50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 46

Orsak 46: Frederic Weis
With the 15th pick of the 1999 NBA draft the New York Knicks selects Frederic Weis, out of France.

Orden var kommissionär Sterns och året var som sagt '99. Frederic Weis, en stor och talangfull center från Frankrike, hade fått sin basketdröm uppfylld - han skulle äntligen få kröna sin karriär med ett NBA-kontrakt. Weis valde dock att stanna ytterligare ett år i sin franska klubb Limoges istället för att kasta sig på första bästa atlantångare med riktning västerut. Något han förmodligen alltid kommer ångra.

Sommaren 2000. De Olympiska Spelen skulle avgöras i Sydney, Australien, och Frederic var en av de största stjärnorna i det franska basketlaget. I den fjärde gruppspelsmatchen, där båda lagen redan var klara för slutspel, mötte Frankrike de regerande OS-mästarna Team USA. I den matchen förändrades livet för Weis och alla vi som satt och tittade på matchen.

Eftersom matchen i sig var rätt så betydelselös blev spelet väldigt hafsigt och många var vi väl som hade svårt att hålla ögonen uppe. Då händet DET. Ett dåligt amerikanskt anfall leder till fransk kontring men en slarvig fransk pass plockas lätt upp av (f.d.) dunk-virtuosen Vince Carter och resten är historia;



PO-STER-mafakkin-IZED!

Frankrike och Team USA möttes igen i finalen där jänkarna efter en rätt så jämn match återigen stod som OS-mästare. Silvermedaljen Weis fick med sig hem var förmodligen ett ynka miniplåster på det enorma köttsår av förnedring som revs upp i drabbningen med Carter. Weis har sedan incidenten inte försökt sig på en NBA-karriär, frågan är om något lag ens skulle vilja ha ett namn med så förnedrande associationer på sin roster, utan har stannat i Europa där han efter Carter-spektaklet spelade i den Grekiska ligan och numera huserar i den Spanska.

Nyligen så hamnade Weis på NBA-tapeten igen nu i somras då hans rättigheter gick från New York till Houston i utbyte mot den tidigare Knicks-centern Patrick Ewings son, Patrick Ewing Jr. Än är alltså inte Frederic Weis; The NBA era något helt otänkbart, i alla fall inte om den där minnes-zapparen från Men In Black verkligen existerar på riktigt.

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 47

Orsak 47: Kortbyxorna

Vare sig de har varit extremt långa...
...eller extremt korta...
...så har basketshortsen alltid varit där att debattera kring. Från de tidiga årens hotpantsliknande nummer, som hängde med in på tidigt 90-tal (och i vissa fall långt in på 90-talet, eller vad säger du mister John Stockton?), till de hiphopinfluerade kortbyxorna av idag har vi alltid haft shorts att skratta, gråta och förundras över.

Visst, herrar Jameer Nelson och Jamal Tinsley på översta bilden ser ju minst sagt underliga i sina tältliknande shorts men priset tas väl ändå av de minimala gammkortbyxorna som Magic och Bird sportar på bilden under.

Därför var det ju hemst underligt att Los Angeles Lakers den gågna säsongen valde att gräva fram minipaltorna under NBA:s retrovecka och spelade en match i löjligt små byxor. Men det var ändå skoj den halvlek det varade:

50 orsaker varför HDB älskar NBA; Nr. 48

Orsak 48: Bristen på hänsyn för mänskligt liv

Kevin Harlan är en av favoriterna i kommentatorsbåset. Han har rösten, entusiasmen, och kunskapen. Men främst av allt: han har en catch phrase, som utklassar alla jag hört i sportkommentatorsklassen. När en riktigt saftig dunk har levererats i ansiktet på en hjälplös försvarare brukar Harlan vråla, som om domedagen är över oss: "WITH NO REGARD FOR HUMAN LIFE!". Utan någon hänsyn för mänskligt liv. jag frågar er: hur fantastiskt - och bisarrt - är inte det som catch phrase?

Ett par exempel nedan:

50 orsakar varför HDB älskar NBA; Nr. 49

Orsak 49: DeShawn Stevenson.



Det är en bra idé att som medioker NBA-spelare skaffa sig någon nisch, något som folk känner igen en för. På så sätt kan man trots bleka insatser på plan ändå bli något av en celebritet. DeShawn Stevenson har förstått sig på det här. Han har gjort det till sin grej att vara något av NBAs Sacha Baron Cohen. Jag menar inte att han springer omkring i tokiga lösmustacher och nakenbrottas, utan jag menar att han verkar ha bestämt sig för att alltid, och på så många sätt som möjligt, göra sig (extremt) rolig på sin egen bekostnad.

Jag tänker på när han i fjol annonserade efter kokain på sin myspace-sida, poserande med sitt American Express-kort (med alla kortsiffrorna synliga!), jag tänker på när han ingick i en skäggodlar-tävling med Clevelands Drew Gooden, och självklart tänker jag på fejden från vårens slutspel, då DeShawn kallade LeBron James överskattad. LeBron svarade att det var som om Soulja Boy kritiserade Jay-Z, en liknelse som DeShawn med glädje tog till hjärtat.

Men främst av allt - och relaterat till LeBron-fejden - tänker jag på när DeShawn gjorde Tony Yayos "I can't feel my face"-dans efter nästan varje satt skott i slutspelet. Kolla klippet här. Kommentatorn Mike Fratello har ingen aning vad som pågår utan tror att DeShawn påstår sig vara osynlig - Kanske bäst att etablissemanget inte förstår kokainreferenserna. Vi andra skrattade hjärtligt åt DeShawns eviga strävan efter att förlöjliga sig själv så grundligt som möjligt. Så: Hail DeShawn, lord of the idiots!

50 orsakar varför HDB älskar NBA; Nr. 50

Nu när det endast är, cirkus, 50 dagar kvar till uppkast, av basketboll - inte mat eller dryck, för säsong 08/09 av den eminenta NBA-ligan har vi här på Hoop Dreams-kontoret, whom i kiddin jag har ju inte ens en egen lägenhet, tänkt lista 50 av alla de oändliga orsaker till varför vi älskar NBA så patetiskt mycket som vi faktiskt gör. No homo.

Mycket nöje!

Orsak 50; Logon
Det har varit rätt mycket logo-snack nu på sistone i och med OKC Thunders nya, högst beklagliga, logotyp. Dock har ju den med det största L:et helt glönts bort i debatten. För är inte den gamla Jerry West-siluettade NBA-logon en riktig höjdare, lätt världens bästa Sportliga-logotyp!

NBA-logon är så förträfflig att jag inte alls höll med basketmagasinet Slam! när de förra året tyckte att West-logon skulle bytas ut mot en fräsigare och mer "ghetto" logotyp med kingen Lebron mitt uppe i någon slags streetball-move. Nej, länge leve West-logon, länge leve NBA!

På HDB-fronten intet nytt

I och för sig inte på NBA-fronten heller.

Dock har det varit kvalfyllda tider där både svenska herrar och damer går som tåget i respektive EM-kval (läs mer på Stefans blogg som ni hittar på vk.se eller bland länkarna till höger). Och redan nu på onsdag spelar de svenska herrarna mot Georgien här i Umeå. Haffa en biljett på Cometernas kansli medan det finns några! Good times för oss basketlovers i björkarnas stad.

Dock är jag inte bara en basketlover utan numera även aspirerande konstnär, och som sådan har jag representationsmiddag samma kväll. Knivigt läge alltså men jag ska försöka klämma in båda två så gott det går. Om inte annat, Heja Sverige!

Annars så filas det på både Fantasi-ligor och NBA Season 08/09-previews så snart ska nog bloggen vara på gång på allvar igen. Intresserade fantasi-managers kan lämna en rad eller två med någon slags kontaktmöjlighet så hör jag, the commish, av mig s.f.s.m.

Väl mött!

Busy Bee's Basketball Breakdown, v.36

Eftersom jag nu inte bara filar på en riktig utbildning (om än för närvarande förberedande) utan även gett mig på en återupptagen basketkarriär så har bloggandet den senaste tiden fått ge vika för sömn, mat, telefonsamtal samt Studio 60 on the Sunset Strip när dygnets timmar ska fördelas.

Det har dock hänt en del, och eftersom jag fortsatt förmodligen kommer vara ganska upptagen och kanske inte hinner blogga när nyheterna är rykande färska (inte för att HDB någonsin slagit rekord i vare sig heta nyheter eller frekventa uppdateringar), har jag nu bestämt mig för att införa Busy Bees Basketball Breakdown - en "nyhets"sammanfattning som de veckor då bloggposterna är färre än Lil Waynes tatueringar är många kommer få gälla som ynklig ursäkt för att behålla den här bloggen up-and-running. Nog med dravel, låt oss bryta basketveckan i bitar;

Donyell Marshall har trots sin avlånga ålder av 35 år lyckats tjata till sig ett kontrakt med Sixers. Marshall kan dock passa in ganska bra då Philly är värdelösa bortom trepoängslinjen plus hade en ganska tunn front-line innan Donnie D anslöt med sin storlek och, relativt bra, trepoängsskytte. Ännu en fjäder i Sixershatten.

NBA drog i veckan igång sitt Hur-Man-Lär-Sig-Bli-Ett-Pro-Och-Inte-Splashar-Ut-All-Cash-På-Brudar-Och-Blunts-Bootcamp för den kommande säsongens rookiesar men redan innan commish Stern hade hunnit hålla sitt öppningstal hade Kansas-spelarna Mario Chalmers och Darrell Arthur blivit hemskickade för att de hade klippt en hövding med några kjoltyg på Arthurs rum. Stern ska ha blivit rosenrasande och de båda rooksen kanske får vänta några matcher när säsongen väl sätter igång innan de får göra sina NBA-debuter.

Idag väljs bland andra Hakeem "the babymaker" Olajuwon, Patrick Ewing och Pat Riley in i basketens Hall Of Fame. För bra textrader om dessa herrar bör ni klicka er vidare till ESPN:s basketsida.

Det blev som förväntat, Oklahoma City avslutas med ett Thunder. Och om ni tycker det namnet är lame så ska ni bara se deras LOGO.

Ryktet säger att förmodade bottengängen Memphis Grizzlies och New York Knicks är nära ett triobyte där Marko Jaric och Darko Milicic flyttar österut till det stora äpplet och den långsamme ball-hogen Zach Randolph lämnar Knicks och Mike D'Antonis kommande spring-och-skjut-spel och flyttar till Elvis hemtrakter där han kan fortsätta vidga sina dimensioner med allt från banan-och-jordnötssmörsmackor till grillbiffar som heter duga. Dock är det hela som sagt fortfarande kvar på ryktesstadiet och föga lär hända under helgen.

Slutligen kan jag meddela till alla er som tvivlat på Ron Artests hängivelse till sitt nya lag att ni kan sluta. Bums. Ron-Ron har till och med gått under rakapparaten för att visa hur mycket han kommer kämpa för Rockets den kommande säsongen;

Blixtrar och dunder

Ingen med det minsta intresse av vad basket heter har väl missat att de anrika Seattle Supersonics organisation har packat pappa Clay Bennetts kappsäck och flyttat till Oklahoma City. Namnet Supersonics samt vinnarvimpeln från 1979 och all historia lämnas i Seattle men resten, allt från Kevin Durant till videobandspelare och kontorsmaterial, har skeppats sydöst.

Det nya namnet för klubben ska officiellt avslöjas på en presskonferens nu på onsdag men så länge det hela inte är någon slags rökridå så kommer laget med största sannorlikhet döpas till Oklahoma City Thunder.

Detta lagomt töntiga namn, tufft nog att inte göras alltför mycket narr av men ändå mjukt nog för att inte skrämma bort den vita medelklasspubliken, har nämligen läckt fler gånger än Hakeem Olajuwons preventivmedel. Först spottades det på NBA:s egna matchschema och nu kan man dessutom köpa biljetter till Orlando Magics hemmamatch den 5:e december mot ett lag som heter just Thunder.

Fast å andra sidan kanske det hela bara är en PR-kupp från humorgruppen Klungan som i höst sätter upp sin nya humorshow "Jag gör ju inte det här för att jävlas med mig själv", med premiär den 11:e oktober på Norrlandsoperan i Umeå. Vi får helt enkelt vänta till på onsdag och se om det blir just Thunder eller kanske till och med Oklahoma City Lars Stenbergs, Jobs eller Patrik Larssons!

För om Kevin Durant och company lyckas bjuda på underhållning i paritet med Klungan kan de i alla fall räkna med att jag kommer följa deras öden genom streams och whatnot.

Mera kött!

Om ni inte är mätta efter gårdagens rätt så sparsmakade mästargraderingar utan vill ha mer kött på statistikbenen vad gäller den avslutade OS-basketturneringen tipsar jag om David "the arbitrarian" Sparks, minst sagt, matnyttiga statistiska slutsatser angående vem som var bäst och mest värdefull.

För visst finns det inom oss alla en liten svensk statistiksvulten sessa som ständigt skriker; MERA KÖTT!

Mästarmärken

Efter den hejdundrandes basketsuccé vi blev bjudna på under OS, av Team USA framförallt men även av flertalet andra högklassiga lag och matcher, känns det lite fattigt med endast några medaljer som hierarkiska platsfastställare. Jag menar alla i Team USA var ju kanske inte guldmedaljsbra så därför tycker jag att en gammal hederlig betygssättning är på sin plats. Och för att de ovärldsvana och om omvärlden helt ovetande jänkarna ska förstå mitt lingo använder jag den klassiskt amerikanska betygsskalan från A till F med tillhörande plus och minus, där A+ är bäst, C är godkänt, D är halvrisigt, E är helt bortplockat och där det nesliga F:et betyder underkänt. Är ni med mig? Bra! Till handlingarna:

Team USA:s samlade OS-basketbetyg 2008:

4. Carlos Boozer, A+
The bearded Booze spelade sin roll som walk-on-kille superbt! Han kom in när allt var avgjort, tog några hårda fouls, hade förtvivlat svårt att göra poäng trots att alla hans lagkamrater gjorde allt för att sätta honom i bra lägen och han såg sådär lagomt klumpig och oengagerad ut mest hela tiden. Inget annat att göra än att lyfta på hatten och visa vår vördnad. Walk-on-Carlos, we salute you!

5. Jason Kidd, D
Jason Kidd har fortfarande inte förlorat en match av internationell kaliber men den här gången var det föga hans förtjänst. Visst, gubben sköt smått otroliga 85.7% men då ska man också tänka på att han bara tog 7 avslut, varav 6 satt, och samtliga var lika öppna som hela frälsningsarméns sammanlagda famnar. När han så skulle jazza till det lite och slänga iväg en alley oop-pass, som han faktiskt kunde i fornstora dagar, gick det som oftast helt galet och spektaklet lämnade en ungefär lika pinsam känsla som när medelålders tanter och gubbar ska "vara hiphop" och med händer låsta i något slags Arnie Grape-ceperyck krystar fram ett; Yo! Nej, till skillnad från Lebron James hoppas jag verkligen det här var Kidds sista OS.

6. Lebron James, A
LBJ spelade mest och näst bäst i det amerikanska laget. Han sköt ypperligt från både två- och trepoängsavstånd, 67.3% respektive 46.4%, och enda plumpen i statistikraden var (som vanligt) den absurt dåliga straffkastprocenten, 45.8, som ju till och med var lägre än den från trepoängslinjen. För övrigt tog den unge atleten även tag i ledarskapsrollen och fick drösvis av lovord från ledarstaben. Kingen, Lebron!

7. Deron Williams, B-
Deron hamnade lite i skymundan av startande Kidd och fantastiska Chris Paul men gjorde ett helgjutet jobb utan att märkas allt för mycket. En stabil insats som säkert varit bättre om han bara fått spela lite mer.

8. Michael Redd, F
Jag är ledsen Mike men om man är med i truppen nästan uteslutande på grund av sitt skytte och man slutar en turnering med lägst skottprocent i laget kan man inte få annat än underkänt. Det spelar ingen roll hur mycket du fick eller inte fick spela, tyvärr.

9. Dwayne Wade, A+
Team USA:s och hela turneringens bästa spelare. Sådan fart och fläkt har herr Wade inte bjudit på sedan Dallas stod som motståndare och en NBA-buckla stod på spel. Folk brukar ju beskriva fantastiska spelarprestationer med att "han/hon var överallt", vilket dels är att ta i, men också fysiskt omöjligt men Dwade kom tamejfan så nära man bara kan komma varje gång han var inne på planen. Det ska bli en fröjd att se honom bredvid Shawn "The Matrix" Marion och Michael Beas(t)ley i Miami-skrud den kommande säsongen.

10. Kobe Bryant, C+
Jag tyckte det var samma gamla visa med Kobe. Han sköt mest, fick lite flashiga dunkar och trepoängare som han sedan, likt den stjärna han är, genast gjorde någon "cool" gest efter. Kreti och Pleti tyckte säkert han var sjukt bra men jag, och säkert mängder med andra, såg igenom charaderna och såg istället en Kobe som missade idiotiska skott och som inte visade mycket till tillstymmelse av den dobermann han så gärna ville jämföra sig med nu när han blivit "försvarsspecialist". Blir lite konstigt bara när "försvarsspecialisten" skjuter flest skott samt hamnar på fjärde plats i laget när det gäller förvärvade blockar och steals. Fast the Dobermamba har ju andra titlar förutom "försvarsspecialist" på sitt CV eller vad sägs om "världens bästa basketspelare" och "NBA MVP 2007/2008". I'm not a hater, I just don't like players that rape a lot.

11. Dwight Howard, B-
Lagets yngling var som vanligt otroligt effektiv offensivt men fick ändå en hel del problem med FIBA-spelet. Hans oförmåga att försvara pick-and-rollanfallen samt mer fundamentalt skolade motståndare ledde till antingen fouls åt Dwight själv eller poäng till motståndaren. Dock räcker en skottprocent nära 75-strecket och 5.8 returer per match till ett B. Varken mer eller mindre.

12. Chris Bosh, B+
Varför Coach K valde Mighty Dwight som startande center över Bosh är för mig en gåta. Bosh, som till vardags spelar i NBA:s FIBA-spelande Toronto Raptors, var väldigt mycket följdsammare i försvaret mot de mer rörliga FIBA-basketlagen, tog fler returer och sköt till råga på allt bättre. De enda möjliga svar jag kan komma på är ren tjurskallighet samt en större chans att vinna uppkastet med Howard på planen. Att Bosh med sina 86.2% från straffkastlinjen fick avsluta matcherna (i alla fall då det var hyfsat jämnt) var ju dock en självklarhet.

13. Chris Paul, A-
Paul sköt ganska bedrövligt bortom trepoängslinjen men tog igen det tillkortakommandet med råge i sitt övriga spel. Trots sin ringa längd (183cm) rev han ner nästan fyra returer per match och var även bäst i laget med sina 19 steals. CP3 (eller CP13 här i landslaget) var med sina 4.1 assists per match dessutom den enda amerikan som placerade sig topp-5 för turneringen inom någon av de tre statistiska huvudkategorierna poäng, returer och assist.

14. Tayshaun Prince, C
Spelade inte särskilt mycket nu när han blivit ersatt av Kobe som "försvarsspecialist" men gjorde det han skulle när han väl var inne på planen.

15. Carmelo Anthony, B
'Melo sköt sådär men tog massor av returer och hade väldigt få turn-overs (förmodligen eftersom han oftast sköt när han väl fick bollen). Gick ofta bort sig försvarsmässigt och när han väl var på plats foulade han lite för ofta. Men det är ju ändå inte på den defensiva delen han ska göra sin grej och offensivt var han som vanligt ett riktigt "pain in the ass", om jag får uttrycka mig Aulanderskt, på moståndarna som hade svårt att matcha hans näst intill unika komposition av styrka, snabbhet och skottsäkerhet.

Coachstaben. Mike Krzyzewski och company, A+
Coach K hade fått i uppdrag att ta tillbaka guldet, vilket han gjorde. Att han även lyckades svetsa samman ett gäng super-egon till en såpass fungerande lagmaskin, som väl Team USA ändå var, tycker jag är riktigt duktigt. Att sedan lagmanagern Jerry Colangelo samt de assisterande tränarna Jim Boheim, Mike D'Antoni och Nate McMillan hade en del fingrar med i spelet ser jag mer som en parentes, det här var Coach K:s lag även om alla de andra självklart också ska ta del av A-plusset. (Är dock lite besviken på att Mike D'Antoni inte fick springa omkring som vanligt och skälla med ena handen i byxfickan. Nåväl, han har ju en hel säsong i New York att ta igen det på).

Herre på täppan

Team USA är tillbaka on top. Men lika väntad som den amerikanska segern var, var väl också motståndet de bjöds på vägen till toppen av prispallen.

Om vi backar basketbanden två dagar till semifinalen mot Argentina så var ju faktiskt jänkarna ganska illa ute, även om det aldrig blev RIKTIGT krisigt, mot ett Argentina som tidigt tappade dess storstjärna Manu Ginobili, hade en halvskadad (eller förmodligen helskadad) Andres Nocioni samt saknade en del viktiga spelare från förra OS:ets guldlag. Dock blev det ju som sagt aldrig RIKTIGT farligt utan Team USA verkade ändå ha full kontroll på handlingarna.

Om vi nu spolar fram igen till den nyss spelade OS-finalen upprepade sig ju ungefär samma scenario mot ett Spanien helt utan den vanligtvist startande point guarden Jose "assist/turn-over-ratiomästaren" Calderon samt med sin under turneringen bäst spelande spelare, Rudy Fernandez, fast på bänken hela första perioden på grund av en förmodad hjärnskakning som han ådrog sig i den heroiska semifinalvinsten mot Litauen.

Med dessa förutsättningar lyckades ändå spanjackerna följa jänkarna steg-för-steg trots ett, i alla fall inledningsvist, vansinnigt tempo. Och redan i inledningen presenterade sig framtiden. Matchens första anfall bjöd på en trepoängare av Lebron James men den verkliga framtiden presenterade sig med ett nonchalant Hola några anfall senare.

Spanien fick stopp på ett amerikanskt anfall och flög genast uppför banan i ett minst sagt snabbt uppspel. Bollen hamnade i det blott 17-åriga underbarnet Ricky Rubios händer som hur enkelt och världsvant som helst totalt fintade bort åldermannen Jason Kidd, som för studen såg äldre ut än någonsin, och serverade Pau Gasol en pass av smålands renaste smör vilket lämnade den resliga Gasol med en gata bred som Broadway fram till korgen och två enkla poäng.

Och på det sättet såg stora delar av matchen ut. Team USA flexade sina vältrimmade muskler men fick genast smaka på den spanska paellan i form av allt från Gasolska armbågar, signerade både Pau och Marc, till Rudy Fernandiska monsterdunkar (där dunken "över" Dwight Howard helt korrekt genast blev utnämnd till turneringens dunk av expert-Aulander).

Men Spanien nådde inte ända fram, för den här gången. Team USA:s trupp var helt enkelt för bred, talangfull och framförallt clutch för att det här skulle sluta med annat än amerikansk seger. Slutet blev tyvärr, efter en riktigt bra match, lite tråkigt när uppgivna spanjorer klagade till sig tekniska fouls men som helhet var som sagt finalen, och hela turneringen för den delen, till ypperlig belåtenhet.

Och även om amerikanerna självklart ska vara väldigt stolta över sitt guld, ska de nog inte tro att de inlett en ny stormaktstid.

Argentina börjar förvisso bli till åren men om de bara finkammar Pampas ska de nog hitta några skapliga talanger att omgärda Carlos Delfino, Andres Nocioni och Luis Scola (som väl borde vara kvar till London-OS 2012?). Brasilien har de senaste åren fått fram spelare av god kaliber i Leandro Barbosa, Néne och Anderson Varejao och om bara motivation och organisation finns kan det nog bli ett ganska bra framtida brasse-lag.

Litauen har ju en förmåga att trots ytterst begränsade resurser och innevånare ändå plocka ihop kompetitiva landslag. Basket är ju i stort sett näst största religionen, efter fotboll, i länder som Italien, Turkiet och Grekland och om de ryska oligarkerna fortsätter spruta in rubel i den ryska idrotten kommer nog det här OS:ets basketfiasko ganska snabbt vara glömt.

Om sedan Asien och Afrika kan haka på kommer nog framtidens OS-basketturneringar bli allt jämnare och ovissare.

Men den närmsta tidens finalspel kommer nog ändå stå mellan dagens finalister. Team USA kommer för lång framtid (för att inte säga ALL) förmodligen ha bredast trupp med stjärnspelare på varje position, plats och prispall. Spanien kommer dock väldigt starkt och har nu ett oerhört spännande och talangfullt lag att bygga vidare på.

Alla lagets viktigare spelare är ungdomen själva och med stundande NBA-äventyr för exempelvis Marc Gasol och Rudy Fernandez denna säsong (och förhoppningsvist för Ricky Rubio nästa säsong) kommer de bara bli bättre. Team USA med landslagsmanagern Jerry Colangelo bakom ratten får nog fortsätta jobba lika hårt med sitt landslagsprogram som de gjort inför det här OS:et om de inte genast ska tappa fotfästet där uppe på täppan.

Semifinaldags

The winner takes it all! Eller åtminstone en plats i OS:s (inte att förväxla med 90-talsklassikern OSS) basketsemifinaler. Och Hoop Dreams fick för första gången någonsin in alla sina förhandstips. Bra skit!

För er som inte hängt med här på HDB på sistone, och inte orkar scrolla ned till föregående post, kan jag berätta att alla mina kvartsfinalpicks slog in med dunder och brak. Spanien slog ganska enkelt ett kroatiskt lag där ett flertal av de kroatiska spelarna hade köpt flygbiljetter hem redan innan matchen hade spelats, Litauen och Team USA tog hand om sina bizzle med Kina respektive Australien och slutligen stod Argentina som segrare över Grekland i en match av minst sagt episkt slag.

De tre förstnämnda matcherna tänkte jag genast lämna därhär (Spanienmatchen såg jag inte och de andra två var ganska ensidiga och ojämna affärer) men den avslutande matchen mellan lagmaskinerna Argentina och Grekland var nog det bästa FIBA-basket jag någonsin sett i OS-sammanhang.

De båda lagen följdes åt hela matchen, steg för steg, skott för skott. Fram mot slutet lyckades dock Argentina rycka ifrån till en liten ledning, ledda av den vidunderliga Manu Ginobili och en skarpt skjutande Carlos Delfino (som för övrigt valt att spela med ryska Khimki Moskva den kommande säsongen istället för att ta något skambud av alla snåla/ekonomiskt låsta NBA-klubbar). Grekerna stred dock med både tänder, klor och tursamma planktreor och lät sig inte bli avhängda.

Till slut var det, väldigt passande, dags för avgörandet. Cirka 40 sekunder kvar och Argentina med boll och en tvåpoängsledning, 80-78. Argentinarguarden med det italienskklingande namnet Prigioni dribblar säkert upp bollen och lämnar över den till mäster "monkey-butt" Manu Ginobili (som hädanefter av praktiska skäl benämns MMBMG). MMBMG tittar på klockan, fintar, dribblar och skjuter från trepoängslinjens topp!

I det här läget är förmodligen alla, precis som jag, nästan helt säkra att MMBMG:s skott ska gå i och ge de tango- och ryggbiffsälskande argentinarna en näst intill otillbakatagbar fempoängsledning, men nej! MMBMG:s skott träffar ringen och studsar i en hög båge upp i luften för att slutligen landa i någon greks håriga nävar.

Till slut hamnar bollen, med cirka 10 sekunder kvar på matchuret och fortsatt Argentingaledning 80-78, i händerna på Vasilios Spanoulis (nej det är inget Life Of Brianskt skämtnamn i stil med Samson the strangler, han heter så, han är grek, lämna det) som raskt sätter av mot Argentinsk korg.

Min, så nära man kan komma utan att nå ända fram, övertygelse om argentinsk seger förbyts genast till tro på ett grekiskt sista-minutenmirakel, och då snackar vi inte om en flygstol till Kos för under tusenlappen utan en matchvinnande buzzertrea!

Spanoulis driver ohindrat upp bollen ända till trepoängslinjen och slungar iväg ett, med tanke på stundens allvar, ganska så öppet skott!

BRICK!

Och argentinarna river sedan ner den efterföljande returen och hivar iväg bollen högt upp i luften. Argentina klara för semifinal!

Ett otroligt slut på en otrolig match och förhoppningsvis var det bara en försmak på de stundande semifinalerna;

Spanien - Litauen
Team USA - Argentina

En halveuropeisk/halvamerikansk semifinalomgång alltså där de regerande världsmästarna Spanien tar sig an de alltid välspelande och hårt kämpande litauerna från Litauen i den ena matchen och där Nordamerikas guldklimpar Team USA möter sina ditos från den sydliga delen av Amerika, MMBMG:s Argentina. Två supermatcher som kan bli hur bra som helst!

Mina pengar ligger på Spanien och Team USA där Litauen sedan kniper bronset och Team USA efter många års väntan återigen står högst upp på prispallen i OS efter 20-poängsseger mot spanjackerna i finalen.

Fast om du har sett hur illa mina tips har gått tidigare (Bulls som Eastern-vinnare ifjol, nån?) och räknar in att alla mina tips gick in i kvarten säger fru Logik att någonting kommer avvika rätt kraftigt från dessa prediktioner.

Kvartsfinaldags

Som vanligt var mina förhandstips allt annat än att lita på. "Nya" Ryssland vann sin första match mot blåbärs-Iran men förlorade sedan resterande gruppspelsmatcher och fick omgående lov att checka ut från Grupp A och OS-byn tillsammans med nyss nämnda blåbärs-Iran. Värdnationen Kina följde dock mitt råd, tog chansen och vann en jämn match mot Tyskland och gick därför vidare på Dirk och companys bekostnad. Kul för både turneringen och basketen som världssport.

Annars tedde sig det mesta som förväntat och gruppspelet slutade på följande vis;

GRUPP A;
Litauen (9p, 4v, 1f)
Argentina (9p, 4v, 1f)
Kroatien (8p, 3v, 2f)
Australien (8p, 3v, 2f)
"nya" Ryssland (6p, 1v, 4f)
Iran (5p, 0v, 5f)

GRUPP B;
Team USA (10p, 5v, 0f)
Spanien (9p, 4v, 1f)
Grekland (8p, 3v, 2f)
Kina (7p, 2v, 3f)
Tyskland (6p, 1v, 4f)
Angola (5p, 0v, 5f)

(För övrigt sjukt mycket "lågstadiet" över poängsystemet där man får 2 poäng för vinst och 1 poäng för förlust, wtf!?!?)

Team USA såg riktigt stabila i de matcherna som jag sett (ja, jag har inte sett alla eftersom SVT prioriterat allt från hästdressyr till avdankad damfotboll före den ädla basketturneringen samt att inga streamar värda namnet har funnits att finna) men som de själv har sagt; det är nu den riktiga turneringen börjar! Och vilken början sen! Här har ni kvartsfinalerna (i tidsordning där först är först);

Spanien - Kroatien
Spanien såg riktigt bleka ut mot Team USA (det lilla vi fick se mellan allsköns andra klassens idrotter) men måste ändå hållas som favoriter tack vare ett mer namnkunnigt och rutinerat lag. Kroatien har dock varit en av de största överraskningarna och håller de uppe sitt trepoängsskytte kan det kanske gå vägen. Men fördel Spanien alltså. (Slutet visas i SVT1 9.45-10.10).

Litauen - Kina
Litauens enda förlust kom mot Australien i den sista gruppspelsmatchen då litauerna redan var klara gruppsegrare. Kina borde trots enormt hemmastöd inte vara något problem för våra lilleputtgrannar i öst men som sagt så kan allt hända i kärlek, krig och idrott (eller hur var det nu...). Kina gjorde en jättematch mot tyskarna och kan utan problem åka ut i kvarten med all heder i behåll. Litauen vidare. (Visas i SVT1 10.30-12.30).

Team USA - Australien
Australien var det lag som bäst bjöd upp till dans på Team USA:s förfestsresa innan OS. Inte för att de vid något givet tillfälle ens var nära att vinna visade de ändå att de inte är ett lag som man bara kör över. Dock är allt annat än en amerikansk seger en praktskräll större än alla invigningens raketer tillsammans. Team USA vidare. (Visas vad jag förstår inte alls av SVT!?!?!)

Argentinga - Grekland
Den absolut ovissaste kvartsfinalen där två väldigt namnkunniga, samspelta och rutinerade lag drabbar samman. Verkligen en slantsingling över vem som kommer gå vidare och jag vågar inte ens gissa vem som vinner trots att det är så nära 50-50 det kan komma. Jag hoppas dock att Argentina går vidare så att inte Europa blir alltför överrepresenterat i semifinalerna. (Visas i SVT24 16.15-18.00)

Bra grejer alltså trots att SVT av någon outgrundlig anledning valt att inte visa Team USA:s match. Men å andra sidan så lär ju damernas släggfinal samt herrhandbollens kvartsfinaler (utan svenskt deltagande) vara oerhört mycket mer intressant! Hade jag haft en teve och betalat teve-licens hade jag förmodligen gått till reklamationsnämnden eller allra minst hört av mig till Plus! och Sverker Olofsson. För ska det verkligen vara såhär?

OG Preview

När det stundar säsongs- och turneringstarter är det ju kutymt att göra någon slags förhandsgranskning och utkomsttippning, så även när det gäller them Olympic Games. Därför tänkte jag se det från min sida, såhär da'n före dopparda'n, och snabbt plottra ned lite tankar, funderingar och prediktioner. För mer matnyttig läsning rekommenderar jag varmt Basket-Stefans tvådelade Inför-post här; Inför OS: Grupp A och B.

(Och om inte Inför-posterna syns till längst upp får du scrolla nedåt, dumb-ass.)

Så, tillbaka till Preview:en (sjukt gött att böja engelska ord på svenskt vis).

GRUPP A:
Den, till synes, något svagare gruppen består av Angola, Argentina, Australien, Iran, Kroatien, Litauen och "nya" Ryssland. Fyra och ett halvt lag av absolut världsklass samt ett Iran som är regerande asiastiska mästare. Inte illa pinkat.

För ungefär en vecka sen tyckte jag att det var ganska självklart att Australien och Iran mest skulle fungera som slagpåsar för den återstående kvartetten men efter Aussisarnas (där har vi den fina svengelska böjningen igen) jätteinsats mot Team USA i den avslutande förmatchen ger jag de en sluggers chans att ta sig vidare, förslagsvist genom vinst mot Kroatien.

Såvida inget otroligt otänkbart inträffar har jag förtvivlat svårt att se topp-trion Argentina, Litauen och "nya" Ryssland missa slutspel. Dock lutar jag, till skillnad från många andra, mer åt nu-ryssarna än argentinarna som gruppvinnare. Ryssarna har ju för fasiken lyckats med det mesta, allt från schlager till fotboll till EM-basket, den senaste tiden så varför inte även OS-basket?

Sen tror jag inte Argentina har alltför mycket emot en andra- eller till och med tredjeplats, trots att det förmodligen skulle betyda en Team USA-drabbning redan innan den insiktade finalen. För en vinst mot USA i en semifinal skulle ju inte bara beröva de på deras efterlängtade och så omtalade guldmedalj utan även silvret. Dessutom har lagets stjärna, Manu "Monkey-butt" Ginobili, gått halvskadad lång tid och jag förmodar att han inte kommer slita ut sig alltför mycket i den här turneringen förrns det verkligen börjar gälla något.

Så slutar gruppen;

"nya" Ryssland
Argentina
Litauen
Kroatien
Australien
Iran

GRUPP B:
Det är ganska otroligt att det här kommer bli den bästa och hårdaste basketturneringen i OS:s historia då det ändå fattas stora nationer som Frankrike och Italien. Att turneringen trots dessa länders frånvaro rankas som den bästa någonsin säger en hel del om kvaliteten på de lag som faktiskt är med. Och trots att den här gruppen benämnts med ett B är det kanske den bästa gruppspelsgruppen någonsin i OS-historien.

Men vi börjar från botten.

Där hittar vi afrikanska mästarna Angola, ett pyttelitet lag som förmodligen kommer få höra en massa post-kolonialt dravel som; "åh, vilket charmigt lag", "fart och fläkt, men ingen organisation" samt "fantastiskt vilken spelglädje de bjuder på" (precis som alla afrikanska fotbollslag ever) från herrar Hård och Aulander som jag antar kommenterar. Sanningen att säga är Angola inte bra nog i kamp mot de andra lagen. Punkt.

Kampen om sista slutspelsplatsen blir en strid på kniven mellan två av NBA:s tre största oamerikanska stjärnor (där kanadicken Steve Nash väl skulle vara den tredje musketören), hemmasonen Yao Ming och den reslige tysken Dirk Nowitzki.

Båda lagen är uppbyggda på liknande sätt, en superstjärna som får dra det största lasset (Yao och Dirk) + en annan NBA-lirare (i Tyskland; Clipperscentern Chris Kaman, i Kina; "the chair-man" Yi Jianlian) + en massa utfyllnadsspelare. Jag ska inte säga att jag har superkoll på spelare andra än de från NBA men en magkänsla säger ändå att tyskarna har lite starkare och jämnare lag än kineserna. Dock har ju Kina hemma-publiken i ryggen men jag tror nog ändå på Tyskland som fjärde lag i gruppen.

Nu kommer vi till de riktigt stora elefanterna; Grekland, Spanien och Team USA.

Team USA måste gälla som favorit, de har ju för fan Dwayne Wade som sjättekille (SJÄTTE!), men de kommer nog få det tufft mot ett Spanien som fått allt mer NBA-rutin och därför kan det amerikanska stjärngänget utan- och innantill samt ett Grekland som bäst i världen hanterar alla FIBA-basketens små nyanser och speciella egenheter.

Frågan är dock hur mycket taktiskt och fysiskt krut grekerna och spanjackerna har tänkt att bränna under den relativt betydelselösa gruppspelsomgången. Det är ju egentligen bara USA, av de stora killarna, som skulle bry sig om en förlust i det första stadiet. De har ju tydligen någon slags heder att återta.

Så därför får vi nog i gruppdrabbningarna mellan dessa tre mer leta indikationer på vad som komma skall än se de som faktiska hierarkiska slutställningar.

Så slutar gruppen;

Team USA
Spanien
Grekland
Tyskland
Kina
Angola

Vidare turneringsfunderingar får jag återkomma med och slutspelsprediktioner kommer när vi vet exakt hur gruppspelet artade sig. På återseende!

Dags att ta fram din filofax

För nu är den kommande säsongens NBA-matcher spikade. Och det världsledande sportnyhetsmediet ESPN har sin vana trogen listat matcherna du inte bör missa, se här; You snooze, you lose.

Och för er som vill snickra ihop ert egna schema så kan ni bläddra er igenom säsongen här; NBA Regular Season 08/09

Själv har jag redan ställt min biologiska klocka på att vakna 01.55 den 28:e oktober.

GAME ON!

Plastbrorsor

Återigen påminns vi om hur mycket bättre basketspelande/entusiasmerande människor är jämfört övriga sportfånar och annat folk och fä. Vilka andra multimultimiljonärer skulle klä ut sig och goofa runt i Venice Beach bara för the hell of it?

Hatten av för herrar Stiff McNasty och Boom Dazzle!

Houst-Ron, we got no problems!

Ett av ligans bästa försvar blev just ett par snäpp bättre. Ron Artest har nämligen äntligen tagit sig ifrån Sac-town och i utbyte mot Bobby Jackson, Donte Green och ett förstarundans draftval nästa år landat i Houston, Texas. Eller det hela är inte officiellt än på grund av Donte Greens komplexa rookie-kontrakt, men om cirkus två veckor så ska det stå skrivet i sten.

Sjukt bra för Houston som inte bara får en av ligans mest underskattade spelare (alla kategorier) som dessutom är bland de bästa två-vägsspelarna utan de får även lite jävlar anamma i jakten på slutspelets andrarunda and beyond.

Med Artest i truppen är jag nästan benägen att utse Houston till Lakers huvudutmanare i väst, så länge Yao och T-Mac inte går sönder helt och hållet.

Tuffa Texas och vilda västern har alltså blivit ännu tuffare och vildare.

För Kings ser det väl hyfsat ut också. De hade ändå inte gått till slutspel med Ron-Ron i laget så det var lika bra att få ut det mesta och bästa möjliga. Bobby Jackson är en gammal publikfavorit i Sacramento men har å andra sidan blivit lite till åren. Han har dock bara ett år kvar på sitt kontrakt så för Maloof-bröderna är det all good.

Nu får även Kevin Martin vara the man på riktigt, utan konkurrens från duktiga veteraner som fallet var tidigare då Mike Bibby och Artest stal skott från honom. Donte Green ska enligt expertutlåtanden vara en talangfull kille och Sacramento ser ut att ha ett ungt och lovande lag samt, inte minst, lönetakshöjd över inför den så omtalade 2010-sommaren då Lebron, D-Wade, CB4 och många, många fler kan bli tillgängliga.

Men nu är det nu som gäller och då kommer Rockets skjuta i höjden!

Svar på tal

Läste här i veckan ett intressant inlägg på Basket-Stefans Basketblogg (läs hela inlägget här; Björnström spekulerar ) där Umeås basket-Don Torbjörn Björnström bjöd på sina tankar angående basketens framtid som världsidrott.

Björnström menar att NBA kommer expandera ut i Europa inom max 5 år och att europeiska lag och städer kommer tvingas till samarbete för att klara sig ekonomiskt. Därtill måste sedan hemmamatcherna spelas enligt ett roterande schema och de sammarbetande städerna skulle på så sätt få anordna 3-4 matcher var per år. Basket-Stefan tror inte på samma explosiva utveckling men hintar ändå om att även han tror att en amerikansk expandering är oundviklig.

Jag vet inte jag.

Att förändringen kommer ske så snabbt som inom 5 år tror jag inte alls på. Dels tror jag Team USA kommer gå segrande ur den stundande OS-turneringen och på så sätt, som de amerikanska basketherrarna så kaxigt uttryckt sig, återställa basketbalansen så som den borde vara. Dels tror jag också på seger för Barack Obama i höstens amerikanska val, och är det något vi lärt oss vid det här laget så kommer Obama föra med sig CHANGE. Om denna förändring lyckas få fart på den amerikanska ekonomin och den deppiga dollarn så har de europeiska klubbarna ingte längre någon trumf-Euro att spela i kampen om talangfulla basketspelare.

Sedan tycker jag resonemanget om att lag/städer skulle slås ihop och samarbete låter ytterst otänkbart. Bland den största styrkan jag ser i europeisk basket är den starka passionen, traditionen och lagtillhörigheten. I Europa finns en otroligt stark vi-och-de-känsla inom idrott så varför skulle lag som i åratal hatat varandra över allt annat helt plötsligt kunna samarbeta? Och även om själva organisationerna skulle klara av det, hur många supportrar skulle gå med på att sida-vid-sida heja fram sitt lag tillsammans med massa dudes som man bara några år innan stämde möte med på parkeringsplatser och bakgårdar med allsköns tillhyggen i högsta hugg?

Vidare är skillnaden mellan "amerikansk" basket och "europeisk" basket alltför stor som det är nu. Killarna spelar ju inte ens efter samma regelbok (även om skillnaderna de närmsta åren kommer bli mindre och mindre på det planet). Och för att snabbt gå tillbaka till läktaren så är skillnaden mellan supportrarna än större.

Vilken amerikan, med kortare tålamod än Dampe Dampsson efter fyra Jolt-Cola, skulle sitta uppe mitt i natten för att se en match mellan Detroit Pistons och Alba Berlin? En otroligt viktig fråga med tanke på att det numera är TV-avtal, reklamintäkter och dylikt som pröjsar de flesta sportevenemang och -ligor här i världen.

Europa har som bekant mer än dubbelt så stor befolkning som USA, men jag har ändå otroligt svårt att se fotbollstokiga och idrottspatriotiska européer sitta och titta på andra lag än sitt eget mot något flashigt amerikanskt lag. Därför tror jag att en TV-sändning från en europeisk match skulle tappa nästan alla av de i genomsnitt 2.25 miljoner baskettittande amerikanska hushållen som de senaste säsongerna följt NBA:s Regular Season och ersättas med det europeiska lagets fanatiska hemma-supportrar (de som inte är där på matchen alltså) samt oss basket-nördar (som ändå tittar på all basket vi kommer åt, oavsett vilken tid på dygnet).

Inga ljusa tittarsiffror alltså, vilket skulle betyda att reklamintäkterna för TV-bolagen skulle minska varvid de för klubbarna så ekonomiskt gynnsamma TV-avtalen skulle gå samma öde till möte. Ekonomin för de flesta klubbar skulle därför krascha omgående.

För att återgå till de åtskillda basketfilosofierna så känner jag att basketfantastvärlden är uppdelad i tre kategorier;

NBA-fan:et; Den största kategorin som består av allt från, emellan och till amerikaner, svennar som lyssnar på Eminem och kineser. Gillar fart och fläkt, högt-flygande dunkar och spektakulärt en-mot-en-spel. Tycker FIBA-basket är tråkigt och går för långsamt. Har aldrig förstått sig på ordet "derby". Hatar innebandy.

FIBA-fundamentalisten; En mycket mindre kategori, men ändå överlägset näst störst. Består av balter, syd-européer och avkommor till balter och syd-européer samt basketentusiaster födda före 1975. Lagspel framför allt! Det är genom helplanspressar, returtagning, knepiga inkastspel och zon-försvar man vinner matcher. NBA är bara en flashig plastliga där spelarna har ett kassavalv där hjärtat borde sitta. Hatar innebandy.

Den basket-frälste; Bestående till 100% av basketnördar och är därför förmodat försvinnande liten. Älskar basket i alla former och ser charmen i allt från 360-dunkar till zon-försvar till dambasket. Hatar innebandy.
(Personligen tillhör jag nog denna mitt-fåra till ungefär 55% och 45% i NBA-fåran).

Eftersom de två största kategorierna (NBA vs. FIBA) står så långt från varandra tror jag att en sammanslagning inte kan ske på år och dar.

Vad gäller ett, och då menar jag ETT, NBA-lag beläget i Europa så tror jag att det har en mer reell chans att hända inom de närmsta, säg, 10 åren.

Med det säger jag dock inte att jag hoppas att det händer, jag gillar nämligen basketvärlden precis som den är nu. Snarare så tror jag att det kan hända. Det verkar ju nämligen som att David Stern har gett sig fan på att ta NBA "ut i världen" med sitt kommissionärskap. (Som jag ser det har NBA dock alltid funnits "ute i världen", det är bara det att det är först på senare år som indier och kineser fått TV-apparater, datorer med internetuppkoppling samt passande politiskt klimat så att de har kunnat följa denna fantastiska liga.)

Men som sagt verkar ju Stern vara beslutsam om att lägga ett NBA-lag utanför nordamerikanska gränser och när detta väl händer så tror jag att just den kinesiska/asiatiska marknaden ser oerhört mycket mer inbjudande ut med miljarders supportrar och utan basketfilosofiska och ekonomiska hinder.

Så om Torbjörn Björnström nu vill se semilokal NBA-basket får han nog packa kappsäcken och flytta till Shanghai där han om 10-15 år kanske, jag säger kanske, kan få se Shanghai Sharks mot Oklahoma City Thunder.

O-to the-S

I och med att de sista OS-kvalsspelsmatcherna blev avklarade här i dagarna börjar nu den olympiska basketturneringen så sakterliga ta form, till stor förtjusning för alla oss basketspekulanter.

Den tolv lag stora turneringen inleds med tudelat gruppspel, Grupp A och Grupp B, där alla lagen möter alla i sin grupp och där sedan de fyra bästa i vardera grupp går vidare till kvartsfinaler. De två sämsta i varje grupp får åka hem. Och det är rätt åt de.

Gruppindelningen ser ut som följer:

Grupp A:
Argentina
Australien
Iran
Kroatien
Litauen
Ryssland

Grupp B:
Angola
Grekland
Kina
Spanien
Tyskland
U.S.A.

Klart redan nu är väl att Iran och Australien i Grupp A samt Angola och, förmodligen, Kina i Grupp B blir första lagen ut ur turneringen. Kina kan dock kanske, med hjälp av en entusiastisk hemmapublik och en skadefri och utvilad Yao Ming, miniskrälla mot exempelvis Tyskland eller Grekland men jag tror ändå européerna håller fortet.

Kvartsfinalerna och det övriga slutspelet ser ut att bli det bästa i mannaminne där alla matcher förmodat kommer bjuda på hög klass och stor basketunderhållning. Och med ett Team U.S.A. som kanske är det bästa laget någonsin(!) kommer nog basketskåpet återigen ställas tillbaka där det hör hemma på den nordamerikanska kontinenten.

Mycket nöje alltså!

Sommarskeenden

Efter ett bröllop, noll begravningar samt ett ex antal timmar Risk-, beachvolley-, fotbolls- och basketspelande har det nu hänt så mycket på andra sidan Atlanten att jag inte längre klarar av att ignorera den här bloggen, även om alla ni andra gör det.

Nu under sommaruppehållet från den riktiga ligan, samt den eminenta HDB-fantasiligan, är det framförallt tre saker som håller igång basketbiten i min förmodat normalstora hjärna; spelarförflyttningar, det stundande OS:et och till viss del Summer League.

På äkta Hollywood-manér "cuttar" vi därför till "chasen" och börjar dagens sällsynta och av er förhoppningsvis efterlängtade basketharang i just Hollywood där den största delen spelarförflyttning skett.

Clippers-härvan.

Clippers har gått bananas.

Först optade Elton Brand ut från sitt kontrakt för att som det hette "skapa möjlighet för Clips att signa en annan storfräsare". Sagt och gjort så chockvärvar Clippers Baron Davis från Golden State och det ser plötsligt ut som att jag har fått ett nytt favoritlag! Jag var ytterst nära att slänga iväg just en sådan bloggpost men hejdade mig när jag insåg att det var boom-Clippers och deras inabilitet som vi hade att göra med. Något som visade vara mycket klokt från min sida.

Boom Dazzle! Brand spelade nämligen Los Angeles bakom ryggen och så fort han fick chansen packade han kappsäcken och skrev nytt kontrakt med Philadelphia 76:ers istället.

Därefter signerades före detta Clippern Corey Magette av Golden State Warriors och nu idag byttes den gamla och gängliga Denver-centern Marcus Camby till Clips för så lite som möjligheten att byta en andra rundans draft-pick 2010.

Ni som inte hänger med i Clippers-svängarna är ställningen nu:
-Elton Brand, Corey Magette.
+Baron Davis, Marcus Camby.

Vad blir då summan av kardemumman efter alla dessa byten och what-nots?

För Clippers del tycker jag ändå det ser mycket bättre ut nu än förra året. Visst, det hade nog vart bättre med Brand istället för Camby men Clippers ska nog ändå räknas till borderlineslutspelslagen.

Golden State är körda. Sorgligt men sant. Warriors känns nu som en sommarflört för mig. Efter att ha kännt varandra sedan mitten på 90-talet började vi dejta hösten 2006. Snabbt som ögat blossade kärleken och allt var fyrverkerier och gräddbakelser med Mavericks-skalpen som grädden på bakelserna. Sedan fortsatte kärlekskarusellen den gågna säsongen men alltefter tiden gick och våren kom märkte jag hur vi hade börjat glida ifrån varandra. Vi hade fått slut på framtidstron. Sedan kom dödsstöten när Baron Davis skrev på för Clippers och ersattes med Corey Magette. Men jag önskar ändå mina kärlekskrigare allt väl men konstaterar för en gångs skull att det inte är jag det är fel på utan de. Men de kommer ändå alltid finnas där i en avkrok i det vänstra förmaket och när, jag säger NÄR och inte OM, ni shapat upp er igen så kommer jag stå där med öppen famn. (Ni som nu börjar skrika "medgångssupporter" och dylikt kan dra dit pepparn växer, jag är ett spelarfan först och främst och har inte tänkt hålla på Corey Magette. Jag gillar honom helt enkelt inte. Där går gränsen. Stephen Jackson kommer jag dock alltid hålla om ryggen. Go Psycho!)

Philadelphia kommer garanterat gå till slutspel även i år men jag har ändå svårt att se de utmana om de högre platserna. Jag tippar att de hamnar på en femte- sjätteplats som bäst.

Denver kommer antingen ta ett steg bakåt - två steg fram eller också kommer de ta fem steg bak. Allt hänger på om George Karl får för sig att börja coacha laget eller om han bara ska fortsätta att sitta vid sidan och se ut som en tjock gris. Förlusten av Camby och hans så kallade "försvar" ser jag inte som något större problem bara Nene och Kenyon Martin håller sig någorlunda skadefria (vilket i och för sig kanske är för mycket att hoppas på).

"Småbytena". (Ja jag vet att citationstecknet egentligen ska vara efter punkten men jag tycker det ser sjukt fult ut och det här är min blogg så jag gör vad fan jag vill).

Richard Jefferson går från Nets till Bucks i utbyte mot Yi Jianlian samt Bobby Simmons och lite annat skräp. Något av en win-win, Nets gör sig redo för Lebron och Brooklyn 2010 och Bucks får en underskattad klasspelare som förmodligen tar de till slutspel, kanske på New Jerseys bekostnad.

Numera ex-Raptorerna T.J. Ford, Rasho Nesterovic och rookien Roy Hibbert flyttar söderut till Indianapolis i utbyte mot Pacers Jermaine O´Neal. Även detta en till synes dubbelvinst. JO har länge varit olycklig i Indiana som dessutom saknat en pålitlig PG. Raptors förbättras både framåt och bakåt med O´Neal istället för Rasho och nu när Ford försvunnit kan Jose Calderon i lugn och ro ta tag i taktpinnen som point guard. Indiana får kriga om en av de sista slutspelsplatserna medan Toronto får lov att se allt under en fjärdeplats som ett misslyckande.

James Posey tar sina två mästerskapsringar och flyttar till nyupplivade New Orleans. Inget byte eftersom Posey var en free agent men ändå rätt intressant. Han överöses med pengar trots sin digna ålder i hopp om att han ska vara den saknade pusselbiten från förra årets slutspelsdarlings. Att Posey blivit en Hornet kan mycket möjligt betyda att just dessa Hornets blir mitt favoritlag i höst.

Kina-OS.

Först hade jag nästan tänkt bojkotta hela OS på grund av Kinas mer än beklagliga brist på mänskliga rättigheter men sen kom jag på att Team USA kommer vara OFF THE HEAZY!

Så därför kommer jag nog bara bojkotta alla andra sporter (som jag ändå inte bryr mig vidare värst mycket om) och möjligen trycka upp en "free Tibet"-tisha som jag kan ha på mig under basketmatcherna.

Summer League.

Efter Marco Belinellis uppvisning förra året som följdes av en helt hopplös säsong har jag helt slutat bry mig om sommarligan. Det enda jag har sett är de här två omtalade O.J. Mayo-klippen på Youtube:





Inte konstigt att j-homo (no-homo) och basketblogg-Stefan redan är lite våta i byxorna över den här grabben. Personligen sitter dock min Jenny Lind på Michael Beasley som årets ROY.

På återseende.