Dallas Mavericks @ Golden State Warriors (spoilers)

Vilken match. Från försnacket med Chuckey B:s beef med hela Bay Area till Don Nelson på presskonferensen efter matchen, en av de mest underhållande matcherna den här säsongen.

TORRENT

Sweep!

Aparsel (slutspelsspoilers)

I den pågående matchserien mellan Denver och San Antonio får Tim Duncan och Denvers försvar mot honom den mesta uppmärksamheten. Detta är helt och fullt logiskt eftersom Duncan är Spurs största stjärna, med sina karaktäristiska 20-10 och där hans avsaknad av star quality just är hans star quality, och där nederlagstippade Denvers försvar förmodligen kommer vara det som make:ar eller break:ar dem.

När jag personligen följer de spännande slutspelsmatcherna lagen emellan är det dock en annan indikator som jag tittar på. Denna indikator och vågmästare för vilka som i slutänden står som segrare är argentiske Manu "Monkeybutt" Ginobili (ni som är bekanta med Pablo Fransiscos komik och har sett Manu snett bakifrån/uppifrån vet vad jag pratar om).

Manu, som jag egentligen gillar men som jag inte kan heja på eftersom han spelar i sug-jävla-kuk-Spurs, började säsongen i förstafemman (ST-ADSL-AGET-D-E-VI-SOM-E-D) men flyttades till bänken när Gregg Popovich kom på att den inte bestod av annat än tråk-försvarare och tråk-trepoängsskyttar. Sedan dess har han kommit in och dominerat när Tony Parker och Tim Duncan har blivit trötta eller kört fast. Till exempel så satte Ginobili 24 raka poäng i en match mot Atlanta i slutet av Februari. I första slutspelsmatchen mot Denver kom han dock verkligen till korta, satte bara 4 av 15 skott, och var tillsammans med en blek Tim Duncan anledningen till att Spurs förlorade.

Andra bullar blev det dock i den andra matchen.

Manu kom in efter att Spurs tagit ledningen och spelade som sitt gamla jag med dribblingar, finter och avslutningar mer aviga än om Kriss Kross hade vänt sina byxor ut-och-in och ställt sig på händer i Lustiga Husets spegelsal. Han slutade matchen med 17 poäng efter att ha satt hälften av sina skott från golvet och alla sina straffkast. Och eftersom Denver, tillsammans med de flesta andra lagen i NBA, saknar en bra match up med Ginobili, medan både Nene och Camby kan spela utmärkt mot Duncan, kommer Manu fortsätta ha sin vågmästarroll serien igenom.

Såvida inte Denver totalt stänger ned både Parker och Duncan i resterande matcher, men det tror inte ens jag som Denver-fantast är möjligt.

Nostrakirkmus

Jag har fått reda på varför Captain Kirk Hinrich är så bra på att spela försvar. För trots att han varken är särdeles stark, lång, snabb eller atletisk lyckas han oftast på något sätt sätta D för motståndarnas anfall. Och visst om man har Big Ben Wallace, som dock har en minst sagt dålig säsong i ryggen, som hjälpförsvar så borde till och med Dudär klara dig rätt hyfsat. Men spelar du i NBA, nej. Det gör Kirk. För Kirk har något som inte du har, något som gör honom speciell (och nu pratar jag inte om hans greknäsa).

Han är nämligen SYNSK.

Det hela började i Kirks tidiga tonår när hans lärare delade ut en hemläxa som gick ut på att alla elever skulle gissa vad de skulle bli när de blev stora, skriva ned det på en lapp, lägga lappen i ett kuvert och sedan inte öppna kuvertet förrän tio år senare (hur läxan rättades och betygsattes förtäljer tyvärr inte historien men jag gissar att det finns något slags CSI/MacGyver-trick för att kunna läsa brev utan att öppna kuvertet).

Sagt och gjort, Kirk gissade, skrev, stoppade i kuvert men glömde sedan bort hela händelsen. Som tur var hittades kuvertet av mama Hinrich efter ungefär tio års bortglömska och när kuvertet öppnades kundes en sju ord lång mening med lill-Kirks handstil utläsas;

"Starting point guard of the Chicago Bulls."

Första slutspelsomgången

Jag ska inte säga alltför mycket för jag har ännu bara sett hälften av matcherna i den första omgången. Om ni på grund av detta tror att jag tappat mitt basketintresse så har ni fel, jag har bara börjat jobba okristligt tidigt.

Nåväl, här kommer en kort recap av de matcher jag sett:

Miami Heat - Chicago Bulls
Kirk Hinrich, som för övrigt är en av de bästa Dwayne Wade-försvarare, drog tidigt på sig flera fouls och hade det hopplöst svårt att hålla sig kvar på planen och satt största delen på bänken. Miami hade det hopplöst svårt att hitta någon rytm i sitt anfallsspel men lyckades ändå på något sätt hålla sig kvar i matchen. Luol Deng hade det hopplöst svårt att INTE göra poäng och slutade matchen på slutspelskarriärsbästa 33 poäng. Bulls vann 96-91. Matchens, och hela första omgångens av vad jag har sett, prestation stod dock Bulls Tyrus Thomas för:


New Jersey Nets - Toronto Raptors
Jämn match rakt igenom där New Jersey precis som Chicago vann med 96-91. Vince Carter och Jason Kidd sköt som krattor och vinstuppstyrandet tog istället Richad Jefferson hand om med sina 28p. I Toronto var lillmotorn T.J. Ford bäst och Chris Bosh startade matchen bra men försvann sedan ur matchbilden. Om Bosh, som bara tog 5 returer, kommer upp i sina vanliga 20-10 nästa match ska nog Raptors kunna kvittera omgående.

L.A. Lakers - Pheonix Suns
Lakers chocköppnade med Jordan Farmar som starting guard och tog ledningen in i pausvilan. Kobe började starkt och öste i poäng och Phoenix spelade värdelöst. Lakers vann även andra quartern men i den tredje började Suns i allmänhet och Leandro Barbosa, 26 poäng totalt, i synnerhet komma igång. Och när Lakers bara mäktade med 10 poäng i den avslutande perioden, mycket på grund av en självisk och illa skjutande Kobe Bryant, kunde Suns komma ikapp och gå förbi till vinst, 95-87.

Denver Nuggets - San Antonio Spurs
Extas! Nuggets sulade till gamm-sur-Spurs direkt och vann med 95-89. Guldklimparna från Denver startade som vanligt bra men när deras ledning inför den sista perioden bara var en poäng var jag minst sagt orolig. Dock helt i onödan. Denver var bäst när det gällde och vann mycket på grund av säkert straffkastskytte. Skulle dock säga att Marcus Cambys och Nenes tag team defense på lill-Timmy Duncan var det som avgjorde. Duncan satte bara 7 av 17 skott från golvet och noll av 2 från straffkastlinjen och slutade matchen på 14 poäng. Nu gäller det bara att Nuggets ser till att vinna sina hemmamatcher.

Slutspelsspoilers, nej tack

Alla, förutom bilfreakbönder, hatar spoilers. Därför kommer vi på Hoop Dreams att medvetet dröja lite med analyser från NBA-slutspelet för att ge alla en ärlig chans att själva se matcherna och på egen hand få reda på resultaten. Matchanalyser och kommentarer kommer därför inte komma förrän tidigast samma dag som kommande match spelas. Alltså 2-3 dagar efter spelad match.
Dock om något väldigt speciellt och extraordinärt sker kommer vi förmodligen att skriva om det ändå, men med så lite spoilers som möjligt och alltid med tydliga spoilervarningar.

Väl mött.

Basketball grammys

David Stern
NBA Commissioner
NBA Head Office
America



Dear David.

We at Hoop Dreams have not yet received our ballots for this years NBA player awards voting, it must have gotten lost in the mail. Damn those mailmen, Karl Malone included.
Since we have reached the end of the regular season I presume that you are now gathering all the votes from the coaching staffs around the league and the media people. I really do not think you should give a vote to Bill Walton though. He does not have a clue what he is talking about.
Anyhow, here are our votes:

Moses's votes
Most valuable player: Steve Nash, Phoenix Suns
Rookie of the year: Brandon Roy, Portland Trailblazers
6:th man of the year: Leandro Barbosa, Phoenix Suns
Most improved player: Monta Ellis, Golden State Warriors
Defensive player of the year: Marcus Camby, Denver Nuggets
Coach of the year: Sam Mitchell, Toronto Raptors

Jakob's votes
Most valuable player: Tracy McGrady, Houston Rockets
Rookie of the year: Andrea Bargnani, Toronto Raptors
6:th man of the year: Leandro Barbosa, Phoenix Suns
Most improved player: Andris Biedrins, Golden State Warriors
Defensive player of the year: Marcus Camby, Denver Nuggets
Coach of the year: Sam Mitchell, Toronto Raptors

Hope they are not too much overdue.

Best regards,
Hoop Dreams

PS. Holla back at a nigga if you need some advice for the future. Peace.

What's in a name

NBA är inte bara ligan för världens bästa sport, basket, utan den är också den absolut bästa källan för inspiration utifall att du och din partner slarvat med preventivmedlen och gått och blivit havandes (endast R'n'B-namnen spelar i samma liga).

Ingen annan sport kommer ens i närheten av de fantastiska namn som givits dessa fantastiska basketspelare i denna fantastiska basketliga. Ta ishockey till exempel. Förutom Wayne Gretzky och Zarley Zalapski heter typ alla hockeyspelare Bret Stevens, Niklas Andersson och Sergei Chevchevchev. Hur sexigt är det? Inte särskilt.

Fotboll då? Om man diskvalificerar alla brassar på grund av att de bara har fejknamn hela bunten så kommer jag knappt på några intressanta namn alls förutom Zlatan Ibrahimovic, Håkan Mild och min gamla Hotspursfavvis Ruel Fox (ni som nu tänker föreslå Pavel Kuka heter förmodligen Stefan eller Krister och är sjukt gubbtråkiga). Finns säkert dock massor med exotiska afrikanska fotbollsnamn men jag vet inte hur de stavas.

Den amerikanska varianten är jag inte så jätteinsatt på så det enda namn jag kommer på därifrån som är något att ha är Bob Sapp och i baseball heter alla Jose Conseca. Boxningen brukade ju ha häftiga namn som Lennox Lewis men numera heter de bara nåt konstigt östeuropeiskt.

Annat är det med basket. Se bara:

Alonzo Mourning
Anfernee Hardaway
Bernard King
Bo Outlaw
Bob Cousy
Bonzi Wells
Calbert Cheaney
Carlos Boozer
Carmelo Anthony
Cederic Ceballos
Chauncey Billups
Clarence Weatherspoon
Clyde Drexler
Detlef Schrempf
Dirk Nowitzki
Dominique Wilkins
Don Nelson
Earl Boykins
Elgin Baylor
Hot Rod Hundley
Jamal Mashburn
James Worthy
Jason Kidd
Kermit Washington
Lamar Odom
Larry Bird
Lew Alcindor
Lucious Jackson
Manu Ginobili
Mo Cheeks
Mookie Blaylock
Mugsy Bogues
Olden Polynice
Paul Millsap
Priest Lauderdale
Quincy Douby
Rick Fox
Royal Ivey
Shareef Abdur-Rahim
Shaquille O'Neal
Shawn Kemp
Scottie Pippen
Speedy Claxton
Stromile Swift
Tayshaun Prince
Udonis Haslem
Walter Herrmann

och många, många fler...

Lång och osammanhängande post om slutspelet.

Oftast vet den ena handen vad den andra gör. Men ibland händer det att den ena handen inte förstår något av vad den andra handen skriver, och tycker det är heeelt jäkla orimligt. Som när jag nu läser att Moses Blackman tippar 4-1 till Detroit Pistons mot Orlando Magic i första slutspelsrundan. Nigga please. Som att Orlando någonsin skulle vinna mot Detroit. Dom skulle kunna spela hundra matcher utan Orlando vann en enda. It's a sweep kompis, inget snack om saken.

Men hursomhelst kommer East-slutspelet vara mycket tråkigare än West-ditot. Delvis på grund av ojämna matchups (Wizards är ungefär sämst i hela NBA just nu, och även om Antawn Jamison kommer gå helt Hannibal Lecter och sätta 40 poäng per match har dom ingen chans mot The Lebrons.) men också för att det laget som helt klart kommer vinna East, Detroit Pistons, är så jävla träliga att se på. Jag älskade dom ju när dom satte punkt för Shaq+Kobe-eran back in the days, men efter finalserien mot Spurs året därpå har jag hatat dom. Det var den sämsta finalserien i mannaminne, det enda roliga var Robert Horrys sanslösa utbrott i en av matcherna (tror det var match nummer 3). Robert Horry är grejen.

Min poäng är: möts Pistons och Spurs i finalerna i år så lägger jag ner NBA. kanske inte för evigt, men lätt för ett par-tre år. Det jobbiga är att det mycket väl kan hända. Jag har räknat ut att det är 50% chans att Pistons tar sig ur East, och att det är 35% chans att Spurs tar sig ur West. Jag orkar inte räkna exakt hur stor chans det då blir att de båda möts i Finals, för jag suger på matte, men den är fanimej större än att några andra lag gör det. Och då är det kört. Ingen vill se Spurs mot Pistons, ingen!!!! Finals i år kommer i så fall ha lägst tittarsiffror everr!!!

Och det vill ju inte dudesen som styr ligan se. Därför hoppas jag på partiska domare som systematiskt feldömer fouls och stegfel på Pistons och Spurs spelare. Vore en fröjd för mina ögon. En ännu större fröjd vore om Denver Nuggets kunde slå ut Spurs i första rundan. Denver har ändå varit sjukt heta på sista tiden, och Spurs brukar ju ha trubbel i första rundan... förra året tog det dom sex matcher att slå ut Kings, året innan det vann dom i sex matcher i en extremt fysisk serie mot Nuggets. Så jag tänker tippa med hjärtat och säger att Nuggets vinner i sju matcher. Inte för att jag tror särskilt mycket på det själv, men för att det skulle göra mitt ÅR att få se problembarnen och thugsen I Nuggets slå ut de proffsiga helgonen i Spurs.

Ah, jag får helt enkelt ta och förutspå hela första rundan i West:

Dallas Mavericks - Golden State Warriors
Golden State har som bekant fullkomligt ägt Mavs sönder och samman i år, dessutom är dom kanske vårt favoritlag med sin run and gun, smallball-stil. För övrigt är det tur för Phoenix Suns att dom slipper möta Warriors i första rundan. Baron Davis skulle bara posta up och förnedra Steve Nash varje anfall. Not a good look för The Maestro, som vi numera kallar Nash. Men: Mavs kommer skärpa sig nu när det vankas slutspel, och dom kommer vinna serien, 4-1 i matcher. Japp, Warriors kommer endast vinna en match, en hemmamatch när dom sätter allt i första quartern och gör sisådär 45 poäng, varefter dom har alldleles för mycket poäng för att Mavs ska ha en chans. Men that's it kompis. Synd och skam egentligen, på så rara ärter. Mavs, 4-1 i matcher

Phoenix Suns - LA Lakers
Den här gick ju till sju matcher förra säsongen, och var extremt underhållande, men jag skulle inte håla andan för att det ska hända igen i år. Varför? Jo, för att Lakers suger. Dom har dalat stadigt den senaste typ månaden, och ingen gör nånting förutom Kobe. Dessutom har Suns i år en förbannad The Maestro, och en frisk Amare. Hoppas bara det blir tillräckligt jämt för att Raja Bell och Kobe ska börja slåss igen. Givetvis kommer Kobe gå helt Hannibal Lecter och göra 65 poäng i en av matcherna, varpå Lakers vinner den, men annars kommer det vara Suns hela vägen. Suns, 4-1 i matcher.

San Antonio Spurs - Denver Nuggets
Den här serien kommer att äga, eftersom... Nej just det, jag har redan skrivit om den här serien. Hursomhelst, den kommer att äga även om Nuggets förlorar den, eftersom det kommer vara så mycket känslor inblandade. Mina älskade Nuggets mot mina hatade Spurs. Varje retur, varje missat skott, jag kommer bry mig och jag kommer känna att det är på liv och död. Nuggets, 4-3 i matcher.

Houston Rockets - Utah Jazz
Jag förstår inte hur man inte kan gilla den här matchupen. Den står ju mellan mitt favorithatlag of all time, Utah Jazz (någon gång ska jag göra en post där jag listar 120 skäl att hata Karl Malone) och Tracy McGradys Houston Rockets. T-Mac har aldrig vunnit en slutspelsserie, och därför kommer han vara helt Hannibal Lecter i den här serien, triple doubles, 40-poängsmatcher, han kommer göra allt och vad som helst för att vinna. Kommer bli spek-tak-ul-ääärt kompis. Och Rockets kommer vinna, vilket gör det hela ännu bättre. Rockets, 4-2 i matcher.

It's official

Western Conference slutade såklart som Hoop Dreams förutspått, Golden State till slutspel!!!!!!, och jävlar vad de matcherna kommer vara grejen (om ni missade det tidigare inlägget kan ni läsa om det HÄR).
Men nog om West, här kommer östkustsmatcherna:

Eastern Conference Playoffs

Detroit Pistons - Orlando Magic, Orlando som såg så bra ut i början och mitten av säsongen har tappat ångan precis som unga lag brukar göra. Borde vara en lätt munsbit för slutspelsrävarna i Detroit.
Mitt tips: 4-1.

Toronto Raptors - New Jersey Nets, hade det inte varit för att Toronto måste spela mot Detroit i andra rundan hade jag garanterat haft de i final. Efter en enorm slutspurt av nytända Big L(r.i.p.)-favoriterna Nets kan Bosh och company få det jobbigt att ens klara sig vidare från förstarunden.
Mitt tips: 4-3.

Miami Heat - Chicago Bulls, DWade är tillbaka, Shaq är i form och nu är det upp till bevis för Miami som tillsammans med Detroit stått som conferencefinalistfavoriter under större delen av säsongen, detta trots Miamis sviktande form. Bulls har sett lite småtrötta ut på slutet också tycker jag. Pendeln väger över åt Miami alltså.
Mitt tips: 4-2.

Cleveland Cavalliers - Washington Wizards, med Caron Butler och Gilbert Arenas skadade för Washington kan Lebron James vinna den här serien helt själv.
Mitt tips: 4-0.

Sista natten med gänget

Inatt smäller det. Sista grundomgången för denna säsong och äntligen, ÄNTLIGEN är det dags för slutspel igen. Inte för att grundsäsongen saknat spänning och underhållning utan bara för att NBA-slutspelet är det största och bästa skådespel sedan Gud lyckades skapa all den här skiten på bara sex dagar.

De senaste omgångarna har bjudit på en hel del skrällar, mest beroende på att lag som Spurs och Mavericks har vilat sina bästa spelare, och de som hållit sig framme har nog kunnat vrida en och annan krona ur de stora spelbolagens fickor. Senast inatt vann Warriors mot Mavericks för tredje gången den här säsongen. Ska dock tilläggas att Dirk, Josh Howard, Stackhouse och Dampier inte spelade för Dallas.

Därmed leder Golden State fortfarande med en hel match över L.A. Clippers som igår överraskande vann mot Phoenix Suns, som till skillnad från Spurs och Mavericks har fortsatt att spela med sin vanliga uppställning. I sista omgången möts Golden State Warriors mot Portland Trailblazers och L.A. Clippers mot New Orleans/Oklahoma City Hornets. Clippers måste vinna samtidigt som Warriors förlorar för att gå vidare vilket betyder att Golden State, som inte varit i slutspel de 12 senaste säsongerna, har allt i sina egna händer.

Slutspelsspurt

Med bara en vecka kvar av grundsäsongen är det äntligen dags för slutspurten in i slutspelet. Och vilket slutspel det ser ut att bli.

I Western Conference är mångt och mycket redan avgjort, Dallas Conferencesegrare och följs in i slutspelet av Phoenix, San Antonio (som dock har chans att komma ikapp och förbi Suns, not), Utah och Houston. Med största sannolikhet kommer Denver, med sex raka segrar, hamna på sjätte plats och jag har svårt att se Lakers tappa sin sjunde plats. Slutligen hoppas jag att Golden State klarar av att hålla kvar den åttonde och sista slutspelsplatsen, för jävlar vilken förstarunda vi får då:

Dallas Mavericks - Golden State Warriors, där Warriors är de enda med winning record över Dallas i år.

Utah Jazz - Houston Rockets, förstarundans sömnpiller men för er som gillar asiater, muskler och killar som gör saker tillsammans blir det nog festligt. Bögfestligt.

Phoenix Suns - L.A. Lakers, repris på fjolårets förstarunda och med en av de roligaste matcher i matcherna mellan Raja Bell och Kobe Bryant.

San Antonio Spurs - Denver Nuggets, de två formstarkaste lagen just nu där Spurs leder 2-0 under säsongen men där Denver på senare tid tagit fina skalper i form av Suns och Mavericks.

I Eastern Conference är slutplaceringarna dessto mer oklara, där den oerhört viktiga kampen om andraplatsen i Central Division, och därmed hemmaplansfördel fram till Conferencefinalen, mellan Chicago och Cleveland kommer leva fram till målsnöret och formtoppade New Jersey förmodligen kommer gå ikapp och förbi skadedrabbade Washington.

Jag tror dock att det kommer bli de lagen som nu ligger på slutspelsplats - Detroit, Chicago, Toronto, Miami, Cleveland, Washington, New Jersey och Orlando - som slutligen också kommer gå till slutspel. Där vill jag höja ett varningens finger för Toronto Raptors som vunnit flest matcher av alla i öst sedan det blev nytt år. Detta trots skador på framträdande spelare som Jorge Garbajosa och Andrea Bargnani.

Dock så är nog slutspelet på den östra sidan bara ett tävling om att bli näst bäst i världen för oavsett vem som klarar sig ur getingboet i väst så är det med all sannolikhet det laget som kommer stå som slutgiltig segrare.

Fast så sas det å andra sidan förra året också.

straffkast

Jag förstår verkligen inte hur vissa proffessionella basketspelare är så värdelösa straffkastare. Hallå, om du har spelat basket hela ditt liv och fucking tränat varje dag i typ tio år borde du faktiskt kunna sätta åtta av tio skott från strafflinjen. Seriöst, jag tycker det är skandal. Kanske har det med muskelmassa att göra, nästan alla värdelösa straffkastare är ju rejält biffiga stora killar. Är ökad muskelmassa = minskad känsla?? Men allvarligt, jag tror inte man kan tillskriva detta fenomen det esoteriska begreppet "brist på känsla". För jag skulle kunna kasta en sten ut genom fönstret från det kontor jag just nu sitter i, ta vem den än träffar och kunna träna upp denna Random Randomsson till en åttioprocentig straffskytt på något år, det är jag säker på.

Är det då något mentalt som hindrar skyttet? Får dessa spelare ångest som leder till kortslutning i armar och/eller händer när de ska skjuta? Det verkar ju inte överensstämma med mina fördomar om basketproffs som antingen sköna lirare eller arroganta storhetsvansinnesfall. Skulle dessa dudes få panik och skjuta snett på grund av prestationsångest? I think not.

Kanske dom inte koncentrerar sig tillräckligt. Om det är fallet borde alla straffkastmissar leda till avdrag på lönen. Då skulle det bli annat liv i grytan. Fy fan vilket annat liv. Och jag slår vad om en drastisk förbättring av straffkastskyttet. För självklart bryr sig basketproffs mer om The Paper än Vinster. Vad som än ligger bakom borde folk (det betyder du, Ben Wallace) ju skämmas. Folk skäms för lite nu för tiden. Särskilt med tanke på att det finns 80-åringar som aldrig missar: http://www.ocmetro.com/archives/ocmetro_2002/metro103102/hot25/Amberry_hot25_2002.html

(Seriöst, läs den där länkade artikeln. Wild stuff.)

Varför jag är så upprörd? För jag tycker inte om när någon får betalt för att göra ett sämre jobb än jag skulle. Detta gäller inte bara basket, så beware alla beslutsfattare därute.

NBA Ink

Numera är det nästan mer regel än undantag med tatueringar på spelarna i den amerikanska basketligan. Det hela startade med Dennis Rodman i början av 90-talet men den stora tatueringshypen började först i och med Allen Iversons inträde i ligan.

Iverson såg rent utseendemässigt ut som vilken rookie som helst under sitt första år, med endast ett fåtal mindre tatueringar, men hans kroppskonstverk växte allteftersom miljonerna rullade in och bollarna trillade i.

Kidsen älskade det men NBA-ligaledningen som försökte profilera sig mot den vita medelklassen såg Iverson och hans tatueringar som ett hot och tvingade honom att spela med en strumpa på armen. När de till slut, i sin tur tvingade av Allens talang och popularitet, hade med honom på omslaget till branschtidningen Inside Stuff var vissa av hans tatueringar bortretuscherade.

En enorm mediediskussion utbröt i USA och NBA utmålades som en gangsterliga, ett rykte som de nu mestadels blivit av med men som Ron Artest gör allt för att ta tillbaka.

Iverson hävdar nu att han inte ska skaffa några fler tatueringar, på grund av att han fått nog av smärtan, men de amerikanska tatuerarna behöver nog knappast oroa sig. I Iversons nya lag Denver har till exempel både J.R Smith och Carmelo Anthony fler tatueringar än den lille trendsettern, också känd som The Answer, och skadade Kenyon Martin är inte långt efter.

Av övriga spelare i NBA kan nämnas de fina tatueringarna på:
Shaquille O'Neal - som har stålmannens märke intatuerat på armen, och som för övrigt har inrett halva sitt hus med samma märke.
Carlos Boozer - den Alaska-födde Boozer har en varg och en bild på Fantomen på sina armar.
Damon Stoudemire - med Mighty Mouse förevigad på sin arm.
Brad Miller - Sacramentos store skräpspelare stoltserar med sin tatuering av Scooby Doos brorson Scrappy Doo.

Tyvärr är inte alla tatueringar lika lyckade, passande och estetiskt tilltalande som nyss nämnda. Personligen skulle jag önska att typ hälften av Larry Hughes tatueringar, Mike Bibbys korskedja och Luke Waltons hedniska offerdanstatuering skulle kunna retuscheras bort från bilder, deras kroppar och mitt minne.

Värst av alla är dock Lakers-rookien Jordan Farmars pedofilihyllning. Sådant hör inte hemma på en basketplan.

Plannja svenska mästare, igen

De grönvita norrbottningarna höll nerverna i styr i den sjätte finalens slutskede och kunde vinna genom ett straffkast av obygdens son, John Rosendahl. John fick två straffkast med 5 sekunder kvar, satte första, missade andra. 08 tog returen och rusade ner för planen, bollen gick till Micke Lindkvist som sköt - men missade. Stockholmarna ville ha foul men domarna höll inte med. Champagnedags för Plannja.

- Plannjas coach David Vischer hade lyssnat till mitt råd och behöll Jonas Jerebko på planen i slutskedet vilket bland annat ledde till två mycket viktiga och avgörande trepoängare av den gänglige ynglingen när matchen stod och vägde.

- Expertkommentatorn och före detta Plannja-spelaren Dennis Aulander hakade i halvtidvilan på mitt resonemang om behovet av svensk förbättring mediemässigt till nästa säsong.

- John Rosendahl avgjorde matchen genom att vänd mot korgen attackera för att belönas med två straffkast.

Inte den första trepoängaren som sitter klockrent för undertecknad om man säger så.

Plannjas dominans fortsätter och det här var deras sjätte guld på tio år. Laget börjar dock bli ganska så åldersdigert och Håkan Larsson har nog spelat sin bästa match. Skulle dock inte bli förvånad om de står där nästa år igen med bucklan över huvudet och med skägget drypande av skumpa.

Föresten så är gamm-Håcke med sitt slutspelskägg sjukt lik Jonas Indes karaktär Lennart från Killinggängets film "Torsk på Tallin". Både uteseendemässigt och verbalt.

Svensk basket

Finalserien mellan 08 Stockholm och Plannja lever. Stockholmarna lyckades nämligen till slut vinna den jämna och spännande matchen med 84-81. Och visst var det spännande men jag kan inte riktigt hålla med SVT 24:s kommentatorer om att det var en välspelad och bra match.

Hafsigt spel, missade straffkast och massor av avblåsningar. I en sekvens i matchens avgörande minuter såg det ut som att alla spelare stod stilla och de båda lagens guards turades om att dribbla över hela planen bara för att missa en enkel lay-up. Plannjas amerikan Carlos Wheeler och svenneamerikanen Fred Drains missade båda ett par straffar var i slutskedet. Hur bra är svensk basket då om inte ens stjärnimporterna klarar av att leverera när det gäller.

Är också besviken på att inte få se mer av Jonas Jerebko. Jag har i och för sig inte sett alltför mycket svensk basket den senaste tiden men Jerebko är i alla fall den ljusaste punkten som jag ser det i svensk basket just nu. Han är nämligen bland de få långa svenska spelare som spelar rättvänd mot korgen. Om man tittar på de andra stora svenska spelarna i finalen så spelar Joakim Blom och John Rosendahl nästan hela tiden med ryggen mot korgen, backar sakta in sin försvarare och avslutar med en baby-hook. Och då är inte ens Jocke och John särskilt stora om man jämför med utländska centers vars spelstilar mer liknar en forwards när de vänder upp, skottfintar och sedan dunkar i bollen á la Amare Stoudemire. På den punkten måste svensk basket bli väsentligt mycket bättre om vi någonsin ska lyckas internationellt.

Hafsig var inte bara matchen utan också sändningen som sådan. Visst, matchen gick på SVT:s avartskanal med nummer 24 men vad var grejen med Knut Knutson-imitatören Dennis Aulander som bisittare och en Mattias Sahlström som ömsom svamlade, ömsom bräkte fram oförståeliga observationer, tankar och reflektioner angående matchen. Att de en gång varit duktiga basketspelare och säkert kan jättemycket om basket spelar ingen roll om man inte förstår vad de säger.

Stjärnfall

Washingtons superstjärna Gilbert Arenas slet sönder menisken i sitt vänstra knä i matchen mot Charlotte Bobcats i förrgår. Agent Zeros säsong är därmed över och för Washington som även har deras andra All Star-spelare Caron Butler borta i åtminstone 6 veckor med en fraktur i handen ser det inte alltför ljust ut.

Men med bara åtta matcher kvar att spela av grundsäsongen och med sju matchers försprång i förlustkolumnen mot Indiana Pacers, som ligger på en 9:onde plats, borde Wizards slutspelsplats inte vara hotad. Däremot har New Jersey Nets ett guldkantat läge att gå ikapp och förbi då de båda lagen möts både på lördag och nästa tisdag.

Otroligt tråkigt slut på säsongen för All Star-nominerade Arenas, som under säsongen har varit en av de bästa spelare, inte bara i Eastern Conference utan i hela NBA. Även tråkigt för Washingtons coach Eddie Jordan som väl nu helt kommer uteslutas från Coach of the year-diskussionerna.

Just for kicks

Basketkulturen och sneakerkulturen har alltid gått hand-i-hand och har för mig varit två av mina största intressen under den senare halvan av mitt liv. Från stenålderns Converse Allstars till Blazers till Weapons till Pro Models till AF1:s till Jordans till Reebok Pumps till Fila till AND1:s till Lebrons och MELO:s till Starburys, listan kan göras om inte oändlig så i alla fall jättelång.

Marknadsdominansen har svängt fram och tillbaka genom åren men har de senaste 20-talet år alltmer fallit i Nikes händer. Det kändes ett tag på 90-talet som om sneakerindustrin snarare försökte bygga rymdskepp än basketskor men detta har den senaste tiden lyckligtvist förändrats.

Senaste trenden är istället enkla och stilrena skor i klassiska material och färger. Mycket uppskattat. Alltfler spelare i NBA har även börjat spela i retroutgåvor av äldre skor, t.ex. Josh Howard och Richard Hamilton som båda har den goda smaken att spela i Air Jordan 5:s.

Några av den senaste tidens bästa basketskoreleaser:

Adidas T-Mac 6: Adidas har sedan 70-talets dominans haft otroligt svårt att hävda sig när det gäller basketskor. Dessa, de senaste i raden Tracy McGrady-skor, tycker jag dock håller väldigt hög klass - för att vara en Adidas-sko. Fina linjer i klassiskt rött på svart och inte alltför mycket pråliga detaljer. I like.

Converse Wade 2.0: Converse hoppas att Dwayne Wade ska få fart på deras basketskoförsäljning igen. Och även om dessa inte höjer min puls alltför mycket tycker jag ändå att den mer strömlinjeformade utformningen, till skillnad från den första klumpfot-Wadeskon, är ett steg i rätt riktning.

Nike Air Force 25: Nikes klassiker och hela hiphopvärldens favvosko, Air Force 1, firar 25-årsjubileum och Nike firar det med att ge ut en av de bästa basketskorna på flera år.
Blandningen rena linjer/ny teknik i form av en överdel som inte bara stänker utan forsar av retrokänsla och den nya innovativa dämpningen i sulan är det klockrenaste Nike har gjort sedan Air Jordan XI.

Nike Air Force Formidable: När jag tidigare i år, efter att ha hjälpt till att marknadsföra basketballshop.com på Gothia Baskets hemmamatcher, fick välja ett par skor gratis lade jag det här ägget i min korg. Gillar verkligen den här retro-looken anno 1990 och det tuffa materialet ger skon en härlig streetkänsla. Mer sånt vill vi ha.

Air Jordan XXII: Sist men inte minst har vi den 22:a upplagan av Nikes flaggskeppssko Air Jordan. Utan Jordan-linjen hade förmodligen Nike inte varit där de är idag. De senaste utgåvorna, från Jordan 15 och framåt, har tyvärr sakta men säkert blivit sämre och sämre. Därför är det oerhört roligt för oss sneakerentusiaster att saker och ting börjar gå mot den ljusa sidan igen. Som en blandning av Jordan 3 och 12 är dessa nog de bästa Jordans sedan den Ferrari-inspirerade Jordan 14. De borde bara ha skippat camoflauget på hälen.

Slutligen vill jag bara tipsa om att Stephon Marburys egna skomärke Starbury, som jag skrivit om här, just har släppt nya modeller + att de har kontrakterat Chicago Bulls Ben Wallace. Men för mer information och bilder angående dessa skor tycker jag att ni ska kolla in deras hemsida: Starbury.com



Ps. Och för alla er som undrar varför jag inte tagit med Lebron och hans skor så är det helt enkelt för att hans nya skor är fula (tyckte jävligt mycket om de förra dock, Zoom Lebron III). Fast hans reklamerfilmer är kula. Kanonkula. Ds.

Profetian slog in i lila och oranget

Mer efterblivet än vanligt har jag nu sett årets college-final och precis som jag förutspådde så var det Florida Gators breda trupp som avgjorde matcher till deras favör.

College-mästare för andra året i rad och när slutsignalen gick och alla Florida-spelare fick glädjefnatt och deras föräldrar såg ut att spricka av stolthet sprack även jag. När Joakim Noah sprang upp genom havet av Gators-supportrar för att komma fram till sina parenteser kände jag hur jag närmade mig bristningsgränsen allt mer. När Noah till slut kom fram till sin mama, f.d. fröken sverige, och kastade sig runt hennes hals så kunde inte tårarna hållas tillbaka längre.

Så oerhört fint och vackert som bara en final i en ungdomsturnering kan vara. Ren och skär glädje.

Priset som turneringens bästa spelare, MOP - Most Outstanding Player, gick till min egna peronliga favorit Corey Brewer i Florida Gators. Fast då kanske man ska poängtera att matchens individuellt bästa spelare tillhörde Ohio State Buckeyes, och kommer med största sannolikhet att gå som nummer 1 i sommarens draft. Den killen, för han är verkligen bara en kille på 18 år även om han ser ut att vara 35+, heter Greg Oden och gjorde 25 poäng, tog 12 returer och blockade 4 skott.

Dessutom vann även lila-orangea Phoenix matchen mot Dallas i helgen och har nu kopplat ett psykologisk grepp i kampen om Western Conference-titeln. Och det var återigen Nash som överglänste sin bäste kamrat och före detta medspelare Dirk Nowitzki och nu är jag beredd att ge årets MVP-titel till lill-Steve, vilket skulle bli för tredje året i rad. Visst, Dallas har en grym säsong bakom sig, Arenas har satt fler buzzer beaters än någon annan, Kobe har gjort mer poäng än någon annan men jag hävdar ändå att det inte finns en enda spelare som betyder mer för sitt lag än Steve Nash.

Monday madness

Inatt avgörs den amerikanska college-finalen mellan fjolårets vinnare Florida Gators och Ohio State Buckeyes. Men först en kort sammanfattning från helgens final four-matcher:

Georgetown Hoyas - Ohio State Buckeyes
Ohios stjärna Greg Oden hamnade tidigt i foultrubbel, som så många gånger tidigare under turneringen, och fick följa nästan hela första halvleken från bänken. Detta hindrade dock inte Buckeyes från att gå upp i ledningen och hålla den in i pausvilan. I andra halvlek kom Hoyas ikapp genom storspelande centern Roy Hibbert men när det sedan blev dennes tur att hamna i foulproblem hade inte Georgetown mycket att sätta emot. Ohios freshman Mike Conley ledde till slut sitt lag till en ganska så komfortabel seger, 67-60.

UCLA Bruins - Florida Gators
Matchen började i försvarets tecken där UCLA startade bäst. Men när deras stjärna Arron Afflalo drabbades av Oden-syndrom och fick förpassa sig till bänken på grund av fouls tog Florida över kommandot och ledde i halvtid med sex poäng. Efter halvtidsvilan togs matchen över helt av Florida i allmänhet och deras bigmen-trio, bestående av Corey Brewer, Joakim Noah och Al Horford, i synnerhet. Florida drog ifrån med nästan 20 poäng och trots ett tappert försök i slutet av UCLA, ledda av en utvilad Afflalo, fanns det inget som kunde stoppa Gators från att gå till sin andra raka final.

I nattens final tror jag att Floridas bredd kommer vinna över Greg Odens längd. Om detta inträffar kommer Florida bli det första laget sedan Duke, 1991-92, att försvara sin titel.

Small ball

Såg just klart Denver Nuggets match mot Phoenix Suns från i förrgår. Var ungefär som att titta på tennis. Härligt.

George Karl och Mike D'Antoni borde få dela på Nobelpriset i basketfilosofi.

Matchen i fråga.