Small ball

Såg just klart Phoenix Suns match mot Golden State Warriors från i förrgår. Var ungefär som att titta på tennis. Härligt.

Don Nelson och Mike D'Antoni borde få dela på Nobelpriset i basketfilosofi.

Matchen i fråga.

Annars är det helhelg som gäller på basketfronten. Det fina vädret håller i sig, Final Four i NCAA-turneringen och imorgon, Söndag, är det smygpremiär på möjliga confrence-finaler då Suns och Mavericks möts för sista gången innan slutspelet och Detroit Pistons tar sig an Miami Heat. Härligt.

Släpp fångarna loss det är vår

Våren och värmen har kommit till Göteborg med allt vad det innebär av snöfria basketplaner och vantlösa dagar. Därav det för stunden så sporadiska postandet och det alltmer tilltagande basketspelandet.

Min stammisplan ligger som så många andra planer runt om i Sverige på en skolgård. Detta innebär att jag för att slippa alltför mycket snorungar, som frågar om man kan dunka eller om de får känna på bollen, måste vänta tills dess att skolan är slut för dagen och de flesta kidsen har gått hem.

Alltid är det dock en hel del människor i skiftande ålder och tillstånd som befinner sig på och ikring skolgården. Ibland träffar jag dock riktigt trevliga människor där. Som för några veckor sedan då en gammal mormor som hämtade sitt barnbarn kom fram och frågade om hon fick provskjuta en gång. De hade nämligen spelat så mycket "korgboll" när hon gick i skola och tyckte jag såg ut att ha så roligt där jag stod och sköt. Tyvärr var den trevliga, och skarpskjutande, tanten bara en bråkdel av allt folk som korsar min basketplan.

Idag var det till exempel några kiddon som envisades med att springa runt på och ikring basketplanen. Ett av de större barnen, som förmodligen var välsignad med en par tri bokstavskombinationer, frågade om han fick prova ett skott varvid följande ordväxling inträffade:

Dampungen: Duu får jag prova ett skott?

Jag: Eh, visst.

Dampungen: Spelar du i Högsbo?

Jag: Eh, nej.

Dampungen: Var spelar du då?

Jag: Jag spelar här.

Dampungen: Ahh så du spelar inte så mycket?

Jag: Nej, inte nu längre. Men jag brukade spela mycket då jag bodde i Umeå.

Dampungen: Åhh, Umeå, ni är värsta svingrymma på basket va?

Jag: Eh, näe inte direkt.

Dampungen: Ah, näe, det kanske var tjejfotboll ni var grymma på. Jag visste att jag hört Umeå någonstans i alla fall.

Jag: Hrmm, jag vill ha tillbaka min boll nu. Tack.

Sjukstugan

Jag vet inte jag, men visst känns det som att basketproffsen på andra sidan dammen är lite mer skadebenägna i år än tidigare säsonger.

Det känns till exempel som att hela Toronto Raptors lag varit skadade i omgångar, nu senast i form av Jose Garbajosas säsongsavslutande skada. Samma med Lakers, Miami, Milwaukee och Knicks som har påverkats enormt av skador på framträdande spelare.

Stora, i ordets alla betydelser, spelare som Shaq och Yao har ju missat större delen av säsongen och till och med järnmannen Chauncey Billups har varit tvungen att se matcher iförd kostym.

Men å andra sidan är skadorna en del av spelet vilket de inblandade är mycket väl medvetna om. Blir intressant att se hur slutspelskampen kommer påverkas av skador, sjukdomar och annat. Som det till exempel ser ut just nu blir det nog väldigt tufft för Knicks att klara sig över slutspelsstrecket.

Skadeläget i NBA

Final Four

NCAA-turneringen börjar lida mot sitt slut och kvar återstår nu endast fyra lag. Och inte är det några duvungar eller överraskningar som tagit sig ända till Final Four.

I de två semifinalerna, som spelas nu på lördag den 31/3, möts förra årets vinnare Florida och collegebasketsupermakten UCLA på den västra sidan och anrika Georgetown tar sig an favorittippade Ohio State på den östra sidan. Florida och Ohio State var båda förstaseedade i sina divisioner och deras motståndare UCLA och Georgetown andraseedade i sina. Tätt så det förslår alltså.

Annars tycker jag årets turnering varit rätt förutsägbar med mängder av favoritsegrar. Största överraskningen jag kommer på såhär på rak arm är nog UNLV:s vinst mot andraseedade Wisconsin under den andra rundan i Midwest-divisionen. Trots de väntade slutresultaten tycker jag dock att de matcher jag faktiskt har sett, och inte bara hört eller läst om, varit riktigt spännande med växlande ledningar och böljande spel. Nu håller jag bara tummarna för en fin avslutning och sedan är det dags för den absoluta slutspurten i NBA (Mer om det senare).

History in the making

Även om Kobe är en av de spelare som jag tycker minst om, någonsin, kan man ändå inte göra annat än att häpnas. Som den andre spelaren genom tiderna, Wilt är den enda som mäktat med bedriften tidigare, har KB24 nu gjort minst 50 poäng fyra matcher i rad.

Det hela började i matchen mot Portland Trailblazers den 16e Mars. Kobe sköt nästan 59% från golvet och slutade matchen med 65 poäng. Två dagar senare stod Minnesota som motståndare, Kobe gör 50 poäng.

Efter tre dagars vila var det dags igen. Match mot Memphis och om folk trodde att vilan hade fått Kobes skottarm att kallna hade de fel. 60 poäng. Första gången någon gjort 50+ poäng tre matcher i rad sedan hans Luftiga Höghet, Michael Jordan, gjorde det våren -87.

Och sedan igår, mot New Orleans, slog han till igen. 50 poäng och Lakers fjärde raka vinst. Kobe har nu gjort helt otroliga 225 poäng de senaste fyra matcher, en totalsumma som endast slås av Wilt "The Stilt" Chamberlain som mäktade med 260 poäng 1962. Och som om det inte vore nog med att poängsnittet över de fyra matcherna ligger över 56 poäng, så skjutar han också 54,3% från golvet och 93,3% från straffkastlinjen.

Nu har i och för sig den hiskeliga mängden poäng kommit mot rätt kassa lag, där Minnesota är det bästa med en vinstprocent på 42,6, men bedriften är ändå historisk.

Redan imorgon har han dessutom en utomordentlig chans att gör 50+ igen mot snabbspelande Golden State Warriors. Warriors är nämligen det lag, tillsammans med Memphis Grizzlies, som tillåter motståndaren göra mest poäng per match. Och om det är någon som vet hur man gör poäng så är det Kobe Bryant.

Franska revolutionen

När jag var liten var nästan alla icke-amerikanska spelare i NBA av öst-europeisk ursprung. Det var jugoslaver, balter och ryssar som gällde först och främst. Sedan fanns det också afrikanska spelare som Hakeem Olajuwon, Manute Bol och Dikembe Mutombo, karibiska spelare som Patrick Ewing och sist men inte minst hade vi den flygande holländaren Rik Smits och Dirks landsman Detlef Schrempf som stod för euro-trashandet.

Inte förrän 2001 kontrakterades den första fransmannen i form av Tony Parker och sedan dess har de franska spelarna strömmat in. Frankrike är nu det tredje mest representerade landet i NBA, efter USA och Serbien.

Förra året valdes Phoenix Suns allt-i-allo Boris Diaw till MIP (Most Improved Player) och Tony Parker har hela tiden haft en framträdande roll i sitt San Antonio Spurs, som han bland annat vann med 2003.

Den resterande kvintetten fransoser (Yakhouba Diawara - Denver Nuggets, Johan Petro och Mickael Gelabale - Seattle SuperSonics, Mickael Pietrus - Golden State Warriors och sist men inte minst Ronny Turiaf - Los Angeles Lakers) får alla hyfsat med speltid och ser alla lovande ut (ska tilläggas att de gör blott sin andra säsong, förutom Diawara som gör sin första).

Och redan nu till hösten kommer de förmodligen få sällskap ännu en fransman, eller en halv i alla fall.

Tippad att gå bland de fem första i årets draft är nämligen 210cm långe Joakim Noah, om han nu inte väljer att stanna i college som han gjorde förra året efter att hans Florida vunnit hela NCAA-turneringen.

Joakim, som är son till tennislegenden Yannick Noah och före detta fröken Sverige Cecilia Rohde, är efter Greg Oden och Kevin Durant den klarast lysande stjärnan i den amerikanska college-basketen. Han är stor och stark men också oerhört rörlig, snabb och teknisk.

Och även om Noah är född och uppvuxen i USA kommer han garanterat att tillföra extra kraft åt den redan pågående franska revolutionen.

Du är vad du äter

I dagens ytliga samhälle överöses vi med kostråd, midjemått och bantingspreparat. Varje vecka är det en ny bli-smal-på-momangen-kur som gäller och världens alla utseendefixerade spinkon lever på dieter bestående av allt från fallfrukt till ost och kött. Begrepp som GI-index och Atkins-diet figurerar i media ungefär lika ofta som Rasheed Wallace får en teknisk foul.
Och jag är så jävla less.

Därför älskar jag dessa två herrar:

Dallas Mavericks guard Jason Terry är inte bara en av ligans mest vidskepliga spelare, han brukade bland annat sova i sitt matchställ natten före varje match under sin college-tid i Arizona, han är även en gourmand av stora mått. Innan varje match kalasar JT nämligen på ett tjog friterade, så kallade, chicken fingers (se bild).
Inte konstigt att han ser så glad ut.

Josh Smith, eller J-Smoove som han kallas av vänner och bekanta, har även han en aptit av det fetare slaget. Hans weapon of choice när det gäller kolhydratuppladdning består av två bitar pepperoni-pizza före matchstart. Kanske skulle Atlanta Hawks vinna lite fler matcher om denne blockvirtuos utökade sitt pre-game-snaskande med ytterligare en par tri bitar.

Vad Oliver Miller fläskade i sig på sin tid vågar jag inte ens fantisera om.

Finalförsmak

TV400 sänder ikväll, Söndag, Dallas Mavericks mot Detroit Pistons, en match som mycket väl kan vara en försmak på årets final. Ni välsignade människor med TV400-tillgång borde verkligen inte missa denna match - se bara vad de själva har att säga om sin sändning:

"I kvällens match möts Dallas Mavericks och Detroit Pistons.Den amerikanska basketligan, National Basket Association (NBA), är en av de mest omskrivna och glamorösa sportligorna i världen, där spelarna är så mycket mer än bara idrottsmän. De är superstjärnor både på och utanför planen med egna kläd- och skokollektioner, skivkontrakt och roller i Hollywoodfilmer. Spelare som Allen Iverson, LeBron James, Kobe Bryant och Shaquille O'Neal är fullfjädrade artister som hyllas som gudar i både USA och övriga världen."

Bra skit alltså.

Phoenix @ Dallas

Jisses. Om du inte redan har sett matchen borde du genast sluta läsa detta och se den omedelbart. Bästa. Matchen. Ever.

Phoenix vinner i dubbel förlängning. Nash med 10p de sista 55 sekunderna av ordinarie speltid, inklusive en trepoängare för att kvittera Dallas ledning med 2,7 sekunder kvar.

Sedan tar han en helt otrolig charge på Jason Terry i förlängningen efter att först ha tappat bollen, kastat sig efter den och lyckats peta undan den till Dirk i hörnet för att blixtsnabbt flyga upp på fötter igen lagom till Terrys attack mot korgen. Och som om det inte vore nog stjäl han bollen med 33 sekunder kvar av den andra förlängningen. M-V-P.

Amare satte 12 raka skott och gjorde sammanlagt 41 poäng på 16 av 19 skott. Nash gjorde 32p, 16 assist och 8 returer. För Dallas gjorde Jerry Stackhouse sin bästa match för säsongen med 33 poäng. Dirk med 30p, 6 assist och 16 returer. En helt otrolig match.

Och det bästa av allt är att de möts igen den 1:a april.

Bäst i West

Imorgon smäller det. Dallas mot Phoenix. Dirk mot Nash.

Trots att Dallas leder med 3,5 match före Suns är det många som håller det senare laget som favoriter i väst. Hur som haver kommer det förmodligen att bli en av grundsäsongens bästa matcher och en försmak på årets Western Conference Finals.

Pasta Bargnani

Många var det som stod och gapade av förvåning vid förra årets NBA-draft när Toronto Raptors använde sitt, och hela draftens, förstaval på Andrea Bargnani. Själv var jag vid tillfället i USA på semester och många var det i press och teve som ifrågasatte den långe italienarens potential. Numera är det bara Bargnani själv som springer runt och gapar som ett fån (seriöst, har någon sett killen spela med munnen stängd nån gång?).

Med en centers kroppshydda, 213cm och 125kg, men med ett skott och en spelstil som mer liknar en small forward har han skapat stora problem för motståndarna, i alla fall nu på sistone. I början av säsongen hade han stora problem att anpassa sig till den amerikanska basketen, hamnade bland annat allt som oftast i foulproblem och fick därför spela väldigt sparsamt, men titta bara på hur han utvecklats statistiskt de senaste månaderna:

December: 27min - 12p - 4,9r - 38fg%
Januari: 27min - 11,1p - 3,6r - 41fg%
Februari: 28,6min - 14,3p - 3,9r - 50fg%
Mars: 29,6min - 14,8p - 5,2r - 40fg%
Hela säsongen: 24,8min - 11,4p - 3,9r - 42,5fg%

Med de siffrorna, som till exempel bättre än vad självaste översteführern Dirk Nowitzki mäktade med under sin rookie-säsong, är Andrea min favorit till att vinna rookie of the year. Om än i hård kamp med Portlands Brandon Roy.

Och med en förstaplats i Atlantic division, 5,5 matcher före tvåan New York, känns det som att Raptors är klara för slutspelet såvida ingenting oväntat händer. Väl där skulle det inte förvåna mig om Bargnani och company med Chris Bosh i spetsen kan gå så långt som till Conference finals, speciellt nu som Miami har skadeproblem.

March madness

Varje år kan man vara säker på att svensk media ska ägna lite av deras dyrbara tid åt fem olika baskethändelser. Svenska basketfinalen och NBA-finalen får sitt. Allstar-matchen med dess dunk- och skottävlingar brukar också få lite uppmärksamhet precis som det årliga NBA-slagsmålet (i år var det till exempel Melo och förra året Ron Artest som slogs). Fjärde inslaget är det där den svenska basketligan hamnar i ekonomiskt trångmål och slutligen inslaget som ni kan förvänta er när som helst:
"March madness"-inslaget.

Varje år ser vi samma inslag och artiklar av samma journalister. Den härliga college-basketens slutspurt som leder till total stagnation i det amerikanska samhället. Alla sitter som klistrade framför teve-apparaterna och hoppas på att just den skola som de själva eller någon farbror eller kusin har gått på ska stå som slutsegrare. Att spelarna inte tjänar ett öre och är förbjudna att göra reklam och dylikt romantiserar allting ytterligare. College-basketen är den sista oexploaterade idrottsturneringen som är kvar yada-yada-yada.

Det jag tycker är bäst med march madness är att man får se morgondagens NBA-stjärnor skjuta hej vilt och utan rim och reson. Att matcherna allt som oftast brukar svänga fram och tillbaka och att ovissheten över att en enda match avgör allt är ju även det kittlande. Och för alla er som inte nöjer er med ett femminuters-inslag på Sportspegeln från någon hillbilly vars tremänning gick på Ohio state och därför har tatuerat in deras lagfoto i pannan har ni här årets turneringstabell som ni kan sätta upp på väggen och fylla i allt eftersom turneringen börjar lida mot sitt slut.

NCAA Tournament 2007

Raketsnackis

Jag har alltid tyckt att Tracy McGrady sedan han kom till Houston Rockets varit en av de mest malplacerade spelarna i hela NBA. Hans skelande jaggörvadjagkännerför-image går liksom inte ihop med de andra helyllekillarna i laget.

Jag menar, vem ska T-Mac snacka hoes'n'gats med på de långa bortaresorna? Shane Battier, knappast. Steve Nowak, åh nej han vet nog inte ens vad en hoe är. Yao Ming, kan nog hålla timmeslånga föredrag om ris men hoes'n'gats vet han nog ingenting om.

Man skulle ju kunna tänka sig att Dikembe Mutombo, som härstammar från det då kallade Zaire där varenda 12-åring springer runt med en ak47:a hängades över axeln, skulle kunna ett och annat om vapen men då måste man tänka på att man inte förstår ett ord av vad han säger. Allt som kommer ur hans mun låter mer som ett avgrundsvrål med afrikansk brytning än någonting annat.

Nej om jag var Tracy skulle jag genast gå upp till lagledningen och kräva att de skulle försöka byta till sig Ron Artest eller nån annan bad boy, det verkar onekligen vara väldigt ensamt på Rocketstoppen (se bildbevis).

Framtiden

Ta en god titt på den här killen. Kevin Durant, the goddam future of basketboll as we know it. Inom tio år kommer han figurera i "bäste spelaren nånsin"-diskussioner, han kommer dominera varenda match, och frågan är om det ens kommer vara intressant att titta. Som tur är så är basket en lagsport, så motståndarna kan ju alltid skicka tre försvarare på honom. Jag tror NBA kommer tvingas ta till regelförändringar för att kunna jämna ut spelplanen lite. Allvarligt, han kommer vara som en kombination av Dirk Nowitzki och Tracy McGrady, ostoppbar.

Hillbillybasket

I senaste numret av SLAM, som för övrigt pryds av ett sjukt snyggt omslag där Lebron poserar som en ny alternativ NBA-logo, skriver de om hur smeknamnstraditionen som tidigare myntat klassiker som Larry Legend, Dr. J och Magic börjar bli rätt fattig. Numera pratas det nästan uteslutande om tråkiga förkortningar och initialer som LBJ, Melo, DWade, osv. osv. (dock finns vissa undantag som The Matrix, Agent 0 och STAT).

I samma nummer är det även en lång intervju med allas vår white trash-favvo Adam Morrison där han är quotad från sin NBA Live-reklam där han ger sina egna förslag på vad folk borde kalla honom. Vi låter den gode Adam uttrycka det med sina egna ord:

"I, Adam Morrison, will be comfortable with the following nicknames: Spokane's Most Wanted, The Big Vanilla Earthquake, The Conundrum, The Maniac, The Great Mustachio, Mindboggling Morrison, The Tall Ninja, Hurricane Tsunami, Sergeant Awesome, and finally, Disco Thunder Dunk. Thank you."

Starbury kränger sneakers

I höstas lanserade New York Knicks guard Stephon Marbury sina egentillverkade "Starburys" och folk trodde att både de själva och mister Marbury blivit galna när de tog en titt på prislappen. Till skillnad från de stora aktörerna på sneakermarknaden, där ett par nya basketskor går på upp emot $100-$150 i USA, är de nya "Starburys" endast prissatta till $14.98, ungefär 100 svenska riksdaler alltså.

"Knowing from where I come from, growing up the in the projects, I just felt it was time for change. I felt like everybody should live life the way its supposed to be lived," sa Marbury kort efter lanseringen. Amen to that brother, säger jag.

Hoppas nu bara att en liknande Robin Hood-mentalitet tas med till basketplanen och att Marbury och company kan stjäla tillräckligt många vinster nu i slutspurten så att de svältande Knicks-fansen återigen kan få äta sig mätta på slutspelsfootlongs. För vad är väl ett slutspel utan ett gäng Knickerbockers egentligen.

DVD-karamell

"In the game of basketball, people are gonna come at you and they gonna try to disrespect you day in and day out, I guess that's where the Bowdymore mentality come up"

Carmelo Anthony (m.fl.), "NBA Ankle Breakers 2", Warner Bros.

Cepe-Kobe

Jag har länge tyckt att Kobe Bryant varit något av ett cepe, jag menar hur cepe är man inte om man clashar så till den milda grad med hela ligans mest gemytlige jättebebis Shaquille O'Neal så att ens general manager tvingas bryta upp den bästa duon sedan MJ och Pippen. Den senaste tidens cepe-ryck från KB24 har ju inte direkt minskat misstänksamheten.

Skulle i och för sig kunna vara nervösa ryckningar också. Lakers har fyra raka förluster och med Kobe avstängd en match och med skador på Odom, Turiaf, Walton och Radmanovich är det ju inte otroligt att en femte förlust kommer ikväll mot Philadelphia. Blir intressant att se om de lyckas få alla spelare friska till slutspelet, om de ens kommer dit.

SVT hör bön

Bara dagar efter “Hoop dreams” födelse är den mediala basketbollen redan i rullning. SVT24 sände, efter massiva påtryckningar från undertecknad, nämligen live från kvällens slutspelsmatch mellan Gothia basket och Plannja i Gothiahallen, Göteborg (om än bara i deras radomgrejersomviegentligenintebryrossom-kanal, Svt24). Men vilken basketpropaganda det bjöds på, i alla fall under första halvan.

Matchen startade i ett frenetisk tempo och båda lagen sköt som om de alla vore Gilbert Arenas på amfetamin. Gothia gjorde hela 39 poäng, 9 fler än Plannja, i den första perioden efter en avslutande enhandad buzzer beater från egen planhalva från den gänglige amerikanen Randy Orr. Denne Orr satte sedan ytterligare en buzzer beater i den andra periodens slutskede men innan det hade Plannja fått ordning på sitt försvarsspel och i halvtid var ställningen 53-59 i Plannjafavör.

När Plannja sedan fortsatte att dominera matchen även i den tredje perioden, mycket tack vare den fantastiska guarden Andrew Mitchell som gjorde hela 31 poäng under matchen och satte ett flertal trepoängare minst en meter utanför trepoängslinjen, så kändes det som att matchen var över.

Vilket den var. Gothia försökte komma ikapp men lyckades inte och förlorade till slut med 96-107 och är därmed utslagna ur årets slutspel.

Som vanligt när det kommer till svensk basket var det de amerikanska importerna som glänste mest och bäst. Några svennar var det dock som höll goda steg med jänkarna. Emil Salon, som var poängbäst i Gothia, satte bland annat 5 trepoängare och spelade mycket bättre än vad jag tidigare sett under säsongen. Plannjas svenne-trojka bestående av flickornas favorit, Håkan Larsson (den som ändå hade hans ögonbryn!), obygdens son John Rosendahl (tidigare Pettersson) och tvåmeterskiddot Jonas Jerebko (svensk baskets framtidshopp) gjorde en stabil insats och kommer nog se till att laget går långt i årets slutspel.

Avslutningsvis så kan “Hoop dreams” avslöja att teve-sändningens ankare Jovan Radomir stod på en låda för att inte verka alltför kort i det resliga sällskapet av Mattias Sahlström och Dennis Aulander. Inget, jag säger INGET!, undgår våra vaksamma ögon.

Känn dig som hemma.

"Hoop Dreams" är vad som händer när en av världens största sporter blir ignorerad och undanskuffad till obskyra betalkanaler och resultatbörser.

Hela Svea rike ligger belägrat av fotboll, hockey och trav. Hela Sverige? Nej - en liten blog håller fortfarande stånd mot förtryckarna.

Om du inte är med oss är du emot oss.

Välkommen.