, Golden State gjorde verkligen allt de kunde med dubblingar och tripplingar för att Dirk inte skulle lyckas få bollen i korgen men hade samma sak hänt till exempel Steve Nash, som jag hade som min MVP, hade han med passningar och försvar ändå påverkat matchbilden. Därför skulle Dirk förmodligen inte ens vara topp-5 på min MVP-lista.

Hur som haver var denna "Biggest upset of the NBA playoff history", Warriors är det första laget någonsin att som 8-seedade slå ut ett 1-seedat lag i en sjumatchers-serie, inte något alltför oväntat för undertecknad. Ända sedan det stora spelarbytet mellan Warriors och Pacers trodde jag att Warriors skulle gå till slutspel och när de väl där ställdes mot Dallas kände jag att de skulle gå vinnande ur striden.

Vilka som blir Warriors nästa motståndare avgörs inatt då Tracy McGrady ska försöka att för första gången klara sig vidare från förstarundan genom att slå Utah Jazz. Mina förhoppningar är att Tracy ska lyckas men oavsett vilka det är som får möta Warriors i kvartsfinalen tror jag inte att de kan mäkta med Nellys small ball-tempo och om Warriors bara kan hålla sig skadefria så ger jag de en 60-40 att gå till NBA-final.

Sweep coast Playoffs (spoilers)

Cleveland 4 - 0 Washington
Detroit 4 - 0 Orlando
Chicago 4 - 0 Miami
Att Cleveland och Detroit skulle sopa banan med sina motståndare var ju ganska så väntat, för att inte säga självklart. Att Chicago lyckades slå ut fjolårets vinnare, Miami, och detta i fyra raka matcher var dock inte så väntat - speciellt inte som Dwayne Wade var någorlunda hel och ren igen och Chicago började se slitna ut mot slutet av grundsäsongen.

Tråkigt med ojämna och korta matchserier men detta speglar ju egentligen bara hur den ostliga säsongen har sett ut med klart sämre lag och spel än vad grabbarna i väst har bjudit på (och nu pratar jag inte om camembert och cowboys utan om väderstreck). För det är ju faktiskt bara Cleveland, Detroit och Chicago som hållit god standard säsongen igenom.

Som tur är har vi fortfarande en matchserie kvar i livet där Toronto, av mig tippade att gå till Conference Finals, inatt är piskade att vinna mot ett New Jersey där Jason Kidd och Vince Carter spelar som i fornstora dagar. Game on!

Eternal gayness of the spotless game (spoilers)

Jisses vad jag är besviken. Efter Denvers vinst i första matchen hoppades jag in i det sista att de faktiskt skulle kunna gå vidare. Eller riktigt "in i det sista" hoppades jag egentligen inte. När Spurs ledde med 3-1 i matcher och med över tio poäng i den sista perioden av den femte matchen gav jag upp. Spurs var helt enkelt för bra.

Och den här gången var det varken Monkeybutt, One Face eller Hemmafrun som avgjorde. Istället passade allas vår favoritakrobat, länk, Michael Finley på att slå Spurs playoffs-rekord för gjorda tre-poängare i en och samma match genom att sätta åtta av nio skott från nere på schtaen.

Finleys trepoängare tillsammans med San Antonios prickfria clamp down-försvar blev för mycket för Nuggets och efter fyra raka förluster mot Spurs är säsongen nu över för våra gul-blåa vänner. Men som tur är ses vi igen efter sommaren - då förhoppningsvist även med en skadefri Kenyon Martin. Det ser jag fram emot.